Annons

En intellektuellt undermålig debatt

Jonas Sjöstedt, Patrik Lundberg, Jens Liljestrand.
Jonas Sjöstedt, Patrik Lundberg, Jens Liljestrand. Foto: Tomas Oneborg uppe tv, Janerik Henriksson/TT nere tv, Stina Stjernkvist/TT th.

Målet för Sveriges migrationspolitik måste inte vara permanent bosättning för alla, men de sakliga samtalen om de komplexa frågorna tycks omöjliga att åstadkomma.

Under strecket
Publicerad

Få frågor likt migrationspolitiken skapar så många medvetna missförstånd, billiga poänger, posering och panik. När ledarskribenten Ivar Arpi nyligen ställde en principiell fråga om återvandring av flyktingar, mot bakgrund av en rapport från Migrationsverket, var cirkusen igång.

Jonas Sjöstedt hävdade att borgerliga ledarsidor anammande rasisternas retorik. Expressens Jens Liljestrand ville inte vara mindre dramatisk; skulle hans mor tvingas lämna Sverige efter 45 år undrade han? Patrik Lundberg från samma tidning frågade om han hör hemma i Sverige – trots att han mycket väl vet svaret. Allt detta som om initiering av debatten i sig innebar att flyktingar ska tvångsdeporteras – vilket ingen hävdat.

Här blottas oförmågan hos vissa att hantera svåra politiska sakfrågor. Återvandring är en viktig men inte helt enkel fråga. Just därför, och inte minst för att den är så principiellt viktig för migrationspolitiken, behöver den lyftas. Men mer tid ägnas åt att diskutera huruvida frågan överhuvudtaget ska diskuteras.

Bland dem som migrerat till Sverige har många etablerat sig här, utan ambitioner att återvandra till det forna hemlandet. Vi har dem som flytt undan krig, men som vill tillbaka när förhållandena tillåter det. För att de längtar hem. Vi har vidare, bland andra, de som flytt och fått skydd här men som likväl ser ursprungslandet som en lämplig semesterort. Eller rentav investerar i mark, fastigheter och företag med svenska kronor samt reser dit för att se efter sina investeringar, samtidigt som de menar att de fortfarande har asylskäl.

Annons
Annons

Ingen vill tvångsåtervända dessa personer. Somliga har etablerat sig här för evigt, medan andra både kan och vill återvända. Det är inget unikt fenomen. Den irländska diasporan i USA återvandrade i betydande omfattning under 1900-talet. År 2009 hade 20 procent av somalier, och 40 procent av irakier, som migrerat till Sverige lämnat Sverige.

Målet för Sveriges migrationspolitik måste inte vara permanent bosättning, hur radikalt det än kan låta. Asyl handlar om att ge skydd, inte förbehållslös bosättning för all framtid. När de förhållanden som en gång var skäl för asyl förändras, finns anledning att tillfälliga tillstånd omprövas när det så är lämpligt. I tron att man handlar gott, som det humanitäras stora fanbärare, inbillar sig många att Sverige är slutmålet för alla och för alltid. De incitament som det svenska välfärdssystemet skapar ska förvisso inte underskattas, men lockar inte alla.

Svaren på svåra frågor finner vi när förnuft och sakliga samtal ersätter panik och halmgubbar. Motsatsförhållanden mellan permanent bosättning å ena sidan, och hemska fantasier om tvångsdeportationer å andra sidan hjälper då inte.

Migrationsfrågan är som ett öppet oläkt sår, som smärtar något så förbaskat då det ständigt blivit tillfälligt omplåstrat, bara för stunden, utan en långsiktig plan för läkning. Såret är nu så ömt, och gör så ont, att få vill eller orkar att på riktigt ta i detaljer eller roten till problemet. Uttryckt i psykologiska termer är det ett skolexempel på flyktbeteende: i stället för att gå till botten med ett problem gör man annat som dämpar ångesten för stunden, men som egentligen förvärrar tillståndet i längden. Tänk bara på gymnasielagen, eller hanteringen av frågan om anhöriginvandring. Samvetslindrande förslag blir förevändningar för att inte ta i principiellt viktiga frågor.

Det är då så mycket lättare att läsa in främlingsfientlighet som en dold komponent, och inte bara i den här frågan. Så förenklas frågan om tiggeriförbud till att vara uttryck för rasism, eller volymfrågan eller återvandring, och därmed frågor som är illegitima att lyfta. Det är inte bara tröttsamt, det är intellektuellt undermåligt och ovärdigt det vuxna samtal som många längtar efter.

ANOSH GHASRI är frilansskribent.
anosh.ghasri@gmail.com

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons