Annons
Recension

Krigsdagböcker 1939-1945En krigsskildring utan motstycke

Astrid Lindgrens krigsdagböcker har äntligen fått komma upp i ljuset från sin skyddade plats i en tvättkorg på Dalagatan. SvD:s Erika Hallhagen läser en initierad andra världskriget-skildring som skiljer sig från de gängse krigsberättelserna.

Publicerad
1/2

Astrid Lindgren dagböcker är transkriberade av hennes dotter Karin Nyman. Barnbarnet Annika Lindgren är en av två redaktörer och boken ges ut på Salikon som ingår i samma koncern som Saltkråkan AB. 

Foto: SALIKON FÖRLAG
2/2

Astrid Lindgren med barnen Lars och Karin utanför hemmet på Vulcanusgatan 1949.

Foto: PRIVAT

Krigsdagböcker 1939-1945

Författare
Astrid Lindgren
Genre
Sakprosa
Förlag
366 s. Salikon Förlag

**När jag gick i skolan **fick vi tillsägelse om att inte göra arbeten om Astrid Lindgren. Skriv om vad ni vill, men inte om Astrid Lindgren, förmanades vi. Kanske hade uppsatserna om henne varit för många. Kanske tyckte vår lärare att vi var vuxna nog att lämna sagornas och lägereldarnas tid bakom oss. För verkligheten. Något som hänt på riktigt. Varför inte det alltid gångbara ämnet andra världskriget? En fördjupning om Dagen D? Ett porträtt på Churchill! En redogörelse för tyskarnas Blitzkrieg?

Men så, lagom till 70-årsfirandet av krigsslutet, ljuder en triumfatorisk fanfar. Astrid Lindgrens krigsdagböcker har grävts fram ur sitt gömsle i tvättkorgen på Dalagatan. Och det visar sig att ”sagotanten” minsann har skrivit en krigsskildring som saknar motstycke.

Kriget har inget kvinnligt ansikte fastslog  Svetlana Aleksijevitj i sin bok om kvinnorna som stred i Röda armén. Det här är ingen sådan berättelse, men den är skriven med en erfarenhet som historieböckerna förbisett. Det är dagboksanteckningar från en vardag i skuggan av kriget, från ett Stockholm där husmödrarna hamstrar såpa och ägg och där paret Lindgren går på hemma-hos-fester och dansar hambo så att grannarna ringer och klagar.

Annons

Samtidigt är det en minutiös och initierad krigsrapportering. Astrid Lindgren klipper ut tidningsartiklar, fotografier och kartor för att skapa sig en bild av världsläget. Hon lägger ett pussel som blir komplett med hjälp av den information som hon tillskansar sig genom sitt hemliga beredskapsarbete vid brevcensuren. Det är vittnesrapporter från grannländerna och tidiga skildringar om judeförföljelsen. Redan 1940 skriver hon: ”Jag kan aldrig tro på en regim som skapat koncentrationslägren i Oranienburg och Buchenwald.” Men tidningsklippen hon klistrar fast i dagboken visar också att man inte behövde jobba vid underrättelsetjänsten för att ha vetskap om nazisternas massavrättningar. ”Att inte alla människor förstår, att det måste vara en psykiskt defekt man, som står upp och talar som Hitler”, konstaterar hon och funderar på vad som kommer att bli hans eftermäle.

För att vi ska få en känsla av hur dagböckerna ser ut i verkligheten, och för att återge artiklar och brev, är vissa sidor avfotograferade och placerade i bildsjok som avslutar varje år. Troligen är tanken att boken inte ska bli för uppstyckad, men i stället blir det ganska hattigt att behöva bläddra fram och tillbaka. Astrid Lindgrens egna formuleringar lockar också mer än tidningsklippens. Hon var ännu inte författare, men språket är lika flyhänt som i hennes kommande alster och läsaren känner igen sin Astrid i hennes humor och dialektala uttryck. ”Den där Mussolini skulle jag ville tale mä”, skriver hon. Stalin kallas ”den lille knoen” och redogörelsen för tyskarnas ockupation av Jugoslavien inleds med ”Jämmer och elände!”.

Det som skakar om allra mest i boken är emellertid inte själva kriget, utan skildringen av det egna slaget, det som utkämpas hemma på Dalagatan efter att maken Sture Lindgren berättat att han var förälskad i en annan kvinna. Detaljerna får man inte reda på, men att hennes liv vänds upp och ner av makens otrohet framgår tydligt. ”Ett jordskred har gått fram över min tillvaro, och jag sitter ensam och frysande kvar”, skriver hon i juli 1944. ”Blod flyter, människor lemlästas, elände och förtvivlan överallt. Och jag bryr mig inte om det. Endast mina egna problem intresserar mig.”

Det är här hennes berättelse blir något helt annat än de krigsskildringar vi matats med. Här blir den riktigt sann. Vi är oss själva närmast, politiska skeenden, krig och fasor är perifera när det kommer till den egna lilla världen. Egna katastrofer väntar inte artigt på sin tur, även om världen brinner. ”’Turkiet bryter med Tyskland’, står det på löpsedlarna i kväll. Så nu brakar det väl i alla fall samman när som helst. Liksom det har brakat samman för mig.”

**Men genomgående tar **Astrid Lindgren också sig an själva kriget på ett annat sätt än vi är vana vid. ”Arma mänskor, jag kan inte hjälpa, att jag tycker synd om också de tyska soldaterna, när de får lida så gräsligt, hur mycket jag än avskyr nazismen och alla de våldsdåd, tyskarna gjort i de ockuperade länderna”, skriver hon till exempel i januari 1943 om slaget vid Stalingrad. Små detaljer som att Gunder Hägg är i Amerika och ”löper som en liten attan”, hennes dåliga samvete över hamstrandet och listor över barnens julklappar placerar berättelsen i sin samtid.

Hennes dagböcker är en länk till vårt förflutna och knyter också odödligt an till vår egen tid. Jag tycker att jag förstår min mormor och farmor bättre efter att ha läst dem, men känner även igen mig i egna funderingar om mänsklighetens kolossala dumhet och oron över vad vi lämnar över till våra barn.

Astrid Lindgren hejdar sig i trappuppgången och undrar om det någonsin kommer en tid när det ser onaturligt ut med en skylt med ordet ”skyddsrum” i farstun.  ”Om man ändå kunde hoppas på att få höra sina barnbarn fråga: ’Skyddsrum – vad var det för något?’”.

BILDSPEL Se bilder ur de 17 originaldagböckerna.

Annons
Annons

Astrid Lindgren dagböcker är transkriberade av hennes dotter Karin Nyman. Barnbarnet Annika Lindgren är en av två redaktörer och boken ges ut på Salikon som ingår i samma koncern som Saltkråkan AB. 

Foto: SALIKON FÖRLAG Bild 1 av 2

Astrid Lindgren med barnen Lars och Karin utanför hemmet på Vulcanusgatan 1949.

Foto: PRIVAT Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons
Annons