Annons
Recension

Figaros bröllopEtt bröllop med klass och bett

Från vänster: Susanna: Lenneke Ruiten, Figaro: Robert Gleadow, Grevinnan: Camilla Tilling.
Från vänster: Susanna: Lenneke Ruiten, Figaro: Robert Gleadow, Grevinnan: Camilla Tilling. Foto: Mats Bäcker

Tre timmar på 1700-talsteaterns hårda träbänkar går fort i en opera där det musikaliska håller högsta klass. Men de sceniska lösningarna gör att spelet hamnar väl långt borta från publiken.

Under strecket
Publicerad

Figaros bröllop

Genre
Opera
Var
Drottningholmsteatern

**De pudrade **perukernas tid är förbi på Drottningholmsteatern, nu är musikerna enkelt klädda i svart. Det är som på kontinenten, och därifrån kommer också franske maestron Marc Minkowski, en av vår tids stora dirigentstjärnor. Framför allt är han känd som barockexpert, men även Mozart hör till Minkowskis specialiteter. De närmaste somrarna sätter han med sitt team upp Mozarts tre da Ponteoperor på Drottningholm. ”Figaros bröllop”, ”Don Giovanni” och ”Così fan tutte” ska behandlas som en trilogi, där Don Giovanni är Cherubin som vuxen och Don Alfonso i ”Così fan tutte” hans åldrade jag, är det tänkt.

Huruvida det fungerar kan vi inte bedöma förrän 2017. Men redan i dag kan vi konstatera vad Minkowski åstadkommer med Drottningholmsteaterns orkester, där de 30 musikerna visar tänderna från första takten. Vilket bett! Ständigt skiftande tempo, känsligt varierad dynamik – aldrig har tre timmar på teaterns hårda träbänkar gått så fort.

**Men om det **musikaliska är av högsta klass har det sceniska konceptet både plus och minus. Minkowski samarbetar med regissören Ivan Alexandre och scenografen Antoine Fontaine, som har ställt en sorts modellteater på Drottningholmsteaterns scen. Det är en upphöjd låda med egna ljusramper, kulisser och ridåer, vackert tecknade med bläck – där kan vi läsa både Figaros äktenskapskontrakt och Cherubins sångarhyllning till den samlade kvinnligheten.

Annons
Annons

Här anas något av samma teaterhistoriska förtjusning som i Ingmar Bergmans filmatisering av ”Trollflöjten”, vilket ju är en enda lång kärleksförklaring till Drottningholmsteaterns unika miljö.

Men lådan gör att spelet kommer rätt långt bort från publiken och medför också vissa samordningsproblem mellan orkester och sångare. Den är så uppenbart byggd för turnébruk att det specifika med Drottningholmsscenen försvinner – kanske fungerar det bättre på Versailles dit uppsättningen ska flyttas i vinter med Minkowskis egen orkester Les Musiciens du Louvre?

Runt plattformen står en rad sminkbord med speglar. Sångarna strosar runt mellan sina entréer och ibland sjunger de också där. Figaro gör obekväm entré från en lucka under plattformen. Här ska han och Susanna flytta in med husbondparet Greven och Grevinnan på alldeles för nära håll. En skumgummimadrass och en järnsäng utgör rekvisitan. Figaro vräker sig i samma lakan där Grevinnan nyss sjöng om sin sorg och där Greven surrealistiskt slänger en nyskjuten hare.

Det är ett imponerande, internationellt sångarlag, där Robert Gleadow som Figaro och Florian Sempey som Greven lyser med magnifika barytonröster. Lenneke Ruitens känsligt gestaltade Susanna har kanske inte så mycket pondus men blommar ut i Rosenarian. Svenska Camilla Tilling, en erfaren Susanna, gör en fin debut i Grevinnans roll, mer vred än vemodig. Hennes aria i tredje akten blir enastående stark.

Men personregin lämnar ibland sångarna i sticket, mest märkbart i den förvirrade slutscenen.
Det är ett väldigt flängande – alla befinner sig i ständig rörelse. Ibland blir det tomma gester, ibland levande teater. Miriam Treichl och Anders J Dahlin gör säkra, pregnanta insatser som Marcellina och Basilio och hjälper till att sätta fart på farskarusellen. Tänk så mycket liv det kan finnas i gamla instrument.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons