Annons

Therese Eriksson:En hjärtlig tolkning av postmodernismen

Poeterna Katarina Frostenson och Stig Larsson – likar och motsatspar.
Poeterna Katarina Frostenson och Stig Larsson – likar och motsatspar. Foto: Lisa Thanner och Janerik Henriksson / TT

Katarina Frostenson och Stig Larsson betraktas i regel som företrädare för den postmoderna litteraturen, men vad är det egentligen som gör dem postmoderna? En ny avhandling lyckas ge sig i kast med den komplicerade frågan utan att hemfalla åt tvärsäkra påståenden.

Under strecket
Publicerad

Det är podcasten Gästabudets andra avsnitt och kritikern och litteraturvetaren – eller litteraturhistorikern som han hellre kallar sig – Victor Malm bjuder på glöd: ”Nej ärligt talat, och det här känner jag fan riktigt jävla starkt för, att om litteraturvetenskapen inte har ett hjärta med, om kritiken inte har ett hjärta med, så upplöser den sin egen legitimitet.” 

Förutom att det är uppfriskande i sin relativa sällsynthet, är det ett påstående som väcker några frågor. Vad innebär det i praktiken? Hur skiljer man litteraturvetenskapen med hjärta från den hjärtlösa varianten? Jag föreställer mig att det handlar om att kärleken till ämnet både ska vägleda forskaren
i arbetet och lysa igenom i de vetenskapliga texterna, men också att denna kärlek ska förmedlas, bildande och tillgängligt, till en ­intresserad allmänhet. Och det är väl på den senare punkten som vetenskapen bitvis brister: ”Skall universitetet i framtiden ta sitt samverkansuppdrag seriöst är det hög tid att man börjar utbilda sina doktorander och ­anställda i konsten att skriva publikt”, skriver antikvetaren Ida Östenberg i GP (24/6-19)

Annons
Annons

Victor Malm behärskar redan konsten att skriva publikt alldeles utmärkt, det vet inte minst den läsare som är bekant med hans dagskritik. Det är en färdighet som jag gärna hade sett att han använde sig mer av också i forskningen, där snårig teoribildning och terminologi kan göra det besvärligare att ­navigera genom texten. Men oaktat den vetenskapliga textens grad av genomsläpplighet är det min uppfattning att idén om litteraturvetenskapens bultande hjärta ändå är en fruktbar ingång till Malms vetenskapliga arbete.

I Malms doktorsavhandling i litteratur­vetenskap, ”Är det detta som kallas post­modernism? En studie i Katarina Frostensons och Stig Larssons diktning” (ellerströms), som nyligen lades fram vid Lunds universitet, saknas nämligen inte hjärta. Det klappar måhända inte med konstant friska slag, och stundtals är det så draperat i lager av teori att hjärtslagen är svåra att höra, men på det hela taget är detta en avhandling som genomsyras av en stark böjelse för ämnet. Och i studiens fjärde kapitel, det som handlar om Stig Larsson, händer också något som gör det ännu tydligare; det lossnar, tilltalet blir plötsligt mer avspänt och lättsamt. 

”Är det detta som kallas postmodernism?” är, som titeln låter antyda, en undersökning som inte bara uppehåller sig vid (text)analys av två författarskap. I första hand för den mer generella litteraturvetenskapliga och teoretiska resonemang genom att ta spjärn mot de två författarskapen: när och hur är det mångtydiga och undflyende begreppet ’postmodernism’ egentligen relevant? Och är det överhuvudtaget tillämpbart på Katarina Frostenson och Stig Larsson, två poeter som inte sällan kallats för just postmodernister? Victor Malm problematiserar den uppfattningen. 

Annons
Annons

”En avgörande föresats i undersökningen är att kritiskt granska den litteraturhistorieskrivning som gjort gällande att Larsson och Frostenson kan förknippas med en post­modern vändning i svensk litteratur”, skriver Malm i inledningen. Han ägnar begreppsfrågan, dess historia och tillämpning, stor noggrannhet i två gedigna inledande kapitel för att därefter i tur och ordning avhandla Frostensons och Larssons författarskap, under rubrikerna ”Dräpekonst och fröbildning” respektive ”Den sista modernisten”. 

I avhandlingens, lite för korta, avslutning lägger Malm bland annat fram ett delvis nytt (eller åtminstone med ny avgränsning) förslag på hur begreppen ’postmodernitet’, ’postmodernism’ och ’postmodernistisk litteratur’ ska användas i litteraturvetenskapen. Därtill görs några jämförelser författarskapen emellan. 

Det är onekligen en särskild tid att lägga fram en avhandling om Katarina Frostenson och Stig Larsson i. Här har vi två författare som under sina respektive karriärer alltid varit högintressanta i den svenska litterära offentligheten, väsensskilda men ändå på något vis lika. De är nästan jämngamla, genombrotten kom ungefär samtidigt och de är båda intimt förknippade med det svenska litterära 1980-talet. De är i någon mån varandras – förvrängda – spegelbilder. Han, den svenska samtidslitteraturens enfant terrible. Hon, ­poeten på piedestal. Det är en effektiv bild.

Det är dock inte en bild som Victor Malm målar upp i sin avhandling – tvärtom aktar han sig för att göra författarna till typer – men för läsaren ligger den nära till hands. I en tid  då även Frostenson kommit att bli skandalomsusad kan man i alla fall spekulera i hur avhandlingens jämförande element hade sett ut om hennes bok ”K” hunnit bli en del av materialet. Jag syftar då inte i förstone på de självbiografiska stråk som finns i båda författarskapen, utan lika mycket på författarnas litteratursyn och hur de skriver poesi; på det som Malm benämner ”poetologi”. Ett ­begrepp som, om jag förstått saken rätt, kan begripas som något i stil med estetisk hållning, vilken omfattar såväl idéer om poesi som den poetiska praktiken i sig. 

Annons
Annons

”Frostenson och Larsson intar olika författarfunktioner”, konstaterar Malm tidigt och återkommer till resonemanget på sluttampen av Frostensonavsnittet. Där menar han att författarna liknar varandra i det att de bjuder den litterära kultur de verkar inom motstånd, men att de skiljer sig åt såtillvida att Frostensons diktning ”riktar sig mot verklighetens postmoderna tillstånd och språket, medan Larssons snarare riktar sig mot den litterära institutionen – litteraturens status och tillstånd i Sverige vid den tjugonde ­seklets slut (...)”. Utan att ge mig i kast med att besvara den, finner jag det ändå intressant att ställa frågan om denna olikhet författarna emellan blivit mindre skarp den senaste tiden, med till exempel Frostensons ”K” i åtanke?

De teoretiska ansatserna och resonemangen är, som nämnt, centrala i ”Är det detta som kallas postmodernism?”, och Malm inleder sitt omfattande teoriavsnitt med en fråga som ska eka genom avhandlingen: ”Behöver vi verkligen koncept eller begrepp som ’postmodernism’ och ’postmodernitet’? Vad är det egentligen som är så nytt att ’modernism’ och ’modernitet’ inte duger?” 

För den skeptiska läsaren är det en fråga som tycks rymma sitt eget svar (”nej”), men Malm använder den inte så retoriskt. Han går noggrant och detaljerat – på ett sätt som det inte finns utrymme att redogöra för här – men också genuint passionerat igenom de respektive termernas möjligheter och omöjligheter utan att landa i något absolut; ­begreppen kan vara godtyckliga, missvisande, användbara och belysande på samma gång. 

Annons
Annons

Överhuvudtaget genomsyras avhandlingen av en prövande estetik, där frågandet och ­resonerandet är överordnade de tvärsäkra slutsatserna. Den hållningen är, skulle jag vilja påstå, ytterligare ett uttryck för en litteraturvetenskap med hjärta; det som vägleder Malm genom teoribildningen å ena sidan och de två författarskapen å den andra, är varken prestige eller viljan att göra spetsiga poänger. Istället pågår här ett uppriktigt undersökande av teorins, textens och tillvarons inneboende motsägelsefullhet, och den anspråkslösheten – hur pretentiös teoridiskussionen än kan se ut – är inte vanlig i doktorsavhandlingar. 

I det här fallet innebär det bland annat att Malm framhåller att det inte går några skarpa gränser mellan olika tidsperioder och konstnärliga stilar (mellan ’modernitet’ och ’postmodernitet’, mellan ’modernism’ och ’postmodernism’ – för att förenkla sambandet en grov smula), men framför allt att han prövar Frostenson och Larsson som både modernister och postmodernister utan att vilja ­bestämma någon av dem som det ena eller det andra. I slutändan spelar det kanske inte heller så stor roll – det är inte etiketten som är målet.

Som redan framgått skiljer sig avhandlingens två stora analyskapitel åt och det beror inte bara på att författarskapen är sinsemellan olika. Malm närmar sig dem också på olika sätt. Texturvalet är ett tydligt exempel; i fallet Frostenson uppehåller sig Malm främst vid två enskilda programdikter (’Negativ, tindra’ ur ”Joner från 1991 och ’Hornet’ ur ”Karkas” från 2004), medan han i fallet Larsson följer ett spår – ”den dåliga dikten” – som finns tidigt i författarskapet och sträcker sig till det som kallas hans sista diktbok, ”Natta de mina” (1997). 

Annons
Annons

I Frostensons poesi (och poetologi) skönjer Malm en rörelse från slutet till öppet, från ­negativitet till ett slags bejakande, samtidigt som det tycks finnas ett tydligt spår hos Frostenson som handlar om att dikten i post­moderniteten berövats sin gåtfullhet och kraft. Eller omvänt: dikten är det enda i det postmoderna tillståndet som bevarat denna gåtfullhet och kraft. 

Stig Larssons anti-poetiska hållning kan tyckas vara den rakt motsatta. Den spåras bland annat i hans ­aversioner mot uppburen svensk samtidslitteratur (Frostenson en i raden), där bristen på originalitet och förnyelse är det mest alarmerande. ”Jag försöker hela tiden bryta sönder det jag gjort för att inte riskera att hitta min stil”, menar Larsson i ett citat och det är där idén om den dåliga eller värdelösa dikten har sin hemvist. Malm påpekar att Larssons författarskap kan betraktas som ”en stilistisk provkarta, där olika sätt att skriva prövas och överges”. Kapitelrubriken, ”Den sista modernisten”, springer förstås ur Larssons tankar om objektiv kvalitet och krav på originalitet. Antipoetisk eller ej – i grunden finns en tilltro till poesin.

I själva verket, och det är om inte en av ­avhandlingens slutsatser så åtminstone en av dess centrala poänger, har Frostensons och Larssons poesi och poetologi något väsentligt gemensamt: de förenas i en kritisk hållning gentemot omvärlden och i en stark tro på litteraturen. Litteraturen eller poesin blir hos dem ”ett privilegierat estetiskt uttryck med kapacitet att vara sant”, skriver Malm. 

Det kan tyckas vara en banal tanke att vaska fram, särskilt ur en så ambitiös och avancerad litteraturvetenskaplig studie som Malms, men i grund och botten är det ju – av allt att döma – samma (tvivlande) tro som ligger till grund för avhandlingsprojektet som sådant. Litteraturens hjärta och litteraturvetenskapens slår i takt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons