Annons

SvärmodernEn kvinna, hennes älskade – och hans mamma

Moa Herngren är född 1969 och har tidigare gett ut fem romaner och två ungdomsromaner.
Moa Herngren är född 1969 och har tidigare gett ut fem romaner och två ungdomsromaner. Foto: Anna-Lena Ahlström

Ämnet ”att samsas inom en släkt” kan vara en kärna i Moa Herngrens författarskap och återkommer i romanen ”Svärmodern”. Författaren berättar med värme och känslighet, men kunde ha litat mer på läsarens förmåga att dra egna slutsatser.

Under strecket
Publicerad

Svärmodern

Författare
Moa Herngren
Genre
Prosa
Förlag
Norstedts

316 s.

Oändlig är den empati vi känner för en mamma eller pappa som förlorat ett barn.

Åtminstone om barnet har dött. Skulle man med ”förlorat” mena ett vuxet barn som vägrar att ha kontakt med sin förälder – då blir medkänslorna svalare. Och det trots att varje människa som älskat och fött upp ett barn knappast kan föreställa sig något mer hjärtslitande än att bli förskjuten av sin egen avkomma.

Moa Herngren är född 1969 och har tidigare gett ut fem romaner och två ungdomsromaner. Hon är också manusförfattare och medskapare till tv-serier som ”Bonusfamiljen” och ”Sjölyckan”. Ämnet ”att samsas inom en släkt” har varit uppe förut, kan till och med vara en kärna i Herngrens författarskap.

Så även i den nya romanen ”Svärmodern”– som titeln avslöjar en roman om slitningar mellan en kvinna, hennes älskade och hans mamma. Här finns några rejäla svärmorsdilemman, som att gränsen mellan att lägga sig i och att bry sig är oklar och att mormor har ett försprång mot farmor. I hela mänsklighetens historia har generationerna hjälpt varandra, från vaggan till graven, och det leder till besvikelse när hjälpen bara ges åt ett håll. Samt att båda sidor i eventuella konflikter har ett varsitt trumfkort – tillgången till barnbarn respektive pengar och därmed bostad.

Annons
Annons

Det finns många fula sätt att använda trumfkort.

Men ”Svärmodern” är inte en roman om svärmödrar i allmänhet, utan om en specifik svärmor. Åsa var en ung, nybliven mamma när hon blev lämnad med sin son, eftersom barnets far hade gjort en danska på smällen och knappt synts till sedan dess. Så Åsa stod ensam med uppfostran och försörjning, hon gav allt för sin son. Och det är just det som hon nu står anklagad för.

För Åsas son Andreas har blivit ihop med Josefin, som råkar vara dotter till Åsas bästa barndomskompis Stina. Det är geggigt, och det blir inte mindre geggigt när Andreas börjar gå i terapi hos Åsas arbetskamrat Karin. Eller när Andreas och Josefin råkar ut för bostadsbrist och flyttar hem till Åsa, som gör en olämplig upptäckt när hon röjer runt bland de ungas saker. Omtanke eller gränslöshet? Rådighet eller övergrepp? Oavsett vilket följs varje misstag upp med nya handlingar som inte tas emot som de är tänkta. Herngren jobbar med en klassisk ”det-är-illa-men-det-blir-värre”-dramaturgi och med medveten otydlighet om vem som är fiende och vän, tills botten av bottnar är nådd.

Moa Herngren berättar med träffsäkerhet om hur manipulativt ett kollektiv kan handla och hur självuppfyllande förtal är

Här djupnar berättelsen och får en större giltighet än att bara handla om svärmödrar och vuxna barn som bryter med sina föräldrar. Moa Herngren berättar med träffsäkerhet om hur manipulativt ett kollektiv kan handla och hur självuppfyllande förtal är, eftersom den som ständigt blir betraktad som konstig till slut börjar uppträda konstigt.

Annons
Annons

Det är också fint hur Moa Herngren väljer sida i konflikten mellan Åsa och hennes svärdotter, hur hon både blottar brister och står upp för sin huvudperson. Jag önskar bara att hon litat ännu mer på sin berättelse och på läsarens förmåga att dra egna slutsatser. Herngren har en olycklig ovana att låta sina romankaraktärer tänka saker som författare kan tänka om sina karaktärer, men som människor aldrig skulle tänka om sig själva och som heller inte behövs. Det är också lite synd att den genomarbetade dramaturgin och insiktsfulla psykologin förs fram av ett språk som är lättläst på gränsen till fattigt.

”Svärmodern” är berättad ur Åsas perspektiv, men mot slutet av romanen har författaren lagt in ett tiotal sidor ur Andreas och sedan Josefins perspektiv. Det är ett populärt grepp att skildra en historia ur flera inblandades vinklar, men här känns som en sent påkommen brasklapp. Varken Andreas eller Josefin får en egen röst och deras kapitel behövs inte, för Moa Herngren har redan lyckats så väl med att öppna läsaren för att varje mellanmänsklig konflikt har flera sidor.

Och viktigast av allt: hon gör det med värme och känslighet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons