Annons
Krönika

Anders Q Björkman:En global kultur av att tysta ner varandra har tagit över

Till vänster: New York City’s Public Theatre utsattes för en flodvåg av hatmeddelanden och protestaktioner på grund av sin uppsättning av Shakespeares ”Julius Ceasar”. Till höger: Det holländska kollektivet Atelier Van Lieshouts skulptur ”Domestikator” var för laddat för Louvren, som ställde in planerna på att visa den. Museiledningen var rädd för att konservativa besökare skulle uppfatta den som stötande. ”Domestikator” ställdes dock senare ut vid Centre Pompidou i Paris.
Till vänster: New York City’s Public Theatre utsattes för en flodvåg av hatmeddelanden och protestaktioner på grund av sin uppsättning av Shakespeares ”Julius Ceasar”. Till höger: Det holländska kollektivet Atelier Van Lieshouts skulptur ”Domestikator” var för laddat för Louvren, som ställde in planerna på att visa den. Museiledningen var rädd för att konservativa besökare skulle uppfatta den som stötande. ”Domestikator” ställdes dock senare ut vid Centre Pompidou i Paris. Foto: Nancy Kaszerman/IBL, Sebastien Muylaert/IBL

En ny rapport om läget för den konstnärliga friheten i världen är en riktig ögonöppnare. Schablonbilden att det bara är diktatorer som vill förbjuda och censurera förbyts mot en insikt om att det bor en förbudsivrare i oss alla.

Under strecket
Publicerad

Har vi någonsin upplevt en så vid konstnärlig frihet som i vår tid? Intuitivt vill vi kanske svara: nej, så här bra har det aldrig varit förr. I dag är människan i sina kulturella uttryck fullständigt fri. Hon kan säga, skriva, sjunga eller avbilda vad hon vill och hur hon vill.

Men är det sant? Eller har vi bara vant oss vid att utvecklingen har varit sådan ända sedan andra världskriget tog slut och ett nytt, frihetligt tidevarv tog vid?

Mycket talar dessvärre för att den eran nu går mot sitt slut. I en alldeles färsk rapport över hur det står till med den konstnärliga friheten i världen, menar den internationella organisationen Freemuse – en sorts PEN-klubb för alla konstarter – att vi inte längre vidgar ramarna för kulturens yttrandefrihet, utan att i stället en ny global kultur av att tysta ner vår nästa har tagit över. I genomsnitt åtalas en kulturskapare i veckan.

Rapporten ”The state of artistic freedom 2018”, som är den första i sitt slag och som redogör för 553 fall i 78 länder, visar att den stereotypa bilden av att inskränkningar i kulturen mest förekommer i outvecklade, fattiga länder är falsk. Den konstnärliga friheten kränks jorden runt. Som i EU-landet Spanien till exempel; där har konserter som ansetts stödja katalansk självständighet förbjudits. Grannlandet Frankrike finns med i rapporten bland annat för att Louvren ställde in planerna på att visa det holländska kollektivet Atelier Van Lieshouts skulptur ”Domestikator” – i själva verket en hel byggnad som kan tolkas föreställa ett samlag – för att man var rädd för att publiken skulle finna den oanständig.

Annons
Annons

Även USA, ”land of the free”, finns med i rapporten. Ett fall handlar om New York City’s Public Theatre, som utsattes för en flodvåg av hatmeddelanden och protestaktioner på grund av sin uppsättning av Shakespeares ”Julius Ceasar” förra året. Vreden orsakades av att den romerske kejsaren i denna föreställning hade uppenbara likheter med president Trump. Uppståndelsen resulterade i att sponsorer drog tillbaka sina pengar. Ett annat amerikanskt exempel – även det från New York – handlar om demonstranter som slängde röd färg över en staty av president Theodore Roosevelt för att den ansågs symbolisera ”vit överhöghet och nybyggarkolonialism”.

Det är ingen vild gissning att personerna bakom dessa båda protestaktioner stod för helt olika politiska ståndpunkter. Ändå kan de sägas ha haft samma mål: att sätta stopp för kulturella uttryck.

Än värre är rapportens uppgifter om kulturutövare som döms till fängelse, rövas bort, hotas eller till och med dödas. I många fall används juridiska svepskäl för att berättiga censur. Författare anklagas för att förespråka terror, filmer förbjuds för att de anses stötande och musiker får höra att de uppmanar till hat. Ytterligare ett sätt att använda lagens långa arm – så lång att den når utanför landets egna gränser – är att liksom Turkiet efterlysa författare via Interpol.

Ibland låtsas förtryckarna inte ens att där finns någon juridisk anledning, utan använder bara polis för att trakassera kulturskapare. När jag träffade Freemuses generalsekreterare, thailändaren Srirak Plipat, i torsdags berättade han bland annat om Kuba, där en musiker kan häktas, för att sedan släppas, häktas på nytt, släppas – och sedan åter igen häktas. Syftet är att skrämma musikern till tystnad eller åtminstone till anpassning med regimens linje.

Annons
Annons

Mest utsatta är kvinnor, minoriteter och hbtq-personer. De som tillhör de två förstnämnda grupperna anklagas inte sällan för att vara ”oanständiga”. I Iran får kvinnor inte sjunga solo, i Saudiarabien får de inte sjunga inför män. En film som visar skådespelare av samma kön som håller hand kan få visningsförbud. Minoriteter misstänks ofta förespråka autonomi eller självständighet: i Kina lyssnar makten exempelvis mycket ogärna på tibetanska sångare.

I dag är internet ett gigantiskt forum för kultur och därför också föremål för nedtystning. Hotet kan komma från regimer – som släcker ner Youtube, Facebook eller Twitter närhelst de får lust – men också från de sociala medieplattformarna själva. Freemuse redogör exempelvis för hur Facebook censurerat en utbildningsvideo från ett schweiziskt museum därför att den innehöll Modiglianis målning ”Nu couché” föreställande en naken kvinna.

Freemuse-rapporten är en ögonöppnare för att den visar att det inte bara är diktatorer som vill censurera kultur. Allt från företag och religiösa företrädare till ideella organisationer och anhängare av politiska partier ägnar sig åt att försöka tysta ner oönskade uttryck.

Och tänker vi efter kan var och en av oss säkert hitta en sång, film, bok, målning eller föreställning som vi uppriktigt ogillar och önskar bort.

Så vad göra? Srirak Plipat har ett mycket handfast förslag: att varje gång vi möter ett kulturellt uttryck vars budskap vi inte uppskattar, hålla tillbaka instinkten att vilja förbjuda och i stället konstatera: ”Det där håller jag inte med om”. Och sedan gå vidare i livet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons