Annons

Andres Lokko:En magisk musikvärld du inte visste fanns

Artikelförfattaren på cd-jakt i Shibuya.
Artikelförfattaren på cd-jakt i Shibuya. Foto: Olga Wirén

Ett kosmopolitiskt soundtrack till axelvaddar, minimalistiskt inredda penthouses och lyxjakter. Japans city pop är ett outtömligt och tidigare hemlighållet ymnighetshorn av magisk musik som väldigt, väldigt få av oss visste ens existerade.

Under strecket
Publicerad

”Pacific breeze: Japanese City Pop 1976-1986”. Omslaget har formgivits av konstnären/illustratören Hiroshi Nagai, som gjorde många "city pop"-omslag i början av 80-talet.

Bild 1 av 2

City pop-skivor: Yasuko Agawa – ”Gravy”, Bread & Butter – ”Monday morning”, Masayoshi Takanaka – ”Jolly Jive” och Friends of Earth – ”Sex, energy and star”.

Bild 2 av 2

Jag tycker väldigt mycket cd-formatet just nu. Nästan lika mycket som jag älskar Soundcloud.

Vinyl är ett kontraproduktivt format som automatiskt förvandlar musik till ett veteranbilsrally. Streamingtjänsterna, hur praktiska och allenarådande de än givetvis är, beter sig som svårälskade grossister i den delägande multinationella musikindustrins enögda ledband.

Cd-formatet inger däremot, så här våren 2019, ett retro-futuristiskt hopp om en annorlunda framtid.

Samtidigt drivs den av en väldigt fin tro på att den bästa kulturen inte är den mest muskulöst marknadsförda – nej, det bästa är det som är dyrast, ovanligast och mest eftertraktat.

Det här var inget jag egentligen funderade på förrän jag besökte Tokyo för en månad sedan. Jag råkade komma dit några få minuter innan omvärlden skulle presenteras för en alternativ väg genom den moderna pophistorien, en stig som för stunden gör sig bäst på just cd.

Japansk musikkonsumtion beter sig radikalt annorlunda från den amerikanska eller europeiska. Dess pop-historiska kanon är knappt färgad av någon västerländsk konsensus kring ”klassiker”, ofta som om Japan fullkomligt har struntat i traditionella filter och istället gått direkt till den ursprungliga källan. Oftare än inte har den varit brasiliansk eller jamaikansk.

Annons
Annons

”Pacific breeze: Japanese City Pop 1976-1986”. Omslaget har formgivits av konstnären/illustratören Hiroshi Nagai, som gjorde många "city pop"-omslag i början av 80-talet.

Bild 1 av 1

Samtidigt drivs den av en väldigt fin tro på att den bästa kulturen inte är den mest muskulöst marknadsförda – nej, det bästa är det som är dyrast, ovanligast och mest eftertraktat. Den musik som dokumenterad expertis smått vetenskapligt har bestämt är bäst för oss. Samt också den skickligast framförda. Just nu är det där sista viktigare än vad det kanske brukar vara.

Men den egensinnigt eftersträvansvärda japanska musikhistorieskrivningen har hittills oftast handlat om vilka russin den har valt att plocka från omvärldens musik. De guldkorn vi missade för att vi tittade på något annat.

Såsom det faktum att Arthur Verocai i Japan alltid har varit viktigare än, säg, The Doors.

”Pacific breeze: Japanese City Pop 1976-1986”.  Omslaget har formgivits av konstnären/illustratören Hiroshi Nagai, som gjorde många "city pop"-omslag i början av 80-talet.
”Pacific breeze: Japanese City Pop 1976-1986”. Omslaget har formgivits av konstnären/illustratören Hiroshi Nagai, som gjorde många "city pop"-omslag i början av 80-talet.

Det krävdes ett kosmopolitiskt soundtrack till axelvaddar, minimalistiska penthouses och lyxjakter.

Nästa vecka ger den amerikanska etiketten Light in the Attic ut den vackra antologin ”Pacific breeze: Japanese City Pop 1976–1986”, det första auktoriserade försöket att sammanfatta fenomenet city pop utanför Japan.

City pop fick sitt namn i 1980-talets början när Japans ekonomi exploderade. Det krävdes ett kosmopolitiskt soundtrack till axelvaddar, minimalistiska penthouses och lyxjakter. Resultatet blev en inhemsk jazzfunk som imiterade de amerikanska mästarna – tänk George Benson, Patrice Rushen och Earth, Wind & Fire – innan den utvecklades till en egen och bredare funkgroove ju längre in i 1980-talet man nådde, allt oftare dessutom framförd av kvinnliga artister.

Annons
Annons

City pop-skivor: Yasuko Agawa – ”Gravy”, Bread & Butter – ”Monday morning”, Masayoshi Takanaka – ”Jolly Jive” och Friends of Earth – ”Sex, energy and star”.

Bild 1 av 1

”Pacific Breeze” släpps inte på något vis i ett vakuum: Kaliforniens Anderson Paak skapar samtidigt modern protest-funk och den brittiska jazzrenässansen står i full blom på vår sida Atlanten, i den kontexten beter sig japansk city pop som vore det en ny ”northern soul”, en ”acid jazz” eller ”rare groove”. Ett outtömligt och tidigare hemlighållet ymnighetshorn av magisk musik som väldigt, väldigt få av oss visste ens existerade. Dessutom till synes skräddarsydd för den oundvikliga jazzfunk-sommaren 2019.

City pop-skivor: Yasuko Agawa – ”Gravy”, Bread & Butter – ”Monday morning”, Masayoshi Takanaka – ”Jolly Jive” och Friends of Earth – ”Sex, energy and star”.
City pop-skivor: Yasuko Agawa – ”Gravy”, Bread & Butter – ”Monday morning”, Masayoshi Takanaka – ”Jolly Jive” och Friends of Earth – ”Sex, energy and star”.

Det existerar mycket lite city pop på streamingtjänsterna – knappt ens med genrens superstjärna Tatsuro Yamashita, den japanska mjukfunkens egen James Brown – men i väntan på ”Pacific Breeze” och mängder av mer specialiserade uppföljare är Soundcloud fullt av utmärkta city pop-mixtapes.

Min personliga favorit är sammanställd av den brasilianske artisten och city pop-konnässören Ed Motta (vars egna senare album är djupt färgade av den kärleken) för tidskriften Wax Poetics och är snudd på fulländad.

Motta kurerar väldigt medvetet idéen om city pop som oupptäckt hipp dansmusik, snarare än ”bara” som japansk 80-talspop.

I hans händer förädlas den till något mycket större än ett tidsdokument. Ed Motta visar hur city pop rymmer en hel AOR-, boogie-, soul- och jazzfunk-historia som redan har omfamnats av dj-världens spjutspetstrupper och, innan vi ens vet ordet av, kommer att ljuda ur högtalarna på varenda bar med självaktning världen över.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons