Annons

Jeana Jarlsbo: En liten demon med allt större makt över oss människor

För den moderna människan, mer eller mindre född med en mobil i sin hand, kan det vara svårt att förstå vilket intryck de första telefonernas spöklikt förmedlade röster gjorde på 1800-talets människor. En ny bok beskriver telefonen som litterärt, konstnärligt och ­filmiskt motiv.

Under strecket
Publicerad

Hotellgäster i Paris lyssnar på en opera- eller teaterföreställning i direktsändning via teatrofon. Bilden publicerades 1892.

Foto: Ann Ronan Picture Library/IBL Bild 1 av 4

Salvador Dalís ”Hummertelefon” utställd på Scottish National Gallery Of Modern Art.

Foto: Steven Scott Taylor/IBL Bild 2 av 4

”Slå nollan till polisen” (1954).

Foto: IBL Bild 3 av 4

”Hitlers gåta” av Salvador Dalí.

Foto: IBL Bild 4 av 4

Hotellgäster i Paris lyssnar på en opera- eller teaterföreställning i direktsändning via teatrofon. Bilden publicerades 1892.

Foto: Ann Ronan Picture Library/IBL Bild 1 av 1
Hotellgäster i Paris lyssnar på en opera- eller teaterföreställning i direktsändning via teatrofon. Bilden publicerades 1892.
Hotellgäster i Paris lyssnar på en opera- eller teaterföreställning i direktsändning via teatrofon. Bilden publicerades 1892. Foto: Ann Ronan Picture Library/IBL

Mot slutet av 1800-talet kunde alltfler fransmän lyssna på operamusik – tack vare telefonen. Om man abonnerade på en tjänst kallad teatrofon (théâtro­phone) hade man möjlighet att hem­ifrån höra en operaföreställning som just då uppfördes på Operan i Paris. Inte nog med det. Teatrofonen möjliggjorde också lyssning av teaterföreställningar från Comédie-Française eller andra parisiska teatrar. Upphovsmannen till teatrofonen var den franske ingenjören Clément Ader, som 1881 presenterade den på den internationella elektricitetsutställningen i ”ljusets stad”, Paris.

Uppenbarligen hade hans uppfinning kommersiell potential: under det efterföljande decenniet placerades ett stort antal offentliga lyssnarautomater på hotell, kaféer och restauranger runtom i Paris, så att åtskilliga parisare fick uppleva opera- och teaterföreställningar, om än i snuttifierad form (för 50 centimes kunde man lyssna i fem minuter, för en franc dubblerades lyssningstiden).

Annons
Annons

Med andra ord: finkultur tillgänglig för alla! Den ”musikaliska telefonen” kom förståeligt nog i ropet och anammades så småningom även av andra europeiska länder, däribland Portugal och Sverige.

Teatrofonen väckte entusiasm hos flera franska författare. Victor Hugo blev hänförd över den, och Marcel Proust, som den musikälskare han var, hade från år 1911 och framåt ett teatrofonabonnemang. Under de åren levde han en närmast isolerad tillvaro och var för det mesta sängliggande, djupt försjunken i skrivandet av ­romansviten ”På spaning efter den tid som flytt”. Operaklangerna förmedlade av telefonen blev mycket uppskattade inslag i hans vardag, trots att ljudkvaliteten inte sällan gjorde honom besviken.

Av allt att döma fascinerades Proust tidigt av själva tele­fonen, ”denna underbara, förtrollade apparat, som bara behöver några ögonblick för att den person man vill tala med skall komma till en, osynlig men närvarande”, som han beskriver den i ”Kring Guermantes”, tredje delen av hans berömda romansvit. Under hans författarpenna fick telefonen med tiden såväl dramatisk kraft som en stark existentiell laddning.

Än idag fortsätter den att sätta författarnas fantasi i rörelse, vilket nog beror på dess paradoxala egenskaper. Å ena sidan gör telefonen det möjligt för människor att nå varandra oavsett avstånd och tid på dygnet (hur ljuvligt det är att få höra en älskad människas röst trots åtskilliga mils avstånd!). Å den andra kan den bli påträngande, auktoritär, beroendeframkallande, ångestskapande, ja rentav avskyvärd – en liten demon med allt större makt över oss människor och vårt sätt att kommunicera med varandra.

Annons
Annons

Salvador Dalís ”Hummertelefon” utställd på Scottish National Gallery Of Modern Art.

Foto: Steven Scott Taylor/IBL Bild 1 av 1
Salvador Dalís ”Hummertelefon” utställd på Scottish National Gallery Of Modern Art.
Salvador Dalís ”Hummertelefon” utställd på Scottish National Gallery Of Modern Art. Foto: Steven Scott Taylor/IBL

Inte undra på att den kan orsaka fobier! Den belgiske författaren Jean-Philippe Toussaint lider enligt egen utsago av en telefonfobi som han beskriver som ”lätt ­neuros”, men samtidigt medger han att han är intresserad av telefonen eftersom den alstrar ”litterär energi”.

I hans roman ”Fuir” (2005) spelar mobilen en viktig roll. Vid ankomsten till Shanghai får huvudpersonen i present en begagnad mobil, något som försätter honom i bryderi: varför har man gett honom en mobil, är det för att ­oavbrutet kunna lokalisera honom, övervaka hans rörelser, hålla ett öga på honom? Mobilen blir en slags för­bindelselänk mellan romanfigurerna oavsett var i världen de befinner sig.

Som litterärt, konstnärligt och filmiskt motiv har telefonen väckt litteraturforskaren Frédérique Toudoire-Surlapierres nyfikenhet och därmed blivit föremål för en uppfriskande studie, ”Téléphonez-moi. La revanche d’Écho” (Ring mig. Ekos revansch; Les Éditions de Minuit). Toudoire-Surlapierre är också professor i jämförande litteraturvetenskap vid Haute-Alsace-universitetet och chef för forskningscentrumet Institut de recherche en langues et littératures européennes (ILLE).

Bokens undertitel anspelar på bergnymfen Eko, som enligt den grekiska myten förälskade sig i den självupptagne ynglingen Narcissus, men hennes kärlek besvarades inte. I sin förtvivlan tynade hon sakta bort; blott hennes stämma återstod och upprepade det sista ord som sagts. Toudoire-Surlapierre menar att i litteraturen återfår Eko, tack vare telefonen, sin förlorade kommunikationsförmåga och tar på så vis välbehövlig revansch. Både Narcissus och Eko – jaget och den andre – får så­ledes spelrum i samtalet. Att Toudoire-Surlapierre i sitt utforskande av telefonen som litterärt och konstnärligt motiv begrundar den mellanmänskliga dialogen ur ett filosofiskt och samhälleligt perspektiv, ger bärkraft åt hennes studie.

Annons
Annons

”Slå nollan till polisen” (1954).

Foto: IBL Bild 1 av 1
”Slå nollan till polisen” (1954).
”Slå nollan till polisen” (1954). Foto: IBL

Vad vore jaget utan den andre? Som sociala varelser är vi beroende av mellanmänskliga relationer, vare sig vi vill det eller inte. Samtidigt har avskildhet, en egen rymd som gynnar vår inre dialog, betydelse för oss människor. Visserligen tillgodoser telefonen delvis vårt behov av mellanmänsklig dialog, men den förutsätter en viss fysisk distans mellan oss och våra samtalspartners.

Att man hör men inte ser den andre i telefonen kan under vissa omständigheter utmynna i en absurd situation. Vems röst är det som svarar i andra änden av tråden? Går det att kommunicera med den okända rösten? När K., huvudpersonen i Kafkas roman ”Slottet”, ringer upp slottsfogden för att söka tillstånd att komma till slottet, hör han först ett egendomligt surrande i telefon­luren; ur detta surrande avskiljer sig därefter en stark stämma och slår mot örat, ”som om fordrade den att få tränga djupare in än blott till den stackars hörseln”. Samtalet mellan K. och den stränga, högmodiga stämman vid namn Oswald går sedan på tomgång.

Hos Proust blottlägger telefonen stundtals den andres existentiella bräcklighet. Berättaren i ”På spaning efter den tid som flytt” minns hur han som barn greps av ängslan när han hörde i telefonen sin mormors milda men sorgsna röst, ”utan ansiktets mask”. En älskad människas röst i telefonen tycks förebåda hennes försvinnande: ”Denna röst invid vårt öra är som en levande närvaro mitt i den faktiska frånvaron – men den är också en försmak av en evig skilsmässa. Ofta, när jag så har lyssnat till en osynlig varelse som talat till mig långt borta ifrån, har det tyckts mig som om denna röst ropade ur de djup från vilka ingen kommer åter”, skriver Proust i ”Kring Guermantes”.

Annons
Annons

”Hitlers gåta” av Salvador Dalí.

Foto: IBL Bild 1 av 1

I kärleksrelationer skildrade i litterära texter är tele­fonen ofta ett värdefullt men grymt verktyg. Eller rentav ett pinoredskap när den andres kärlek har tagit slut. I Jean Cocteaus enaktare ”Den mänskliga rösten” (1930) utspelas en tragedi telefonledes: en förtvivlad kvinna försöker förgäves få tillbaka sin älskade, som tänker gifta sig med en annan. Det är bara kvinnans röst som hörs, men den rymmer även ekot av mannens röst.

När en konstnär ger sin mycket lekfulla fantasi fritt spelrum kan telefonen genomgå förbluffande metamorfoser, såsom i Salvador Dalís surrealistiska objekt med den talande titeln ”Hummertelefon” från 1936. (En hummer och en telefon = ett till synes omaka par. Den arma hummern är en eftertraktad delikatess, men vem skulle vilja sätta tänderna i en telefon­apparat? Å andra sidan har de båda på sätt och vis en ­relation till människans mun.)

År 1938, kort före sin uteslutning ur surrealistgruppen, skapade Dalí den symbolladdade oljemålningen ”Hitlers gåta”, troligen inspirerad av Münchenavtalet. På en tallrik ligger fem bönor och ett litet fotografi av Hitler. Ovanför den syns en sprucken telefon och ett paraply hängande på en olivgren (här skulle telefonen kunna förknippas med förhandlingarna mellan Chamberlain och Hitler).

”Hitlers gåta” av Salvador Dalí.
”Hitlers gåta” av Salvador Dalí. Foto: IBL
Annons
Annons

På den vita duken förekommer telefonen gång på gång i samband med hotfulla eller rentav livsfarliga situationer: trakasserier av olika slag, kidnappningar, planerade mord. I Hitchcocks thriller ”Slå nollan till polisen” (1954) planerar Tony Wendice (Ray Milland) att mörda sin hustru Margot (Grace Kelly) med hjälp av en före detta studiekamrat. Tanken är att hon ska mördas medan hon talar i telefon, men händelseförloppet tar, som så ofta hos Hitchcock, en oväntad vändning.

Under kommunisttiden omvandlades telefonen inte sällan till ett hemligt ideologiskt vapen i form av avlyssning, vilket utgör temat för Florian Henckel von Donners­marcks film ”De andras liv” (2006), vars handling ut­spelas i det forna Östberlin år 1984.

För varje dag som går förpassas den traditionella fasta telefonen alltmer till marginalen. Mobiltelefonen – som har blivit en slags förlängning av människans hand, ett oumbärligt verktyg med en mångfald av funktioner, där­ibland den mycket uppskattade kameran – förändras i allt snabbare takt, och vår tids litteratur återspeglar ibland dessa svindlande förändringar. Ett belysande exempel är den franska författaren Sylvie Weils roman ”Selfies” från 2015, där hon skildrar sin tillvaro med hjälp av korta självporträtt, eller litterära selfies.

Numera är teatrofonen ett minne blott (den upphörde 1932). Men på sätt och vis har den fått flera sofistikerade efterföljare, såsom Spotify och andra musiktjänster. Så man kan mycket väl lyssna på musik – kanske på en opera? – i mobilen när ­andan faller på.

Att ha en mobiltelefon är nuförtiden en självklarhet för de allra flesta människor, men här och där finns det de som fortsätter att göra motstånd mot den. En bekant till mig vägrar skaffa mobil, och använder enbart sin gamla väggtelefon med stora knappar. Nyligen berättade han att han några dagar tidigare fått besök av ett ungt par och deras femårige son. När pojken fick syn på väggtelefonen frågade han förbryllad: ”Vad är det för något?” ”En telefon såklart”, svarade min bekant. ”En telefon? Wow”, utropade pojken och tittade med storögd förundran på den märkliga, väggfasta apparaten – som vore den en kvar­leva från dinosauriernas tid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons