Annons

Janerik Larsson:En lång politisk väg

 OSLO 20180117. Regjeringen Solberg på Slottsplassen etter ekstraordinært statsråd på Slottet. Statsminister Erna Solberg (H), finansminister Siv Jensen (Frp), kulturminister Trine Skei Grande (V), klima- og miljøminister Ola Elvestuen (V), minister for høyere utdanning og forskning Iselin Nybø (V), eldreminister Åse Michaelsen (Frp), bistands- og utviklingsminister Nikolai Astrup (H), justis- og innvandringsminister Sylvi Listhaug (Frp), barne- og likestillingsminister Linda Hofstad Helleland (H), kunnskapsminister Jan Tore Sanner (H), kommunal- og moderniseringsminister Monica Mæland (H), næringsminister Torbjørn Røe Isaksen (H), utenriksminister Ine Eriksen Søreide (H), forsvarsminister Frank Bakke-Jensen (H), helseminister Bent Høie (H), samferdselsminister Ketil Solvik-Olsen (Frp), arbeids- og sosialminister Anniken Hauglie (H), landbruks- og matminister Jon Georg Dale (Frp), fiskeriminister Per Sandberg (Frp) og olje- og energminister Terje Søviknes  (Sedan bilden togs har Sylvi Listhaug lämnat regeringen och ersatts av en mycket skickligare politiker: Tor Mikkel Wara.)
OSLO 20180117. Regjeringen Solberg på Slottsplassen etter ekstraordinært statsråd på Slottet. Statsminister Erna Solberg (H), finansminister Siv Jensen (Frp), kulturminister Trine Skei Grande (V), klima- og miljøminister Ola Elvestuen (V), minister for høyere utdanning og forskning Iselin Nybø (V), eldreminister Åse Michaelsen (Frp), bistands- og utviklingsminister Nikolai Astrup (H), justis- og innvandringsminister Sylvi Listhaug (Frp), barne- og likestillingsminister Linda Hofstad Helleland (H), kunnskapsminister Jan Tore Sanner (H), kommunal- og moderniseringsminister Monica Mæland (H), næringsminister Torbjørn Røe Isaksen (H), utenriksminister Ine Eriksen Søreide (H), forsvarsminister Frank Bakke-Jensen (H), helseminister Bent Høie (H), samferdselsminister Ketil Solvik-Olsen (Frp), arbeids- og sosialminister Anniken Hauglie (H), landbruks- og matminister Jon Georg Dale (Frp), fiskeriminister Per Sandberg (Frp) og olje- og energminister Terje Søviknes  (Sedan bilden togs har Sylvi Listhaug lämnat regeringen och ersatts av en mycket skickligare politiker: Tor Mikkel Wara.) Foto: Poppe, Cornelius
Under strecket
Publicerad

I stortingsvalet 1973 kom ALP (Anders Langes Parti till sterk nedsettelse av skatter, avgifter og offentlige ingrep) in i den norska riksdagen med 5,1% och fyra ledamöter. I nästa stortingsval hamnade partiet på 1,9% och fick ingen företrädare i parlamentet,. I lokalvalet 1979 blev partiet som då döpts till Fremskrittspartiet framgångsrikt och fick företrädare i kommunstyrelser och fylkesting (landsting). 1981 var partiet åter i stortinget, nu med Carl I Hagen som partiledare. Därefter skiftade partiets valresultat högst betydligt men på lokapolitisk nivå kom genombrottet 1987 (12,3%). I nästa stortingsval blev resultatet 13% och 22 mandat. På 90-talet lade partiet om sin politiska kurs och Carl I Hagen lyfte i synnerhet fram invandringen som ett prioriterat politikområde. Men samtidigt rensade Hagen med stor kraft ut partiets mest utpräglade invandringsmotståndare och i valet 1997 (15,3%, 25 mandat) hade partiet fått betydande trovärdighet som en icke-socialistiskt, brett parti. Genom lokalpolitiken hade man fått många politiskt utbildade företrädare. I stortingsvalet 2005 fick partiet 22,1% (38 mandat). Hagen efterträddes nu av Siv Jensen. 2009 var resultatet än bättre (22,9%, 41 mandat).

Annons
Annons

Partiet hade under huvuddelen av sin drygt 40-åriga existens setts med stor misstänksamhet av de tidigare etablerade borgerliga partierna. Men partiets framgångsfråga (invandringen) är idag mycket mindre kontroversiell även om man inte kan hävda att den är allmänt omfattad i stortinget. Man skulle kunna jämföra med det som hänt i svensk politik efter hösten 2015.

När jag inför det svenska riksdagsvalet 2010 besökte Oslo hade jag bl a tillfälle att samtala på tu man hand med en av de ledande personerna i Höyre. Den synpunkt som då framfördes till mig var en varning för att behandla Sverigedemokraterna så som de borgerliga partierna i Norge länge hade behandlat Fremskrittspartiet – dvs att utesluta partiet som underlag för en regering.

Inför stortingsvalet 2013 insåg de borgerliga partierna (Höyre, Venstre, Kristelig Folkparti) att det var nödvändigt att tydligt markera att en borgerlig majoritet i stortinget skulle leda till en borgerlig regering ledd av Höyres Erna Solberg. Höyre hade då hämtat tillbaka en del av de väljare som tidigare gått över till Frp i besvikelse över den borgerliga oförmågan att bilda regering. Resultatet blev att det bildades en minoritetsregering den 16 oktober 2013 med Höyre och Fremskrittspartiet. Frp:s partiledare Siv Jensen är finansminister. Regeringsbildningen stöddes av Venstre och KrF. I valet förra året blev regeringen omvald och Venstre valde i början av detta år att gå in i regeringen. KrF är fortsatt regeringsunderlag men Arbeiderpartiet är givetvis mycket intresserat av en allians med KrF. Senterpartiet, som i Norge i huvudsak är ett intresseparti för vissa näringar, har ingått i två socialdemokratiskt ledda regeringar (Jens Stoltenberg) och ses inte som ett borgerligt parti.

Annons
Annons

Att dra politiska jämförelser mellan FrP och SD är svårt. Inget av partierna är förtjust i det andra. Inför Frp-valvakan i Oslo förra året var SD inte inbjudna och Jimmie Åkesson sa i Expressen:

”Vi har aldrig haft något samarbete eller några organiserade relationer med dem”.

Siv Jensen sa inför det svenska riksdagsvalet 2014 att SD var ”ett sjukdomstecken som de andra partierna i Sverige bör ta på allvar. (---)

Vi har helt olika ideologiska utgångspunkter. Vi bildades i kampen mot offentliga ingrepp och höga skatter, medan de bildades som ett rent främlingsfientligt parti.” Det senare är helt korrekt.

Den viktigaste lärdomen för svenskt vidkommande av denna berättelse om Frp är att dess mångåriga lokalpolitiska arbete och dess ganska långa tid i stortinget skapat en politisk stabilitet och kompetens som SD inte har idag.

Om man jämför med Dansk Folkeparti kan detsamma konstateras. DFp har en lång parlamentarisk erfarenhet och en politiskt mycket kompetent ledning.

I Finland har visserligen Sannfinnländerna spruckit och är nu två partier (varav det ena ingår i regeringen), men även här rör det sig om ett parti med hyfsat kompetent bemanning i ledningen.

Johan Hakelius skrev i Fokus häromdagen:

Det främsta skälet till att alliansen spricker är att den är oförmögen att hantera den nya frågan alla ställer: hur regerar man ett land där Sverigedemokraterna har upp emot en fjärdedel av rösterna? Varje försök att hitta början till en öppning på den frågan skjuts genast i sankt inifrån alliansen. Partiledningarna i Liberalerna och Centerpartiet har så ofta upprepat för sina medlemmar att de aldrig ska ha något att göra med Sverigedemokraterna, att de målat in sig i ett hörn. Varje väg ut är stängd. Så fort de försöker, revolterar de egna leden.

Annons
Annons

Alliansens mittpartier har därmed i praktiken bestämt sig för ett av två möjliga framtider:

1. Att sitta och tjura på avbytarbänken därför att svenskarna röstar fel.

2. Att regera ihop med, eller åtminstone stödja Socialdemokraterna, i ett läge när det partiet är i en historisk nedgångsfas.

Dessa båda framtider är i praktiken en och samma, dvs en fortsättning på den väg som inleddes med Decemberöverenskommelsen 2014.

Det råd jag hörde i Oslo 2010 kommer knappast att bli verklighet före valet i september och sannolikheten att det blir det efter valet tycks mig inte vara stor.

Den svaghet som SD lider av – svag bemanning, låg kompetens, dålig förankring i kommuner och landsting – kommer nog liksom i de andra nordiska länderna att ta år att reparera – om det ens går.

Väljarna kan i detta och kommande val påverka vad som sker framöver men i Norge utgjordes genombrottet av de borgerliga partiernas löfte att en borgerlig riksdagsmajoritet skulle leda till en borgerlig regering.

Hur långt det är till den punkten i Sverige vågar jag inte spekulera om. Men ett dilemma utgörs tveklöst av att SD ännu inte ter sig som ett väl etablerat parti annat än i opinionsmätningarna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons