Annons

LyckaEn krass blick på storstadens medelklass

”Lycka” av Johan Kling.
”Lycka” av Johan Kling. Foto: Viktor Gårdsäter

Som en lillebror till en av Hjalmar Söderbergs flanörer flyter han omkring på Stockholms gator. Regissören och författaren Johan Kling skriver i ”Lycka” om en man som har ett kreativt yrke, en lägenhet i innerstan, och det mesta annat som en människa kan önska sig – utom just lycka.

Under strecket
Publicerad

Lycka

Författare
Johan Kling
Genre
Prosa
Förlag
Natur & Kultur

186 s.

Författaren och regissören Johan Kling har en alldeles särskild blick för liv som levs utanför tillvarons kärna. Hans debutroman hette till och med det, ”Människor helt utan betydelse”. I andras ögon, men kanske allra mest i sin egna. Människor utan inre tyngd, som fladdrar runt i tillvaron på jakt efter någonstans där de kan fastna, stå still och bli till. I långfilmen ”Darling” från 2007 skapade han ett alldeles lysande porträtt av den blonderade Stockholmöverklassens skramlande tomhet och fick till och med till en smula värmande mänskliga möten utan att känslosåsa till det.

Nu kommer hans roman ”Lycka”. En lakonisk, nedtonad och sakligt berättad bok om David. En Stockholmsman i yngre medelåldern, frånskild med en dotter, som lever sig igenom ett år av sitt liv. Han har ett kreativt yrke, ett relativt stort umgänge, en lägenhet i innerstan, kanske ungefär allt som en människa kan begära. Utom en känsla av att finnas till, att vara viktig på något enda sätt.

Som en lillebror till någon av Hjalmar Söderbergs flanörer flyter han omkring på Stockholms gator, träffar människor, äter middagar på restauranger. Noterar fjäderlätta konversationer, deltar till och med i dem, men låter aldrig något eller någon äta sig innanför skinnet. Ett tag tänker han att han kanske är lite förälskad, men nej. Det verkar svårt och komplicerat. David vill ha enkelhet.

Annons
Annons
Fortsätt läsa…

Den enda äkta relation han har i sitt liv är till dottern Fia som bor hos honom varannan vecka. Henne älskar han, men med en ängslig självmedvetenhet som ändå hindrar honom från att på riktigt komma nära. Kanske är det därför hon plötsligt vill bo mer hos sin mamma än hos David. Han förstår det inte riktigt, han gör allt för att dottern ska ha det bra hos honom och jagas av känslan av otillräcklighet, av att förlora i tävlingen om bästa föräldern som så lätt uppstår under delad vårdnad.

Kanske är det Davids eviga men lågintensiva grubblande över sig själv och sitt beteende som gör honom så ensam. Man vet inte. Han vet inte. Han vill ha lycka, en mening med livet. Han hittar den inte.

Ja, det är en blick på liv som levs här och var just nu. En lite krass och registrerande blick på den kulturella medelklassen bosatt i storstäder, deras tomma ritualer och korta tankebanor. Johan Kling har en fin känsla för stämningar. Han skriver in David i situation, på platser som ekar av vemod och förmår sätta fingret på en atmosfär och riktningslös längtan.

Men den där förmågan att perfekt fånga utsidan som gjorde ”Darling” till en så sorglig och drabbande film, förmår inte räcka till på samma sätt här. Det är som att Johan Kling har en skarpare blick för rummen som David befinner sig i än för det som pågår i David. När han låter honom berätta i jagform men samtidigt stanna i en sorts färdigformaterade, livströtta sentenser som ”Där ser man. Min lilla förutsägelse gick i uppfyllelse”, blir han något av en pappfigur som rör sig ett tredimensionellt landskap.

Även om ”Lycka” flyter lätt och är pålitligt välsnickrad i sitt språkliga hantverk stannar den vid ett sorts konstaterande av att så här tomt kan det vara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons