Annons

Dag Hammarskjöld. Att bära världenEn fascinerande bok om en fascinerande människa

Nikita Chrusjtjov i FN 1960, efter sammandrabbningen med Hammarskjöld då han (eventuellt) dunkade sin sko i bordet.
Nikita Chrusjtjov i FN 1960, efter sammandrabbningen med Hammarskjöld då han (eventuellt) dunkade sin sko i bordet. Foto: PRESSENS BILD

Humanisten, tjänstemannen, sonen och läsaren. I Henrik Berggrens nya biografi över Dag Hammarskjöld får vi i text och bild möta den älskade och hatade generalsekreteraren – som stod upp mot stormakterna och värnade de svagare nationerna.

Under strecket
Publicerad

Dag Hammarskjöld. Att bära världen

Författare
Henrik Berggren
Genre
Sakprosa
Förlag
Max Ström
ISBN
9789171263858

240 s.

Litteraturen om Dag Hammarskjöld är omfattande, men Henrik Berggrens biografi fyller ändå en populärhistorisk lucka. Den behandlar pojken, studenten, ämbetsmannen, generalsekreteraren och privatpersonen. Det är en berättelse med flyt där läsaren får del av ett rikt bildmaterial som ger konkretion åt det skrivna. Berggrens bok kompletterar Brian Urquharts biografi ”Hammmarskjold” (1972), nödvändig för den som efterfrågar den fullständiga FN-kontexten under åren 1953–1961. Nämnas bör även böcker av Manuel Frölich (2008) och Roger Lipsey (2013) med tonvikt på den etiska och existentiella dimensionen i Hammarskjölds beslutsfattande.

Berggrens prolog skildrar det tillfälle i FN:s generalförsamling 1960 då Hammarskjöld utmanas av Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov. Denne krävde hans avgång och ett nytt system med tre generalsekreterare som kunde styras av stormakterna. Det var då Hammarskjöld svarade att ”det är inte Sovjetunionen eller någon annan stormakt som behöver FN som skydd: det är alla de andra”. Och han fortsatte: ”Jag kommer att stanna på min post . . . ”. Här avbröts han av applåder. Han lyfte avvärjande på handen och tog om: ”Jag kommer att stanna på min post i alla dessa andra nationers intresse, så länge de så önskar”. Ovationerna tilltog, delegater reste sig, och Chrusjtjov dunkade möjligen med sin sko i bänken där han satt.

Annons
Annons

I Moskva hade man trott sig genom en antikolonialistisk linje kunna inkassera utvecklingsländernas stöd, men dessa ställde sig bakom ”sin” generalsekreterare.

Hammarskjöld föddes 1905, strax innan fadern Hjalmar reste till Karlstad för att förhandla om unionskrisen. Fadern skulle under första världskriget bli statsminister och föra en strikt neutralitetspolitik som hindrade spannmålsimport och gav honom öknamnet ”Hungerskjöld”. Den unge Dag fick känna av detta i kamratkretsen. Han stod inte nära sin far, men skulle med tiden anamma dennes ämbetsmannaideal om plikt och ansvar i förhållande till staten.

Dag påverkades också av sitt innerliga förhållande till sin mor, Agnes. Av henne ärvde han en religiös andlighet om jämlikhet och empati i mänskliga relationer. Det rörde sig om en kristen individualism med stor frihet för den enskilde att tänka och göra gott. Samtidigt var faderns stränga statsmoral om skyldigheter ofrånkomlig. Berggren noterar att yttre tvång och inre frihet skulle bli ett dominerande tema i Hammarskjölds liv och gärning.

År 1950, när Hammarskjöld utsetts till konsultativt statsråd i regeringen Erlander, kommenterar han den offentlige tjänstemannens roll i en artikel i Tiden. Han ansluter sig till Albert Schweitzers humanistiska princip ”vördnad för livet”. Tjänstemannen bör ha ett utrymme att genom egna val tjäna mänskligheten. Med denna inställning väcker frustration. I den postumt utgivna tankeboken ”Vägmärken” blir hans dagboksanteckningar 1952 nästan desperata: ”Jag begär det orimliga: att livet skall ha en mening.”

Annons
Annons

Den 31 mars 1953 hände dock, skriver Berggren, ”något underbart och helt oväntat”. Dag fick ett överraskande telegram från New York som meddelade att hans namn var aktuellt som ny generalsekreterare. Dagen därpå är saken bekräftad. Han tackar ja. På UD hålls en stor presskonferens med journalister från hela världen. Den första dagboksanteckningen för 1953 lyder: ”Mot det förgångna: tack, till det kommande: ja!”

Ett av Hammarskjölds första uppdrag var att, i efterspelet till Koreakriget, försöka få några amerikanska piloter som tillfångatagits av Kina frisläppta. I det sammanhanget kände han stöd av den judiske filosofen Martin Bubers tankar i boken ”Ich und Du”. Buber betonade vikten av människors möten och dialogens betydelse. Det gällde att komma bort från det torftiga politiska språket. Hammarskjölds möte i Peking med premiärminister Zhou Enlai i januari 1955 ledde till en intellektuell dialog och gemenskap. Senare samma år frigavs piloterna, samtidigt som Zhou gratulerade generalsekretaren på hans femtioårsdag. Bubers filosofi hade fungerat.

Året därpå i november, för nu 60 år sedan, introducerade Hammarskjöld och den kanadensiske diplomaten Lester Pearsson konceptet fredsbevarande operationer. Modellen med en opartisk FN-trupp som, med relevanta staters samtycke, sänds till ett konfliktområde löste Suezkrisen 1956 – och skulle därefter bli en framgångssaga för FN. Hammarskjöld framstod som en storpolitikens mästare och uttryckssättet ”Leave it to Dag” myntades.

Henrik Berggren förmedlar den traditionella positiva bilden av Hammarskjöld, men utan att bli panegyrisk. Han väjer inte för de lakuner i personlig utrustning och social kompetens som också fanns. Hammarskjöld saknade viss erfarenhet av nära relationer och hade därmed svårt att läsa av människor. Han rekryterade irländaren Conor Cruise O’Brien till operationen i Kongo efter att ha läst dennes bok om katolska författare. Detta fick ödesdigra konsekvenser när O’Brien övertolkade sitt mandat och startade ett krig mot utbrytarstaten Katanga.

Annons
Annons

Hammarskjöld var inte oförberedd på döden.

Det hat mot FN och dess generalsekreterare som frodades inom en grupp av legoknektar och fransk-brittiska-belgiska investerare kan ha lett till Hammarskjölds död. Katangas ledare Tshombe tog sig till Ndola. Hammarskjölds flygning dit för att söka en uppgörelse var allmänt känd. Dödskraschen den 17 september 1961 kan ha en sinister förklaring.

Bergrens bok inkluderar ett efterord av Jan Eliasson där denne framhåller hur Hammarskjöld såg frågorna om fred, säkerhet och mänskliga rättigheter som tätt förbundna. Men just när det gäller mänskliga rättigheter har Hammarskjöld kritiserats för passivitet. Han ansåg nog att östblockets kränkningar var ett politiskt faktum som omöjliggjorde framsteg på detta område. Han valde att satsa sin diplomatiska skicklighet på områden där han kunde göra skillnad.

Hammarskjöld var inte oförberedd på döden. Redan som ung hade han i Dostojevskijs ”Bröderna Karamasov” tagit till sig tesen om varje individs ansvar för andra i mänsklighetens tjänst. Hans favoritförfattare Joseph Conrad hade i ”Lord Jim” låtit huvudpersonen lugnt acceptera en död i förtid, därför att han visste med sig att han uträttat vad som gått att uträtta.

Henrik Berggren täcker in även denna litterära aspekt i en fascinerande bok om en fascinerande människa som fortfarande har förmåga att inspirera.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons