Annons
Krönika

Tove Lifvendahl:En insats för det fria och orädda ordet

På torsdagen undertecknades avtalet. Bakre raden från vänster, Schibsteds Sverigechef Raoul Grünthal, Anna Careborg, vd och chefredaktör SvD, Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör SvD, Främre raden från vänster: HB Ekström, som representerande Högerns Förvaltnings AB och NWT-Gruppen AB, i mitten Ole Jacob Sunde, ordförande Stiftelsen Tinius, och till höger Odd Eiken, ordförande för Stiftelsen Svenska Dagbladet.
På torsdagen undertecknades avtalet. Bakre raden från vänster, Schibsteds Sverigechef Raoul Grünthal, Anna Careborg, vd och chefredaktör SvD, Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör SvD, Främre raden från vänster: HB Ekström, som representerande Högerns Förvaltnings AB och NWT-Gruppen AB, i mitten Ole Jacob Sunde, ordförande Stiftelsen Tinius, och till höger Odd Eiken, ordförande för Stiftelsen Svenska Dagbladet. Foto: Tomas Oneborg / Svenska Dagbladet

Ett nytt stipendium för framstående ledarskribenter ser dagens ljus tack vare en historisk överlåtelse.

Under strecket
Publicerad

Om en stunds inåtblickande och måhända en smula självberömmande reflektion tillåts på tredje advent, kommer här en liten utvikning om bakgrunden till det beslut som fattades i torsdags.

Det är en händelse som kommer att skrivas in i Svenska Dagbladets historia: Minoritetsägandet i Svenska Dagbladet av tre stiftelser med ideologisk anknytning, Stiftelsen Svenska Dagbladet, Högerns Förvaltnings AB och NWT-Gruppen AB, överläts till en annan stiftelse, Stiftelsen Tinius. Den senare upprättades 1996 av ”Tinius” Nagell-Erichsen för att säkra ett långsiktigt och oberoende ägande av Schibsted, och säkerställa att det förblir en mediekoncern som kännetecknas av fria och oberoende tidningar, trovärdighet och kvalitet och med en långsiktig och sund ekonomisk utveckling.

I rent ägarmässiga termer är det ingen stor sak, överlåtelsen rör 0,6 procent av aktieinnehavet. Det kan ses som att vi – i rent ekonomiska termer – från att ha varit 99,4 procent obunden moderat (beteckningen kvarstår) numera är det till 100 procent.

Annons
Annons

Men som läsarna av denna ledarsida vet är ägandefrågor centrala. Vem som äger något i samhället spelar roll. Symboliskt kan även 0,6 procents ägarandel ha en viss betydelse, och det är av det skälet som alla avtalsparter finner det betydelsefullt att det alltjämt finns en minoritetsägare i SvD som verkar under andra premisser än en affärsverksamhets.

Moderatpartiets avgörande inflytande över tidningen är sedan länge borta. När jag tillsattes 2013 fanns en informationspraxis rörande tillsättning av politisk chefredaktör, men vetorätten som förut var stadfäst i avtal hade utgått sedan tidigare. För mig personligen var det viktigt att veta att tillsättningen inte ägdes av ett parti.

Vad betyder överlåtelsen i praktiken? Försvinner något av omistligt värde? På det blir mitt svar nej, och en utförligare beskrivning ska jag strax återkomma till. En annan fråga: Får detta någon som helst påverkan på det läsarna framöver kan läsa på ledarsidan?

Svaret även på denna fråga är nej. Under min tid som politisk chefredaktör har det funnits olika kända partipolitiska preferenser genom anställda med uttalade sympatier för eller kopplingar till de fyra borgerliga partierna, men alla som har befolkat ledarredaktionen har arbetat för den långsiktiga uppgift som ledarsidan har.

Uppdraget är att verka för individens frihet och ansvar, självständiga samhällssfärer – vilket inkluderar ett fritt näringsliv, en fri akademi, fria konster och ett oberoende civilsamhälle, en marknadsekonomi byggd på privat ägande och konkurrens, ett starkt inre och yttre försvar, en öppenhet mot omvärlden och värnande om frihandel.

Annons
Annons

Nyhetsrapporteringen om överlåtelsen föranledde en läsare att be någon ”förklara vinsten av detta senaste steg i högerns reträtt från institutionerna”. Jag skulle argumentera för att detta snarast utgör motsatsen. Att ligga kvar med ett ägande vars storlek inte ger reellt inflytande är mer att betrakta som en passiv reträtt. Vad som nu har hänt är att ett visst kapital har frigjorts och kommer att kunna nyttiggöras framöver för det som skulle kunna kallas publicistisk själavård.

För Stiftelsen Svenska Dagbladet finns kvar, och dess uppgift kvarstår. Stiftelsen bildades 1939 i skuggan av ett mörkt framtidsscenario där det kommunistiska Sovjetunionen och nazistiska Tyskland skulle kontrollera Europa. För att bjuda motstånd och värna det fria ordet bildades ett konsortium av politiskt och samhällsengagerade näringslivspersoner. Det blev stiftelsen Svenska Dagbladet som året efter, 1940, tog över ägandet av tidningen.

Uppdraget var att värna om Svenska Dagbladet som ”oberoende av enskilda ekonomiska intressen, att förhindra växlingar i äganderätten och att bevara dess självständiga karaktär”.

Stiftelsens ordförande Odd Eiken har gjort en gedigen historieskrivning av stiftelsens uppgift såsom den har artikulerats och uttryckts över tid. Hans text, ”Att vårda en tidnings själ”, publicerar vi i dag på SvD.se/ledare. Den är omistlig läsning för den som har intresse av att Svenska Dagbladet finns kvar och ger insikter om nyttan med långsiktigt tänkande och ansvarstagande.

Stiftelsen har under en tid fört samtal med flera personer verksamma i det borgerliga opinions-Sverige och sett ett behov av fler karriär- och utvecklingsvägar för ledarskribenter och fler aktörer som bedriver opinionsjournalistik utifrån den långsiktiga uppgift som beskrevs ovan.

Annons
Annons

Eftersom Sverige är ett litet språkområde krävs det ansträngningar att utveckla pluralism i samhället både för opinionsbildning och publicistik.

Det som tack vare den affärsmässiga överlåtelsen kommer att kunna skapas är en offensiv satsning i detta avseende: ett ettårigt stipendium till en verklig talang som får möjlighet att utvecklas i flera bemärkelser. Genom att i samarbete med Schibsted skräddarsy ett kvalificerat utvecklingsprogram med placering både i Sverige och utomlands till den person som får stipendiet, kommer denne att kunna vässas stilistiskt, ledarskapsmässigt, publicistiskt och i företagandets konst. En kommitté bestående av personer som besätts av Stiftelsen Svenska Dagbladet och Stiftelsen Tinius kommer att utse en ny stipendiat varje år.

I mina ögon är det här uttryck för ett aktivt ägarskap, långt mer verkningsfullt än att vart år notera börsutvecklingen för en minimal aktiepost, och det är glädjande att flera parter är beredda att lägga kraft på något som kommer att kunna göra stor nytta för svensk debatt och samhällsutveckling.

För det ledarsidan ägnar sig åt, oavsett det benämns opinions-, åsikts- eller ledarjournalistik, har betydelse. Till skillnad från partier har vi inget behov av att vara följsamma och har ingen ursäkt för att vara kortsiktiga. Det som Mauricio Rojas träffande beskrivit vara en svensk dödssynd, att vara före sin tid, betraktar vi snarast som en strävan, även om det stundom renderar oss många ohemula reaktioner. Om vi någon gång hamnar i den åsiktsmässiga mittfåran ska det snarast bero på att andra har närmat sig oss.

För ett demokratiskt samhälle finns få försäkringar som är så viktiga, som att tillåta och möjliggöra för en bredd av åsikter att höras i det publika samtalet, som bör föras i sansat och civiliserat tonläge.

I tider då oro råder och rädsla styr många aktörers tankar, brukar det första offret bli just yttrandefrihetens: röster som höjs för att snäva in snarare än bredda debatten, vilja att dra ner takhöjden i det offentliga samtalet, och öppna eller dolda försök att tysta ner och sätta munkorg på enskilda individer, skära av karriärvägar eller skapa outhärdliga sociala kostnader för det som uppfattas misshagligt.

Beslutet i torsdags är därför en god nyhet för alla som ser värdet av det fria och orädda ordet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons