Annons

Paula Röttorp:En egen institution för mänskliga rättigheter?

Utredningen om en institution för mänskliga rättigheter skjuter bredvid målet på tre punkter.

Under strecket
Publicerad
Foto: Naina Helén Jåma/TT Bild 1 av 1
Foto: Naina Helén Jåma/TT Bild 1 av 1
Foto: Naina Helén Jåma/TT

Den finns inte ännu, men den borde väl finnas? Lise Berg, som också är ordförande för Rädda Barnen och tidigare statssekreterare för S-regeringar, har utrett hur detta skulle kunna lösas. Utredningen har nu varit ute på remiss.

Jag tror att en kontroll av hur Sveriges rättighetsskydd fungerar vore utmärkt, för vi är ofta hemmablinda. Men jag tycker att utredningen skjuter bredvid målet på tre basala saker, delvis på grund av de ramar den fick:

1) Vad menar man med mänskliga rättigheter?

Man vill inte definiera vad man menar med mänskliga rättigheter utan spär ut detta på gammalt dåligt vänstermanér. Institutionens uppdrag ska inte bara utgå från grundlagarna, Europakonventionen och EU-stadgan, utan också alla andra för Sverige folkrättsligt bindande förpliktelser såsom konventioner och internationell sedvanerätt. Utredaren nämner särskilt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner.
Det finns starka friheter och rättigheter som handlar om frihet från förtryck och ingrepp av olika slag, rätt att delta i fria val och yttra sina åsikter samt fredligt organisera sig, att offentlig makt bara får utövas under lagarna och att det finns rätts- säkerhetsgarantier mot ingrepp mot individen.

Annons
Annons

Sedan finns det frågor om sociala förmåner, arbetsskydd, utbildning, boende etcetera som hanteras i en mängd andra dokument. Typexemplet på detta är den kompromiss mellan demokratier och diktaturer som resulterade i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, på den tiden vår auktoritäre granne i öster hette Sovjetunionen. Den är inte ett rättsligt bindande dokument men är till stor del sedvanerätt.

2) Ska detta verkligen vara en ny myndighet?

Vår demokratiska granne i öster, Finland, har motsvarande funktion inom sin Justitieombudsman. JO är en befintlig institution med ett sedan tidigare erkänt oberoende. Dessutom är JO en av dem som har bäst insyn i hur det står till med rättighetsskyddet i Sverige genom sin vanliga verksamhet. JO har dessutom redan en liknande funktion vad gäller att förebygga tortyr (Opcat).

3) Vad ska den göra?

Det här föreslås bli en myndighet som ska skriva rapporter om rättighetssituationen i Sverige, vara remissinstans och komma med förslag. Utredningen föreslår att den inte ska pröva enskilda klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, eller föra talan för enskilda.

Ska vi ha en myndighet bör den också kunna agera exempelvis genom att kunna föra enskildas talan eller intervenera i andra processer, åtminstone genom rättsutlåtanden för att åtgärda de återkommande brister den kartlagt. (Något som också passar bra in med JO som en instans att vända sig till för den som blivit åsidosatt.)

Min slutsats: Blanda inte rättigheter och förmåner i samma myndighet och kalla allt för mänskliga rättigheter. En sammanblandning riskerar bara att relativisera rättighetsskyddet. I värsta fall får vi en utredningsinstitution av allt ifrån frihetsskydd till sociala förmåner i Sverige. Jag tror att det bästa vore ett mer omfattande mandat för JO, som därmed skulle kunna göra skillnad för frihetsskyddet i Sverige.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons