Annons

Tove Lifvendahl:En helg med sorg och rädsla

Sara Danius (1962–2019)
Sara Danius (1962–2019) Foto: Jonas Ekströmer/TT

Det här är en helg när många känner sorg och rädsla. Kanske det viktigaste vi kan göra nu, är att inte tappa bort oss själva i allt som händer.

Under strecket
Publicerad

Kontrasten mellan det färgsprakande fyrverkeri som höstdagarna bjuder på nu, och de svarta nyheter som kommer slag i slag, är svår att förhålla sig till. Hösten är förvisso tiden då stora delar av naturen dör medan andra lägger sig i vila, men det är en process som har sin förutsägbara gång, och vi vet att det kommer en vår. Värre är det med den död som följer andra skeenden.

Det här är en helg när många människor känner sorg och rädsla i vårt land. Många sörjer förlusten av Sara Danius, som har gått bort efter en tids cancersjukdom. Alldeles jämte tragedin att en 57-åring måste lämna livet, och den sorg och saknad hennes nära tvingas uppleva, var hon en person som satte stort avtryck i offentligheten, och gjorde starkt intryck på många. Ingen har undgått henne, alla äger sin egen tolkning och bär sina egna intryck och känslor.

Det är få förunnat att ta en sådan plats, och det finns ännu färre som förmår göra det med med en sådan hållning. De har rätt, de som har sagt att Sverige blir fattigare utan henne. Somliga människor märks även när de har klivit ut ur rummet, och Sara Danius är tveklöst en av dem.

Annons
Annons

Andra är mer känslomässigt ockuperade av ren rädsla. De turkiska attackerna i nordöstra Syrien är för många här i Sverige inte enkom en mörk och oroande nyhet, utan ett direkt bud om livsfara för familj och vänner som befinner sig där. Det dör civila i alla åldrar, även små barn. Det finns många runt om oss i landet som kan svara på frågan hur en sådan rädsla och oro känns.

Vid sidan av humanitära lidanden är situationen också politiskt explosiv på många plan; Turkiets president Recep Tayyip Erdogans försökte i torsdags skrämma EU till tystnad genom att hota med att släppa på stora flyktingströmmar till Europa, ifall EU kritiserar Turkiets agerande. EU:s permanenta rådsordförande Donald Tusk har genmält att man inte kommer att låta sig utpressas. En självklar inställning som princip, men svårare att efterleva i sak. EU befinner sig sedan länge redan i underläge till Turkiet när det gäller just flyktingfrågan.

Två EU-länder som går till val idag är Polen och Ungern. Det är heller inga goda nyheter. Oblyg skrämseltaktik, ogenerat röstköp och skränig uppviglingspropaganda mot utpekade kollektiv tycks borga för att regeringarna sitter kvar. Det är tragiskt.

Så vad gör man? Jag får känslan av att vara mitt i en trilogi, i den mellandel som både brukar vara definierande och bära på viktiga vägval inför upplösningen och samtidigt något av en transportsträcka. Muddle through, som det heter på engelska. Ta sig igenom. Man kan inte ge upp, utan får knoga på. Ta en dag i taget, försöka fatta kloka beslut, försöka hålla kompassen åt rätt håll medan man navigerar på en karta som hela tiden ritas om.

Kanske det viktigaste vi kan göra nu, är att inte tappa bort oss själva i allt som händer. Utan att ge oss själva utrymmet att sörja de vi mister, och fundera på varför de var betydelsefulla för oss. Att ta oss tid att lyssna på dem som är rädda och behöver få tala om sin oro, och stå trygga i en balanserad bild av världen och omgivningen. Att vara med dem vi alltjämt har kvar.

Detta är Tove Lifvendahls brev. Få brevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons