Annons
Recension

D´AngeloEn imponerande comeback från D´Angelo

D´ANGELO HÅLLER. Trots sin långa frånvaro från soulscenen visar D´Angelo i en konsert i Annexet att hans musik fortfarande håller. Det mesta stämmer när han briljerar i klassiska låtar, tycker SvD:s Stefan Thungren.

Publicerad
D' Angelo har nystartar karriären med bland annat en rad konserter med sitt band. I helgen fick Annexet i Stockholm besök.
D' Angelo har nystartar karriären med bland annat en rad konserter med sitt band. I helgen fick Annexet i Stockholm besök. Foto: MARK VON HOLDEN/AP

D´Angelo

Genre
Konsert

Annexet.

En sommar för tjugo år sedan släppte den då 21-årige D´Angelo sitt debutalbum ”Brown sugar” och kom att omdefiniera hela soulmusiken. Det idag lite trötta begreppet neo-soul föddes någonstans där och gav oss artister som Erykah Badu och Raphael Saadiq, inspirerade av just ”Brown Sugar”. Sedan gick det fem långa år innan uppföljaren ”Voodoo” släpptes i januari år 2000, ett album som redan när det kom kändes som soulens stora mästerverk på den här sidan millennieskiftet. Då hade det visserligen bara gått 25 dagar på det nya årtusendet, men med femton års perspektiv känns den fortfarande ohotad på tronen. Vilket är imponerande.

Femton år är en lång tid, och med tanke på D´Angelos år av drogmissbruk och bilolyckor, är det förvånande att han ens lyckats komma tillbaka. Att han dessutom fortfarande är bra är ännu märkligare. På Annexets scen är han visserligen inte längre det osande muskelpaket som syntes i ”Untitled”-videon, men bandanan sitter på sin plats. Och trots att han knappast är den typen av artist, inför en publik som väntar sig sånt, så lyckas han byta scenkläder som Rihanna. Dräkterna är av varierande framgång, en stund ser han i sina rödsvarta tygsjok ut som en blandning av Bootsy Collins och fruktköttet på en vattenmelon, formgivet av 10-gruppen eller möjligen Marimekko. Åtminstone på avstånd.

Rösten finns dock kvar, de höga tonerna finns där på rätt plats när han briljerar i klassiska låtar som ”Chicken grease” eller hans skarpa uppdatering av Roberta Flacks tidlösa sängfösare ”Feel like makin love”.  Vid sin sida har han gitarristen Jesse Johnson, känd från Princes band The Time, och en funkkaliber kan väl knappast bli högre än så.

Annons

Senaste albumet, med den hårda och lätt hybris-drabbade titeln ”Black Messiah” är  en modern variation av den funk som Sly & The Family Stone gjorde på ”There´s a riot goin on” från 1971. Vilket var det nakna svaret på Marvin Gayes fråga ”What´s going on?” från samma år. Och D´Angelo lyckas vara lika politisk till samma suggestiva funk. Det är inte längre någon revolutionerande ljudbild, men den är fortfarande lika effektiv, den kryper långamt innanför skinnet. Stundtals kan den bli ganska jämntjock, för att inte säga seg, men samtidigt är det just då han är som allra bäst. De partier där han bryter loss i någon slags jammande partyfunk a la Ohio Players under 26 minuter är inte särskilt spännande, men det är tydligen en funkregel som inte får brytas.

Bland kvällens höjdpunkter finns bland annat de spanska gitarrerna och den sköra sången i ”Really love” från senaste albumet, en påminnelse om vilken briljant soulman han är i sina största stunder. En annan är ”Back to the future”, där D´Angelos stunder av falsettsång gör att titeln känns som en blinkning till Curtis Mayfields politiskt skarpladdade album ”Back to the world” från 1973. Lika aktuell idag som då det kom, vilket förmodligen är precis vad D´Angelo vill säga till oss.

Den som lyckades stanna kvar när bandet blivit inropade för andra gången fick dessutom höra den stora balladen ”Untitled”, kanske mer känd för sin parentes ”(How does it feel)”. Även här hörs ekot av forna tiders funk, men här är det Funkadelic cirka ”Maggot brain”, snarare än Curtis Mayfield. En imponerande comeback från D´Angelo, som nog få trodde var möjligt.

Annons
Annons

D' Angelo har nystartar karriären med bland annat en rad konserter med sitt band. I helgen fick Annexet i Stockholm besök.

Foto: MARK VON HOLDEN/AP Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons