Annons

3DEn fysisk blues är höjdpunkt i nytt dansutbyte

Lea Veds verk ”These parts we cannot hold” är kvällens clou i utbytesprojektet ”3D”. Med Danielle de Vries, Joseba Yerro Izaguirre, Waldean Nelson och Amanda Åkesson.
Lea Veds verk ”These parts we cannot hold” är kvällens clou i utbytesprojektet ”3D”. Med Danielle de Vries, Joseba Yerro Izaguirre, Waldean Nelson och Amanda Åkesson. Foto: Tilo Stengel

Lea Veds verk är kvällens clou när tre av Sveriges främsta danskompanier samarbetar i ett utbyte som ska ge nya talanger chans att utvecklas som koreografer.

Under strecket
Publicerad

Riccardo Zandona i ”Rosy retrospection” av Dorotea Saykaly.

Foto: Tilo StengelBild 1 av 2

Johnny McMillan (t v) i ”Vermillion ever after ...” av Sarah Bellugi-Klima.

Foto: Tilo StengelBild 2 av 2

Riccardo Zandona i ”Rosy retrospection” av Dorotea Saykaly.

Foto: Tilo StengelBild 1 av 1

3D

Genre
Dans
Medverkande
Skånes dansteater, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans danskompani
Var
Dansens hus
Koreografi
Dorotea Saykaly, Sarah Bellugi-Klima, Lea Ved

För många år sedan påbörjade de nordiska nationalbaletterna ett lovande samarbete kring ny koreografi, ett projekt som skulle rotera mellan huvudstäderna men som rann ut i sanden. Nu kommer ”3D”, en plattform där de ledande danskompanierna i Sveriges tre stora städer låter varsin utvald dansare skapa ett verk för ett av de andra kompanierna. En fiffig idé som är ett slags utveckling av de koreografiworkshops institutionerna brukar ha för att låta hugade dansare pröva ”den andra sidan” och därmed kanske hitta nya talanger.

Kungliga Baletten, Göteborgsoperans danskompani och Skånes dansteater har olika profil och uppdrag, så ”3D” är också en chans för de inblandade att möta nya erfarenheter och arbetsklimat. De utvalda koreograferna är tre kvinnor som visar sig ha helt olika uttryck. Resultatet är ojämnt.

Riccardo Zandona i ”Rosy retrospection” av Dorotea Saykaly.
Riccardo Zandona i ”Rosy retrospection” av Dorotea Saykaly. Foto: Tilo Stengel
Annons
Annons

Johnny McMillan (t v) i ”Vermillion ever after ...” av Sarah Bellugi-Klima.

Foto: Tilo StengelBild 1 av 1

Dorotea Saykaly från Göteborgsoperan har skapat ”Rosy retrospection” för tre dansare i Skånes dansteater. Stycket handlar om nostalgi och minnets blinda fläckar som kan spela spratt med föreställningen om det förflutna. En man (Riccardo Zandona) betraktar sitt yngre jags (Kit Brown) försök att nå fram till en kvinna (Maria Pilar Abaurrea Zardoya). Det är filmiskt ljus- och musiksatt, men helheten tyngs av dialogpartier. Mest spännande är en intrikat trio där det är svårt att utläsa vem som leder vem – här får kropparna tala.

Sarah Bellugi-Klima från Skånes dansteater leker surrealistisk cirkus i ”Vermillion ever after…” för tre manliga dansare från Kungliga Baletten. Det är ett akrobatiskt, fysiskt krävande verk till The Washboard Rhythm Kings 30-talsjazz, Griegvals och hjärtljud. Titeln syftar på cinnoberpigment, vars rödorange lyster fått ge färg åt den gigantiska skjorta ur vilken olika kroppsdelar dyker fram inledningsvis. Plagget förvandlas till en huvudlös eller dubbelhövdad fyrfoting som kläcker fram Ross Martinson, Anthony Lomuljo och Johnny McMillan – en vinglig, skakande, kullerbyttande grupp i bisarr symbios som helst vill återvända till sin skyddande, varma bubbla. Viss komik uppstår, men som koreografi är stycket slöseri med goda dansarkrafter.

Johnny McMillan (t v) i ”Vermillion ever after ...” av Sarah Bellugi-Klima.
Johnny McMillan (t v) i ”Vermillion ever after ...” av Sarah Bellugi-Klima. Foto: Tilo Stengel
Annons
Annons

Kvällens clou är ”These parts we cannot hold”, ett lyckligt möte mellan Lea Ved från Kungliga Baletten och fyra fina dansare från Göteborgsoperan. Det här är en beröringens och känslans koreografi, utförd av en blundande kvartett vars trevande händer och sökande rörelser uttrycker både längtan och tvivel som var och en bär inom sig. Intrycket är mjukt och taktilt, som en fysisk blues. Här finns inga räta linjer, och varje solo landar i gruppens gungande gemenskap som drar alla med sig.

Lea Ved skapar en drömsk stämning till en ljudväv av speldosa, havsbrus, steg och regn. Det är en undflyende värld, ett skuggrike där Danielle de Vries med små handrörelser hittar fram till Joseba Yerro Izaguirre. Men den nyfikna, ömsinta omfamningen övergår i en låsning som får närheten att verka hotfull. Slutackordet är ändå vackert och hoppfullt, när Amanda Åkesson öppnar sig inför Waldean Nelsons fingerdans mot hennes bröstkorg. Koreografin genomsyras av innerlig närvaro. Det är väl genomfört i sitt poetiska allvar, även om texten i slutet känns överflödig. Håll ögonen på Lea Ved.

Spelas på Skånes dansteater 4–5 maj.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons