Annons

Emi-Simone Zawall:En gränsöverskridare i ordets bästa mening

Olga Tokarczuk.
Olga Tokarczuk. Foto: Basso Cannarsa/Alamy

Författaren och psykologen Olga Tokarczuks böcker visar att det är först när den så kallade verkligheten får sig en knuff – skruvas till, sätts på spel – som den kan framträda för oss i all sin komplexitet. 2018 års Nobelpris kan ses som en hyllning till fiktionens sanningssägande kraft. 

Under strecket
Publicerad

”För en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.” Ska man välja ett enda ord för att beskriva den polska författaren Olga Tokarczuks verk, så är det precis det som Nobelkommittén valde: gränsöverskridande. Det är ett ord som idag visserligen blivit tänjt och nött av allt det tvingats rymma, det vilar kanske till och med något lätt löjeväckande över det, men i Tokarczuks fall får det en välförtjänt upprättelse.

Vi lever i en tid där flykt över gränser och kulturell mångfald är frågor som upptar oss mer än någonsin och det finns verkligen goda skäl att i Tokarczuk se en förkunnare av ”gränsöverskridandets livsform”. Få författarskap rymmer så många gränsgångare som Tokarczuks – som Fredric Chopins syster som försöker föra sin brors hjärta över gränsen till Polen i romanen ”Löparna”, munken Paschalis i ”Daghus, natthus” som drömmer om att bli kvinna eller den polsk-judiske sektledaren Jakob Frank i Tokarczuks magnum opus ”Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma” som föresatt sig att skapa en ny religion, frankismen. Det är människor som lever med det ena benet i en värld och det andra i en annan och på olika sätt försöker hitta en passage som kan förena dem.

Annons
Annons

Tokarczuk debuterade redan som 17-åring, under pseudonymen Natasza Borodin, med en berättelse i tidskriften Na Przełaj. Tio år senare gav hon ut sin första diktsamling ”Miasto w lustrach” (Spegelstaden), och fyra år därpå sin första bok: ”Podróż ludzi Księgi” (Bokfolkets resa), en historisk roman förlagd till 1600-talets Frankrike och Spanien. Boken erhöll polska förläggareföreningens pris och blev startskottet till den täta rad av böcker som sedan följde; 1995 kom ”E.E”, berättelsen om en ung flicka som plötsligt får paranormala förmågor (för att sedan förlora dem), 1996 kom ”Prawiek i inne czasy” (Gammeltida och andra tider) om en påhittad by mitt i Polen (Prawiek/Gammeltida) som utgör ett mytiskt mikrokosmos som på samma gång återspeglar Polens föränderliga historia och den mänskliga existensens eviga villkor; boken tilldelades det prestigefyllda polska Nikepriset.

1998 kom ”Dom dzienny, dom nocy” (Daghus, natthus), en rad kortare berättelser från västra Polen, blandade med dagboksfragment och personliga betraktelser, 2001 kom novellsamlingen ”Gra na wielu bębenkach” (Spel på många små trummor) och 2009 ”Prowadź swój pług przez kości umarłych” (”Styr din plog över de dödas ben”) – till sin yttre form ett slags kriminalroman, där en äldre kvinna bosatt i en liten by i västra Polen med hjälp av astrologi försöker lösa en mystisk mordvåg som är riktad mot traktens jägare. 

Med ”Bieguni” (Löparna) från 2007 där en märklig rysk sekt som ser rörelsen som människans frälsning från synd står i centrum, och sedan hennes magnum opus ”Księgi Jakubowe” (Jakobsböckerna) på nära 1 000 sidor från 2014 blev Olga Tokarczuk en internationell författare att räkna med. ”Löparna” tilldelades det prestigefulla Man Booker-priset och här i Sverige fick ”Jakobsböckerna” Stadsteatern Kulturhusets första internationella litteraturpris 2016.

Annons
Annons

Kanske kan intresset för det evigt mänskliga förklaras av att Tokarczuk är utbildad psykolog med jungiansk inriktning.

Påfallande ofta hämtar Tokarczuk stoff ur historien till sina berättelser och just den polska historien, som hon närmar sig inte minst i ”Jakobsböckerna”, har förstås varit mer än lovligt tacksam att ösa ur med tanke på hur stormig och brokig den varit. Men även om hon alltid återger den historiska verkligheten exakt, trovärdigt och med stor känsla för alla de perspektiv historien kan rymma, blir den aldrig något självändamål. Snarare utgör den alltid en grund mot vilken karaktärernas existentiella tillstånd tydligare kan avteckna sig. 

Historien förändras ständigt, människans grundvillkor består och kanske kan intresset för det evigt mänskliga förklaras av att Tokarczuk är utbildad psykolog med jungiansk inriktning. Men det finns också ett starkt litterärt släktskap med en författare som till exempel Thomas Mann, som på ett liknande sätt intresserade sig för människans urmönster, eller ännu hellre, med Bruno Schulz som förvandlade sin hemstad Drohobytj till ett levande, mytologiskt mikrokosmos där verkligheten har dubbla lager. Det är svårt att tänka sig flera av Tokarczuks böcker utan Schulz.

Tanken går också till den polske poeten Czesław Miłosz som fick Nobelpriset i litteratur 1980. Miłoszs författarskap var delvis en systematisk uppgörelse med alla de lögner som producerades av den totalitära ideologin i den kommunistiska regin som nio år senare skulle störtas, och att Polen idag återigen börjat röra sig i en totalitär riktning saknar inte paralleller.

Annons
Annons

Tokarczuk skriver med en omedelbarhet som gör att man lätt stiger in i de miljöer hon väljer att förlägga sina historier till.

I samband med att Tokarczuk tilldelades Nikepriset för ”Jakobsböckerna” gjorde hon sig omöjlig i de styrande nationalkonservativa kretsarna när hon i direktsänd tv sa att det var dags för Polen att ställa sig ansikte mot ansikte med sin egen historia och inte blunda för övergreppen som begåtts i det förflutna, som slavhandel och antisemitiska förföljelser. Hon har också reagerat stark mot protesterna i hemlandet mot flyktingmottagandet, något hon menar går stick i stäv med Polens nationella självbild som öppet och tolerant.

Det kan vara att dra för stora växlar på det, men kanske kan priset betraktas som en mjuk markering.

I Sverige har det sedan flera decennier uppstått en fin och livaktig tradition av översättningar från polska till svenska; över huvud taget har det funnits en stark kultur av att översätta från de slaviska språken, där man i alla fall för det polska språkets vidkommande bör nämna Nils Åke Nilssons insatser och senare givetvis Anders Bodegård, vars översättningar av Wisława Szymborska förmodligen bidrog till att hon tilldelades Nobelpriset 1996. Tokarczuk är för övrigt den femte polska Nobelpristagaren (eller den sjätte, för att räkna med polskfödde Isaac Bashevis Singer). 

Det mest glädjande med detta pris, skulle jag vilja säga, är att det är en ordentlig hyllning av fiktionens verkighetsalstrande och sanningssägande kraft.

Antagligen har denna starka tradition även inneburit att vi i Sverige fått större delen av Tokarczuks verk översatta till svenska, och det tack vare översättaren och författare Jan Henrik Swahn. Det var han som via bokförlaget Ariel introducerade ett urval ur novellerna i ”Spel på många små trummor” 2002, ett urval som blev fullständigt förra året i en utökad utgåva.

Annons
Annons

Tokarczuk skriver med en omedelbarhet som gör att man lätt stiger in i de miljöer hon väljer att förlägga sina historier till – det spelar helt enkelt ingen roll om det gäller Raten 1676 eller Warszawa 1981 – vilket delvis beror på att hon alltid lyckas ge akt på mycket enkla detaljer, och det är det Swahn lyckas så fint med att återge. För lika omedelbara och påtagliga som dessa detaljer gör hennes berättelser på polska, blir de på svenska.

Det mest glädjande med detta pris, skulle jag vilja säga, är att det är en ordentlig hyllning av fiktionens verklighetsalstrande och sanningssägande kraft. Hennes böcker visar nämligen med all önskvärd tydlighet att det är först när den så kallade verkligheten får sig en knuff – skruvas till, sätts på spel – som den kan framträda för oss i all sin komplexitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons