Annons

Flykt genom nio länder till Sverige: ”Rör er i skuggorna”

"Varje dag byter vi plats, vi bygger inga nya minnen". Ahmad om förlorade drömmar.
"Varje dag byter vi plats, vi bygger inga nya minnen". Ahmad om förlorade drömmar. Foto: Olivier Jobard

Ahmad och Jihan, ett par från Syrien, har korsat hela den europeiska kontinenten illegalt för att kunna ­föra sina barn till Sverige. Det här reportaget följer deras flykt över åtta gränser och genom nio länder.

Under strecket
Publicerad

Ahmad, Jihan och de tre barnen har just kommit i land på den grekiska ön Kos. Det är den 21 juni. Femåriga Maya var den första att få hjälp i land efter färden över havet i en gummibåt.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 15

Jihans familj reste tillsammans med 20 andra syrier. De valde att stödja varandra under flykten.

Foto: Olivier Jobard Bild 2 av 15

Efter att ha sovit på färjan anländer familjen till Aten.

Foto: Olivier Jobard Bild 3 av 15

Aten.

Foto: Olivier Jobard Bild 4 av 15

Familjen tar en buss genom Makedonien till huvudstaden Skopje. Makedonien, ett av Europas fattigaste länder, tillåter flyktingarna att nyttja landets kollektiva transporter för att minska flyktingsmugglarnas affärsmöjligheter och riskerna för olyckor.

Foto: Olivier Jobard Bild 5 av 15

Gevgelija den 6 juli. Fler ansluter ansluter sig till Ahmads grupp.

Foto: Olivier Jobard Bild 6 av 15

Ahmad med sonen César, 1,5 år, väntar på att få en tre dagars passersedel utfärdad av polisen för att få åka genom Makedonien. Än är det långt kvar innan färden genom Europa är slut.

Foto: Olivier Jobard Bild 7 av 15

Serbien, motorväg E75 den 8 juli. Jihan är utmattad av nattens promenad mellan Makedonien och Serbien.

Foto: Olivier Jobard Bild 8 av 15

På ett hotellrum lägger Ahmad upp planer för den vidare färden mot Sverige.

Foto: Olivier Jobard Bild 9 av 15

Jihan sover på en bänk i en förort till Budapest efter att två chaufförer, som betalats av en smugglare, släppt av gruppen vid gränsen.

Foto: Olivier Jobard Bild 10 av 15

Kramar och tårar när gruppen splittras. Det är dags att dela på sig för vidare färd i taxi från en förort till Budapest i Ungern mot Tyskland.

Foto: Olivier Jobard Bild 11 av 15

Jihan tar hand om barnen på en nattöppen snabbmatsrestaurang i Hamburg.

Foto: Olivier Jobard Bild 12 av 15

Nu är det nära. På ett Öresundståg passar César på att upptäcka hatthyllan.

Foto: Olivier Jobard Bild 13 av 15

”Mamma, jag är i Sverige”. En tår trillar ner för kinden när Ahmads systerdotter, 11-åriga Sidra, när hon ringer hem till Syrien och talar om att de äntligen har kommit fram.

Foto: Olivier Jobard Bild 14 av 15

Ahmad, Jihan, Maya, César och Sidra stannar till på lekplatsen innan det är dags att gå till svenska polisen för att söka asyl. En ny resa tar sin början.

Foto: Olivier Jobard Bild 15 av 15

**Strålkastarna lyser. **Tystnad. Det är midnatt i byn d’Evzoni i norra Grekland, polisen har samlat ihop cirka 200 flyktingar.

– I kväll kommer ni att passera över gränsen. Kom!

Ahmad är irriterad. Inget går som planerat. I stället för att sova i ett sjaskigt hotellrum så befinner han sig på ett fält, omgiven av grekiska aktivister som med polisens bistånd vill hjälpa dem att illegalt korsa gränsen till Makedonien.

– Jag behöver inga överraskningar, jag behöver kunna planera vår rutt, muttrar Ahmad, som utstrålar vänlighet och beslutsamhet. Han kommer från en förmögen familj av palestinska handelsmän som lever i exil i Syrien. Han har valt att fly vid 32 års ålder för att undgå militärtjänsten i Bashar al-Assads armé. När Ahmads äldre syster fick veta att han skulle ge sig av med sin fru Jihan och barnen César, 1,5 och Maya, 5, så anförtrodde hon honom sin egen dotter Sidra, 11.

I mörkret höjer en aktivist rösten.

– Vi kommer kanske vara de enda som inte kommer att kräva er på pengar under resan, säger han på starkt bruten engelska.

Annons
Annons

– Till byarna som ni ser där nere kom flyktingar som min farfar från Turkiet 1923. Han var 5 år och hade gått i 15 dagar. Ett enda land öppnade sina gränser för dem: Syrien. Nu är det vår tur att hjälpa er, säger han.

Ni måste röra er i skuggorna

Efter denna referens till slutet av kriget mellan Grekland och Turkiet uppstår en gripande tystnad.

– Vi kommer att visa vägen för 600 personer. Varken polisen, den makedonska armén, eller rånarna vet att ni kommer. Tystnaden är er allierade. Ni måste röra er i skuggorna.

Ahmad börjar gå och följs åt av ett femtontal siluetter. De korsar ett öde landskap, tar sig igenom buskage och söker sin väg längs en äng. Jihan tyngs av sin packning och av César som sover i en bärsele. Maya tultar vid hennes sida och Sidra håller barnets hand. Efter en timme stannar Ahmad upp. Han sitter under ett övergivet vakttorn, svettas och granskar en karta på sin mobiltelefon för att försäkra sig om att de verkligen följer den väg som greken visat dem. De kan inte avvika från den.

Plötsligt hörs ett skall.

– Jag ser ljus, det är tjuvar! ropar Omar, en atletisk man i 30-årsåldern och vän till Ahmad.

– Det är banditer som stjäl och slår syrier, säger han.

Männen samlar ihop stenar och omringar kvinnorna för att ge dem skydd. Men ingen okänd visar sig.

Fyra timmars marsch senare är man framme i Makedonien. Det är ingen lättnad för här riskerar de att bli gripna av polisen och återförda till den grekiska gränsen, liksom hundratals andra flyktingar varje natt. När de passerar den första sovande byn börjar först en hund skälla, sedan nästa. Oväsendet tänder lampor i alla hus, En fönsterlucka slår igen. Men inga poliser kommer.

Annons
Annons

Ahmad, Jihan och de tre barnen har just kommit i land på den grekiska ön Kos. Det är den 21 juni. Femåriga Maya var den första att få hjälp i land efter färden över havet i en gummibåt.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 1

– Ahmad hade kunnat leda en grupp på 200. Han är en riktig ledare, säger hans fru.

I Sverige kommer våra barn att bli integrerade

Hon är 30 år. Kärleken syns i hennes ögon - och en vilja av stål.

– Jag är nöjd med att vara på väg men jag känner mig inte längre trygg. Makedonien betyder ingenting. Jag vill komma fram till Sverige. Där kommer våra barn att bli integrerade, vi kommer att bli medborgare på två år.

De följer järnvägsspåren som leder till den lilla stationen i Gevgelija. Sedan den 18 juni har Makedonien, ett av Europas fattigaste länder, tillåtit flyktingarna att nyttja landets kollektiva transporter för att minska flyktingsmugglarnas affärsmöjligheter och riskerna för olyckor. Polisen väntar vid stationen och delar ut en passersedel som gäller i tre dagar.

I gryningen sätter sig alla på perrongen, tar av sig sina stora packningar, rullar ut sina sovsäckar och somnar på asfalten. Deras uppvaknande är plågsamt. Hundratals syrier, afghaner och pakistanier sitter på perrongerna, gräset är täckt av skräp. Jihan går undan för att byta blöja på César:

– Han skulle behöva tvättats i klor! utbrister hon.

Efter att ha hämtat sina papper lämnar Ahmad och hans grupp stationen eftersom dagens tre tåg redan är överfyllda. De tar bussen mot huvudstaden Skopje. Enligt den makedonska polisen tar sig 600 personer illegalt över gränsen varje dag.

Ahmad, Jihan och de tre barnen har just kommit i land på den grekiska ön Kos. Det är den 21 juni. Femåriga Maya var den första att få hjälp i land efter färden över havet i en gummibåt.
Ahmad, Jihan och de tre barnen har just kommit i land på den grekiska ön Kos. Det är den 21 juni. Femåriga Maya var den första att få hjälp i land efter färden över havet i en gummibåt. Foto: Olivier Jobard
Annons
Annons

Jihans familj reste tillsammans med 20 andra syrier. De valde att stödja varandra under flykten.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 1

Två veckor tidigare

Under årets kortaste natt upplevde de vad som kändes som deras livs längsta då de tog sig över havet från Turkiet till Kos. Den 21 juni trampade Ahmad och Jihan europeisk jord för första gången i livet och det var vi träffade dem första gången.

– En i taget, annars riskerar ni att ramla och drunkna! ropar den grekiska gränsvakten innan han tar Mayas lilla hand.

Hon blir den första som lämnar gummibåten i hamnen på den grekiska ön Kos. Hennes dyngsura föräldrar drar av plasten som skyddat mobilen från vattnet. De har färdats de sex kilometer hav som skiljer Turkiet från Grekland, för 900 euro per person.

– Dödens båtar, säger Ali, en av flyktingarna i gruppen.

Dagen efter deras ankomst slår en likadan gummibåt med sju syrier som passagerare runt. En enda kropp har återfunnits på en av öns paradisiska stränder.

Rutten mellan Bodrum – Turkiets Saint-Tropez – och Kos, är inte ny men används allt flitigare. De turkiska militärpoliserna har ökat sina kontroller av misstänkta laster på väg till Italien.

Jihans familj reste tillsammans med 20 andra syrier. De valde att stödja varandra under flykten.
Jihans familj reste tillsammans med 20 andra syrier. De valde att stödja varandra under flykten. Foto: Olivier Jobard

Med den exodus som pågår från Syrien är 1,7 miljoner syrier flyktingar i Turkiet – och Grekland har blivit den främsta vägen att ta sig illegalt in i EU. Sedan den 1 januari har 70 000 flytt och fortsatt till norra Europa, enligt den internationella flyktingorganisationen IOM.

Annons
Annons

Efter att ha sovit på färjan anländer familjen till Aten.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 1

Morgonen då de anländer till Kos eskorteras Jihan, Ahmad och 150 andra syrier och afghaner till fots av grekiska gränsvakter till Capitaine Elias, ett övergivet hotell som kommunen har rekvirerat i brist på annat. Utan rinnande vatten, utan elektricitet och där lukten från mänsklig avföring blir allt starkare.

Utdelning av mat sker sporadiskt via solidariska öinvånare. Ahmad som förvarnats via internet av andra syrier som passerat före honom är upprörd.

– Vi är utmattade, våra väskor är fulla av vatten. Vi vill bara vila oss och den här platsen är smutsig, konstaterar han och andas in motvilligt.

– Jag väntade mig inte det här av Grekland. Jag kommer att boka ett hotell men vad ska de andra göra?

Jihan kramar hans axel och säger med ett sorgset leende.

– Vi är de bortskämda barnen.

Majoriteten av syrierna övernattar inte på Capitaine Elias, till skillnad från pakistanier och afghaner. Ahmad och hans grupp installerar sig på ett av hotellen på Kos som tar emot flyktingar som gäster, till ett lägre pris än vad som erbjuds turisterna. Paret har sökt ett uppehållstillstånd som gäller sex månader för syrier och överlämnas av gränspolisen.

– Det här är något vi inte sett tidigare. Vi är inte redo att ta emot dessa stora mängder människor, anförtror oss polischefen Georgios Georgakakos.

– Vi saknar personal och utrustning, tillägger han.

Efter att ha sovit på färjan anländer familjen till Aten.
Efter att ha sovit på färjan anländer familjen till Aten. Foto: Olivier Jobard
Annons
Annons

Aten.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 3

Familjen tar en buss genom Makedonien till huvudstaden Skopje. Makedonien, ett av Europas fattigaste länder, tillåter flyktingarna att nyttja landets kollektiva transporter för att minska flyktingsmugglarnas affärsmöjligheter och riskerna för olyckor.

Foto: Olivier Jobard Bild 2 av 3

Gevgelija den 6 juli. Fler ansluter ansluter sig till Ahmads grupp.

Foto: Olivier Jobard Bild 3 av 3

**Han tystnar **för att lyssna. Från hans kontor kan man höra ljudet från flyktingarna. Efter elva dagar har Ahmad, Jihan och deras kamrater tagit på sig nya vandringsskor. Med ryggsäckarna på går de ombord på den blå färjan med destination Aten. Farorna som omger flyktingarna har enat ett sönderfallande Syrien. Ahmad och hans vän Omar har olika religioner, som ligger i konflikt, men de har valt att samarbeta för att kunna genomföra resan genom Balkan.

– Resan har skapat en mycket stark relation för vi delar samma rädsla för att mista livet, förklarar Ahmad.

– Vi är som en familj för vi har ett gemensamt mål. Syrierna hatar inte varandra, det är ledarna som har förstört vår enighet.

1/2

Aten.

Foto: Olivier Jobard
2/2

Familjen tar en buss genom Makedonien till huvudstaden Skopje. Makedonien, ett av Europas fattigaste länder, tillåter flyktingarna att nyttja landets kollektiva transporter för att minska flyktingsmugglarnas affärsmöjligheter och riskerna för olyckor.

Foto: Olivier Jobard

Mot Serbien

Efter att den första landgränsen har korsats framgångsrikt tar de bussen mot Skopje, Makedoniens huvudstad. Där växlar de till sig pengar som behövs under resten av resan. 500-eurosedlar skyddade av plast och gömda på olika ställen i deras packning växlas till den lokala valutan för att man ska kunna köpa kontantkort till telefonerna – utan dem kan inte gruppen ta sig vidare. Ahmad står i ständig kontakt med en syrier som känner till rutten väl eftersom han gjorde den själv två veckor tidigare. De använder sig av internettjänster som Viber eller Whatsapp och utbyter kartor med geografiska koordinater med meterprecision. Ahmad föredrar satellitbilder från Google maps när han ska guida sin grupp under natten.

Gevgelija den 6 juli. Fler ansluter ansluter sig till Ahmads grupp.
Gevgelija den 6 juli. Fler ansluter ansluter sig till Ahmads grupp. Foto: Olivier Jobard
Annons
Annons

Ahmad med sonen César, 1,5 år, väntar på att få en tre dagars passersedel utfärdad av polisen för att få åka genom Makedonien. Än är det långt kvar innan färden genom Europa är slut.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 2

Serbien, motorväg E75 den 8 juli. Jihan är utmattad av nattens promenad mellan Makedonien och Serbien.

Foto: Olivier Jobard Bild 2 av 2

Ahmad går för att köpa tågbiljetter direkt från Skopje till Belgrad i Serbien.

– Jag kommer att försöka muta kontrollanterna eller de serbiska poliserna så att de låter oss stanna på tåget vid gränspassagen, säger han när tåget anländer till Slanishte, den sista stationen i Makedonien.

– Det är därför jag har växlat mina stora sedlar till mindre valörer.

Ahmad med sonen César, 1,5 år, väntar på att få en tre dagars passersedel utfärdad av polisen för att få åka genom Makedonien. Än är det långt kvar innan färden genom Europa är slut.
Ahmad med sonen César, 1,5 år, väntar på att få en tre dagars passersedel utfärdad av polisen för att få åka genom Makedonien. Än är det långt kvar innan färden genom Europa är slut. Foto: Olivier Jobard

**Jihans skratt **avbryts tvärt av ljuset som tänds. De makedonska tulltjänstemännen beordrar de papperslösa att stiga av tåget.

– Nej, ge er av. Ge er av! ryter de.
Ahmads erbjudande om pengar är lönlöst, gruppen får lämna vagnen tillsammans med ett hundratal andra flyktingar.

– Den serbiska gränsen ligger åt det hållet, säger en polis och pekar mot mörkret som omger tågrälsen.

Ahmad och Omar tar fram mobiltelefonerna för att kunna navigera i gränslandet. Det tar dem fyra timmar att ta sig fem ynka kilometer till fots, serbiska poliser stoppar dem två gånger och låter dem sedan passera. Utmattade träder de åter samma dans: svarttaxi, väntan på en passersedel för tre dagar och sedan buss.

Serbien, motorväg E75 den 8 juli. Jihan är utmattad av nattens promenad mellan Makedonien och Serbien.
Serbien, motorväg E75 den 8 juli. Jihan är utmattad av nattens promenad mellan Makedonien och Serbien. Foto: Olivier Jobard
Annons
Annons

På ett hotellrum lägger Ahmad upp planer för den vidare färden mot Sverige.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 1

Väl framme i den serbiska huvudstaden Belgrad samlas männen på ett kafé i rokokostil för att förbereda resten av resan.

– Det som vi håller på att genomföra är ingen barnlek. Ungern är en lek för vuxna… säger Ahmad.

De lämnade EU genom att ta rutten över Balkan och måste nu ta sig in igen genom Ungern. Eftersom den 175 kilometer långa gränsen är det enda stället man kan passera illegalt så har kontrollerna förstärkts.

Viktor Orbáns konservativa regering har till och med börjat bygga ett stängsel. Risken är stor för kamraterna på flykt: om de grips av polis måste de söka asyl i Ungern. Som de flesta syrier vill ingen av dem stanna där.

Hoppet i gruppen börjar svikta.

– Hela mitt liv ryms i en väska, jag har fått nog, suckar Jihan. Hon sitter nedstämd i hotellrummet som familjen delar. Förut bodde familjen i det stora flyktinglägret Yarmouk, utanför Damas. Så nådde striderna deras kvarter.

– Vi förlorade allt. Den sista gången jag såg vårt hus hade fasaden förstörts av en raket och baksidan av en bomb. Jag orkar inte mer.

Paret har inte kunnat dela en stund av intimitet på sex månader. Ahmad duschar César som skriker.

– Jag hade ett badkar förut. Alla våra minnen förstördes tillsammans med flyktinglägret i Yarmouk. Varje dag byter vi plats, vi bygger inga nya minnen. Jag hatar alla i Syrien. De har förstört våra minnen, våra drömmar och vår tillvaro. Vi är här på grund av dem, säger han.

På ett hotellrum lägger Ahmad upp planer för den vidare färden mot Sverige.
På ett hotellrum lägger Ahmad upp planer för den vidare färden mot Sverige. Foto: Olivier Jobard
Annons
Annons

För att öka sina chanser bestämmer sig Jihan och de andra fyra unga kvinnorna i gruppen att göra sig mer europeiska. De har gjort en tur på stan och återvänt med tajta jeans och färgglada toppar med korta och lite längre ärmar beroende på vad de själva står ut med. 14-åriga Ghufran 14, som hatar slöjan och älskar indisk dans har valt en liten t-shirt men Wala, hennes 20-åriga beslöjade syster blir alldeles generad inför de små tröjorna och väljer en med trekvarts ärm.

– Det gör mig ingenting att ta av min slöja om det är tillfälligt, säger Jihan.

– Men för Wala är det svårt. Hon har inte visat sig utan den på sju år.

Men ingen av kvinnorna klandrar någon annan. Ghufrans och Walas bror konstaterar:

– Det viktigaste är att mina systrar gör som de vill.

När de anlänt med buss till Subotica, i norra Serbien, vägrar en taxiförare att köra dem vidare.

– Det finns tyska poliser och serber överallt. De är galna, de slåss! säger han.

Den nattliga marschen återupptas, och spänningen stiger ytterligare. Den tretton personer långa raden av människor följer husväggarna för att sväljas av skuggorna som träden kastar i skenet av gatlyktorna. De går snabbt och småspringer när de korsar gatan, svänger vänster efter en vägskylt, tar höger efter landsvägen. De korsar ett majsfält. Ahmad och Omar kontrollerar mobiltelefonen var hundrade meter medan andra i gruppen omringar dem för att gömma ljuset från telefonen. En av de vuxna stukar sin fot i en av de djupa fårorna på åkern. César gråter inte.

– Jag tror att han håller sig lugn för att han är rädd, säger hans mamma.

Annons
Annons

Jihan sover på en bänk i en förort till Budapest efter att två chaufförer, som betalats av en smugglare, släppt av gruppen vid gränsen.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 1

**Så fort ljudet **från ett fordon hörs kastar sig gruppen ner mot marken. Efter tre timmars marsch gömmer vi oss i en skog som kantar en motorväg. Här ligger skräp och kläder som visar att flyktingar brukar gömma sig här. I skydd av träden kan alla äntligen byta till rena kläder och sätta på deodorant.

– Vi har kommit till Ungern, men vi är alldeles nära gränsen, förklarar Ahmad efter att han torkat svetten ur ansiktet.

– Jag går och letar efter taxibilar, jag måste verka normal, som om jag är alldeles lugn. Det är ett butiksbiträde som kontaktar smugglarna, säger han.

En kvart senare kommer gruppen fram ur trädens skuggor och till en serviceplats på motorvägen. Kvinnornas mörka hår reflekteras i ljuset från en butik, vi skyndar mot två bilar med ungerska förare som otåligt gestikulerar åt oss. De riskerar fängelsestraff för 2 400 euro.

– Kom hit, skynda er, fort! ropar de.

Jihan sover på en bänk i en förort till Budapest efter att två chaufförer, som betalats av en smugglare, släppt av gruppen vid gränsen.
Jihan sover på en bänk i en förort till Budapest efter att två chaufförer, som betalats av en smugglare, släppt av gruppen vid gränsen. Foto: Olivier Jobard

Förarna är nervösa men kör gruppen till en förort till Budapest utan att stoppas, ända till ett hotell som endast bebos av papperslösa syrier.

Natten är för kort för att få någon vila, det finns dock tid för utmattade kramar och tårar när gruppen splittras. Omars grannar och deras två tonårssöner lämnar sin äldre syster Wala för att inte riskera att alla blir gripna.

Annons
Annons

Kramar och tårar när gruppen splittras. Det är dags att dela på sig för vidare färd i taxi från en förort till Budapest i Ungern mot Tyskland.

Foto: Olivier Jobard Bild 1 av 5

Jihan tar hand om barnen på en nattöppen snabbmatsrestaurang i Hamburg.

Foto: Olivier Jobard Bild 2 av 5

Nu är det nära. På ett Öresundståg passar César på att upptäcka hatthyllan.

Foto: Olivier Jobard Bild 3 av 5

”Mamma, jag är i Sverige”. En tår trillar ner för kinden när Ahmads systerdotter, 11-åriga Sidra, när hon ringer hem till Syrien och talar om att de äntligen har kommit fram.

Foto: Olivier Jobard Bild 4 av 5

Ahmad, Jihan, Maya, César och Sidra stannar till på lekplatsen innan det är dags att gå till svenska polisen för att söka asyl. En ny resa tar sin början.

Foto: Olivier Jobard Bild 5 av 5

Nu är de inte mer än nio, varav hälften små barn, som sätter sig i två bilar för 800 euro platsen med destination Tyskland. När förarna gör en paus vid en bensinstation har gruppen kommit halvvägs: 2 000 kilometer från Kos och det är 2 000 kilometer kvar till Sverige. Plötsligt inser Ahmad att passagerarna står ensamma. Men det är för sent. Bilarna har kört iväg med all packning och övergett gruppen på motorvägen. Ahmad och Omar, förstummade och ursinniga, har bara sina mobiltelefoner kvar, sina pengar och sina papper. Ahmad skriker och hittar taxibilar i ilfart för att återfinna smugglaren i Budapest.

1/2

Kramar och tårar när gruppen splittras. Det är dags att dela på sig för vidare färd i taxi från en förort till Budapest i Ungern mot Tyskland.

Foto: Olivier Jobard
2/2

Jihan tar hand om barnen på en nattöppen snabbmatsrestaurang i Hamburg.

Foto: Olivier Jobard

Vår grupp skickas iväg på nytt dagen därpå och bilarna kör till Nürnberg i Tyskland. Inget fuffens den här gången. Polisen patrullerar järnvägsstationen, men ingen kräver att syrierna ska visa sina papper. De sover på en MacDonald’s-restaurang innan de tar tåget i två dagar som för dem genom Tyskland, och Danmark.

Den 21 juli, exakt en månad efter att de anlände med gummibåt till Kos och sju månader sedan de började flykten från Syrien når Ahmad och Jihan Sverige. De har färdats 7 000 kilometer och betalat 20 000 euro.

– Det var våra livs besparingar. Jag förstår inte varför man hindrar oss från att resa med visum, säger Jihan.

– Vi hade kunnat investera detta i Europa, i stället för att ge allt till smugglare.

Nu är det nära. På ett Öresundståg passar César på att upptäcka hatthyllan.
Nu är det nära. På ett Öresundståg passar César på att upptäcka hatthyllan. Foto: Olivier Jobard

Med glänsande ögon säger de adjö till sina vänner på stationen i Malmö. Nu har de bara två timmar kvar med tåg för att komma till Bromölla, en liten stad i Skåne där Ahmads yngre syster bor. Dörren till lägenheten öppnas och hon kastar sig i Jihans armar och faller i gråt när hon omfamnar Ahmad. De har inte sett varandra på två år.

Det är redan efter midnatt. Ahmad ringer till sin syster som fortfarande är kvar i Syrien och sträcker luren till sin systerdotter Sidra. En tår faller när hon utbrister orden:

– Mamma, jag är i Sverige.

1/2

”Mamma, jag är i Sverige”. En tår trillar ner för kinden när Ahmads systerdotter, 11-åriga Sidra, när hon ringer hem till Syrien och talar om att de äntligen har kommit fram.

Foto: Olivier Jobard
2/2

Ahmad, Jihan, Maya, César och Sidra stannar till på lekplatsen innan det är dags att gå till svenska polisen för att söka asyl. En ny resa tar sin början.

Foto: Olivier Jobard
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons