Annons

En fjällvärld att räkna med

Skidkungarna Daehli och Alsgaard har bestämt sig för att sätta lilla Lofsdalen på vinterturistkartan. Men denna skidpärla har också mer lodräta lockelser som Sveriges tredje högsta fallhöjd och kittlande möjligheter bakom fjällkammarna.

Under strecket
Publicerad

I bortre delen av Lofsdalens varierade pistområde finns flera imponerande nedfarter: Svarta Sara, Bergshanget med flera. Perfekta även för den som själv vill imponera.

I bortre delen av Lofsdalens varierade pistområde finns flera imponerande nedfarter: Svarta Sara, Bergshanget med flera. Perfekta även för den som själv vill imponera.

I bortre delen av Lofsdalens varierade pistområde finns flera imponerande nedfarter: Svarta Sara, Bergshanget med flera. Perfekta även för den som själv vill imponera.
I bortre delen av Lofsdalens varierade pistområde finns flera imponerande nedfarter: Svarta Sara, Bergshanget med flera. Perfekta även för den som själv vill imponera.

Lofsdalen Berget i Lofsdalen heter Hovärken, ett lite bortglömt fjäll med oanad potential. Från dess topp har man en sanslös utsikt över det härliga Härjedalen med sin varsamt brukade vildmark. Härifrån går flera fräcka pister, varav den längsta är hela 3,4 kilometer. En favorit är den svarta Rännan, ett 600 meter långt magsug. En annan löpa som måste upplevas är den snällröda carvingdrömmen Tvären som man når via transportpisten Toppvägen.
Men på andra sidan, på nordsluttningen, finns de verkliga utmaningarna. Med bara normal snötillgång under kallvintern är offpistlöpan Vita hissen en rysare. 47 graders lutning gör att den klarar även stora snömängder utan att man blir stillastående med ett snöklot framför sig. Hela denna bergssida är en orörd skattkista för framtida investeringar.
Ola Andersson är vd på Lofsdalens Fjällanläggningar, som äger marken och liftarna runt Hovärken. Han nickar och får något drömskt i blicken.

Annons
Annons

– Vi har kontakt med norrsluttningens två privata markägare. Egentligen skulle
man...
Han är frestad, men vill inte närmare utveckla detta drömscenario. Man behöver dock inte vara landskapsarkitekt eller pistdesigner för att inse att det skulle räcka med ett par släpliftar på andra sidan berget för att få Lofsdalen att lyfta till nya höjder.
Och till nästa säsong blir det med all säkerhet två sådana släpliftar över. Då ska nämligen byn äntligen få sin efterlängtade och omtalade stollift. I dag betjänas högzonen av två parallella släpisar som är duktigt tålamodsprövande. Om man dessutom åker med en hjälmfoting, som skidåkande småbarn kallas, får man statisk muskelträning så det räcker och blir över.

– Det blir en helt ny sexstolslift. Vi hoppas att den ska vara på plats till 2006/2007, säger Ola Andersson.
För barnfamiljer är Lofsdalen förstås en höjdare. Bra, separat barnskidområde med egna liftar, kul tävlingar och så alla skidanläggningars kroniska maskot. Lofsdalens heter Loffe, en blå björn. Undrar vilken ort som först vågar skrota maskotkonceptet?
Många Lofsdalenälskare
struntar dock högaktningsfullt i lift- och maskotdiskussioner. De njuter i stället av de utsökta spårsystemen runt Lofsdalen. Vid sidan av Funäsdalsfjällen har Lofsdalen Sveriges bästa längd- och turområden. 70 kilometer proffspistade spår och 150 kilometer rösade leder i perfekt fjällterräng. Den som snabbt vill till kalfjället kan ta bilen ända upp till trädgränsen.
Ett populärt alternativ är att åka bandvagn till Våffelstugan vid Mossarutaren på andra sidan den fiskrika Lofssjön. Därifrån har man fina spår runt de spännande bergen Sömlingshågna och Svanhågna.

Annons
Annons

I snart tio år har Lofsdalen fört en lugn tillvaro i medieskugga. Annat var det när Ola Anderssons far, förre HSB-chefen Jan Andersson, tog över Lofsdalens liftanläggning. Köpet var en del i den så kallade HSB-affären, men stormen lade sig dock rätt snabbt.
Det byggdes några stugor, liftanläggningen fick en krog och pisterna fler snökanoner. Spårområden exploaterades i lugn takt. Livet gick sin gilla gång.
Just denna fjällfrid, denna långsamma
utbyggnad, lockade många att investera i privata stugor i Lofsdalenområdet. I dag finns 5 000 bäddar, fast bara tio procent är rent kommersiella.
Men nu börjar saker hända i Lofsdalen. På några års sikt ska minst 1 500 nya bäddar byggas och all bokning ska framgent ske centralt via ett enda telefonnummer - som på det stora orterna.

Flera kapitalstarka investerare har upptäckt det slumrande Lofsdalen. Båda de norska skidikonerna Björn Daehli och Thomas Alsgaard ska bygga turistanläggningar i Lofsdalen. Alsgaard en stug- och konferensanläggning alldeles invid Hovärkenmassivets trädgräns och Daehli en fiskecamp nere vid Lofssjön. Till nästa säsong ska allt stå klart.

– Bägge tycker att Lofsdalen är ett spännande och äventyrligt område med underbar fjällnatur och fin jakt, säger skidkungarnas lokala ombud Björn Storsveen.
Han ska för övrigt själv bygga boende de närmaste åren - 40 timmerkåkar nästan mitt i byn. Och en bit därifrån håller ett gäng andra riskkapitalister på att förverkliga ett lägenhetsbygge
i Lofsfotens fjällby. Även Lofsdalens fjällanläggningar rustar för nybyggen, 160 bäddar alldeles invid liftarna.
Snöbollen är i rullning, Lofsdalen har vaknat.

Annons
Annons

Men på nybyggarhimlen finns en del märkliga moln. Liftanläggningens närmaste granne heter Fjällhotellet. Det ägs av fastighetsbolaget Lofsdalsfjällens Invest AB. Bakom detta familjeföretag står köpmannen Peter Borg i Enköping. Grannsämjan kunde ha varit bättre.
Sedan två år är det mysiga Fjällhotellet med afterskipuben Tuppen stängt. Öde och tomt med nyrenoverat superkök, spa och jacuzzi. Skälet är en tvist mellan Lofsdalens starke män, Peter Borg och Jan Andersson, understundom en rent Dallasliknande fjällsåpa, med år av motsättningar och intriger.

– Kanske öppnar jag hotellet senare. Annars har vi mycket annat att göra. Familjen äger ju 40 000 kvadratmeter fastigheter, säger Peter Borg.

Att Fjällhotellet är igenbommat är förstås inte bra för orten Lofsdalen. Inte minst som byns andra större etablissemang, Lofsdalsgården, också slagit igen sin
hotell- och restaurangdel. Nu är bara lägenhetsdelen öppen för gäster.
Men Lofsdalsgårdens ägare, Barbro Hjärner, funderar allvarligt på att åter öppna den en gång så charmiga hotellkrogen.

– Men det blir till nästa säsong. Först måste huset renoveras.
Lofsdalen behöver mer hotellboende. Och Sverige behöver Lofsdalen, fria orter utanför de stora konglomeraten. Alternativa, småskaliga idyller där bilnycklarna ännu kan sitta kvar i tändningslåsen.

– För oss är det bra att SkiStar och de övriga stora aktörerna finns. De röjer väg för branschen och de har råd att föra utvecklingen framåt till exempel med att hitta nya marknader i våra grannländer. Vi kompletterar snarare jättarna än konkurrerar med dem, säger Ola Andersson.

Annons
Annons

Lofsdalens framtid ser ljus ut, även i en slarvigt putsad kristallkula. Men då krävs att byn snart börjar gå i takt med sig själv. Därför har en riktkarl anställts, en turistchef. Han heter Janne Lindroth och på hans axlar vilar ett stort ansvar. Med förflutet från Kitzbühel och
Ramundberget ska han försöka få alla att sträva åt samma håll. Och hans omdöme om varumärket Lofsdalen blir säkert snart dess officiella slogan:

– Den lilla byn med den stora skidåkningen.
Solen sänker sig sakta över nejden. I släpljuset på afterskihaket Trappers veranda blir ölglasens skuggor allt längre. Snart tänds strålkastarna på Hovärkens sluttning för kvällssugna slalomåkare. I disciplinen elektrisk skidåkning ligger Lofsdalen i internationell toppklass.
Eller vad sägs om världsrekordet i elupplyst pist under åren 1986 till 1999, enligt Guinness Rekordbok. Så nog finns lagrar att vila på.

Fler semestertips på svd.se/resorsvd.se

Björn Hygstedt

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons