Annons

SvartstillaEn lovande debut om att bli sjuk av sorg

Susanne Skogstad (född 1992)  växte upp i Eid i Nordfjord, idag bor hon i Oslo där hon studerar på manusförfattarlinjen på Westerdals. ”Svartstilla” är hennes debut.
Susanne Skogstad (född 1992) växte upp i Eid i Nordfjord, idag bor hon i Oslo där hon studerar på manusförfattarlinjen på Westerdals. ”Svartstilla” är hennes debut. Foto: Sturlason

Boken skulle med fördel kunna läsas av alla som arbetar inom äldrevården – eller anhöriga. Det fastslår John Sjögren som har läst en vacker och poetisk debut om sorg efter ett livslångt äktenskap.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Svartstilla

Författare
Skogstad, Susanne
Genre
Prosa
Förlag
Wahlström & Widstrand
ISBN
9789146235668

Övers. Cilla Naumann, 141 s

”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.” Dessa ord ur Bibelns Första Mosebok är den kanske starkaste formulering vår västerländska litteraturkanon äger för den alldeles särskilda och djupa gemenskapsform som kallas äktenskap. Detta oerhörda, att två människor så totalt och intimt kan växa samman att de blir till ”ett kött”. Ett fenomen som, om något, är värt att kallas ett mysterium; grund för den allra högsta och livsalstrande lycka, men på samma gång orsak till den allra mest svåruthärdliga smärta. Ty för den som efter ett långt äktenskap, efter många års sammanväxande, förlorar sin livspartner är det som att förlora en del av sig själv, att få sitt kött sönderslitet. Det är långt ifrån säkert att man någonsin blir hel igen.

Det är inte svårt att förstå barnens frustration, deras vanmakt inför en älskad mor som långsamt tynar bort.

Om detta handlar den unga norskan Susanne Skogstads debut , ”Svartstilla”, som nu kommit i svensk översättning av Cilla Naumann. Här får vi möta en äldre kvinna som i koncentrerade och korthuggna meningar för ordet i denna komprimerade roman. Hon har förlorat sin man som hon levt hela sitt vuxna liv tillsammans med och som hon nu för ett slags ständig inre konversation med. Nu sitter hon ensam, alltmer skör och åldrande, i det stora hus där de uppfostrat sina tre barn, där de växt samman. Huset är tomt på människor och istället fyllt av den stillhet, den tyngd och det lidande som är ”frånvaron av din närhet”.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Ibland kommer barnen, i synnerhet den självcentrerade Jon, på besök; försöker mot mammans vilja rensa bland pappans gamla saker, väcka liv i den sörjande och alltmer inåtvända mamman. Men hon har oåterkalleligt hamnat i det som hon själv kallar för ”svartstilla”, ett förlamande men liksom lugnt tungsinne. För en utomstående är det lätt att se att mamman fastnat i ett depressivt och allt annat än hälsosamt tillstånd, att hon kort sagt blivit sjuk av sorg. Det är inte svårt att förstå barnens frustration, deras vanmakt inför en älskad mor som långsamt tynar bort framför deras ögon, inte längre förmögen att ta hand om sig själv men som vägrar ålderdomshemmet.

Men det är inte den utomståendes perspektiv Skogstad valt att skildra. Lojalt och empatiskt gestaltar hon istället den sörjande mammans inre värld. Även hennes smärta, hennes vanmakt och frustration är lätt att förstå. Texten väjer dock inte för att lyfta fram även de mindre sympatiska sidorna hos huvudpersonen, sådant som närmast kan upplevas som tabu att tala om. Till exempel mammans känsla av ovilja inför de egna barnen. Nog älskar hon dem, men det betyder inte att hon alltid tycker särskilt mycket om dem.

Romanen formar sig till ett slags försvar för den värdighet, det heliga inre rum, som varje människa bär på.

Här lyfts alltså en gammal och sörjande människas hela inre fram. Och romanen formar sig till ett slags försvar för den värdighet, det heliga inre rum, som varje människa bär på. Boken skulle med fördel kunna läsas av alla som arbetar inom äldrevården, eller anhöriga för den delen; alla som möter sörjande eller personer i livets slutskede. För här påminns läsaren om att alla människor bär på erfarenheter, en hel värld inom sig, som hur besvärlig en borttynande eller sorgsjuk person än kan te sig aldrig får kränkas.

Allt detta gestaltar Susanne Skogstad i sin språkligt sparsmakade men ändå uttrycksfulla roman. Det är vackert, stundtals poetiskt, samtidigt återhållsamt. Och framförallt förvånansvärt moget. Helt enkelt en stark, mycket lovande, debut.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons