Annons
Recension

"K"En makalös bok utan tukt, sans och måtta

Katarina Frostenson (f 1953) debuterade som poet 1978. Hon har även skrivit prosa och dramatik. 1992 invaldes hon i Svenska Akademien, en plats hon fick lämna i januari i år.
Katarina Frostenson (f 1953) debuterade som poet 1978. Hon har även skrivit prosa och dramatik. 1992 invaldes hon i Svenska Akademien, en plats hon fick lämna i januari i år. Foto: Lars Pehrson

Genom akademikrisen har Katarina Frostenson förlösts som författare. Det menar Carl-Johan Malmberg som har läst vad han ser som en naken, vacker och stark bok som vill höja sig över debatten och i stället eftersträva själslig resning.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

"K"

Författare
Katarina Frostenson
Genre
Prosa
Förlag
Polaris

272 sidor

Det är med häpnad jag läser Katarina Frostensons bok ”K”. Med häpnad för att den är så naken, så stark, så vacker: betydande litteratur trots att den är skriven av en människa på flykt, undan svensk media och folkopinion – eller just därför att den är skriven under de omständigheterna. Författaren är en socialt utstött som skriver ur en personlig kris, sannolikt den svåraste hon befunnit sig i. Men jag kommer att tänka på några ord av den engelske poeten Alexander Pope: ”The rising tempest puts in act the soul”, ”När stormen rasar reser själen sig”. För Frostensons bok har resning och själsstyrka. Att den har det, att Frostenson säger sitt ord med stolthet, tvärvägrar att böja sig för sina många belackare, är något litteraturkritikerna inte har kunnat förlåta henne. ”K” har snabbt fått ryktet som en bok född ur förnekelse, en i grunden osann bok.

Men ”K” har en sanning, en litterär sanning, och den har de som fördömt boken inte hittat fram till – eller ens verkar tro existerar i sinnevärlden. Och finns en sådan sanning ska den underordna sig opinioner och ideologier, kollektiv och konsensustänkande. Det sker inte i ”K”.

Annons
Annons

En viktig del av boken är Frostensons raka försvar, utan argumentation, gentemot anklagelserna mot henne för att ha varit delaktig i Svenska Akademiens haveri förra året, gentemot anklagelserna mot hennes man Jean-Claude Arnault för att under åratal ha förgripit sig på kvinnor – anklagelser som startade med Dagens Nyheters och Matilda Gustavssons reportage 21 november 2017 om 18 drabbade kvinnor. Hon och Arnault är utsatta för en konspiration av förtal och lögner, en kabal. Och hon vänder sig direkt till sin man – boken är ibland en kärleksförklaring till honom – och skriver om reportaget: ”Så skickligt riggat av den stora dagstidningen som tycks ha hatet mot Akademien, det yttersta målet för angreppet, i sitt DNA. Som öppet skryter med sin avsky för ’finkulturen’; för begrepp som skillnad och kvalitet. Som här sett möjligheten att genom mig, och allra först via dig, nå in i den höga församlingen för att söndra den”.

Kanske har den här krisen förlöst henne som författare?

Jag delar inte för ett ögonblick tron på den tesen, heller inte tron på hennes mans oskuld. I min bok ”Guldåldern” från i höstas ger jag mina reaktioner som dagboksanteckningar från veckorna kring månadsskifte november–december 2017, när DN-artikeln kom och stormen bröt ut. Vänner till mig, levande och döda, for under årens lopp mycket illa i sina personliga och professionella kontakter med Frostenson, Arnault och klubben Forum. Själv upplevde jag en smått löjlig incident där Frostenson försökte utöva makt över den här tidningens kulturredaktion när jag skrivit kritiskt om en av hennes texter – detaljerna om det finns i ”Guldåldern”. Jag uppskattade sällan Forum som kulturplats och har dessutom inte varit någon större vän av Frostensons poesi som jag upplevt som alltför konstruerad och livlös, i avsaknad av magi, av erfarenhet.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Men nu menar jag att hon skrivit en makalös bok, mättad av just erfarenhet, hennes i särklass bästa. Jag tänker till och med: kanske har den här krisen förlöst henne som författare? I ”K” finns klarhet och stringens, ja, bitvis också livsvisdom. En utsatt människa blottar sitt inre, sex månader av ett liv undan förakt och förföljelse och hon gör det naket, ärligt – utifrån sin övertygelse. Skildringarna av ett liv i limbo i Paris är också bland de bästa svenska Parisskildringarna jag läst – här visar Frostenson sin förmåga att se sin omgivning, utifrån sin egen plågade, planlösa tillvaro. En ensam, skygg, kanske sjuk, man på en parkbänk, en servitris med en varm blick, ljusets växlingar över den grå staden, Seine som svämmar över. Boken berättar om tiden november 2017 till maj 2018. Vintern ligger tung över staden, våren bryter ut till sist. Flera kritiker har i förbigående nämnt att boken är så vackert skriven – som en förebråelse mot ett försåtligt utanverk på bristen på självrannsakan från författarinnans sida. Man efterlyser en annan bok än den hon skrivit. Man gör sig blind för bokens verkliga kvaliteter.

En är vreden i ”K”, den är upplivande att ta del av – ”vreden är lifsens rot” citerade Sara Lidman gärna Jakob Böhme. Här skärper vreden språket. Den är konfrontativ och uppfinningsrik och använder sig inte av färdiga formler. Den talar om ”megäror” och ”de avundsamma” för kvinnorna i #metoo.

Annons
Annons

En annan kvalitet i ”K” är rikedomen av poesicitat, Frostensons egna dikter men mest andras. Liksom de många hänvisningarna till olika författare, sådana hon träffat eller bara läst. En minnenas gemenskap i ensamheten – och ett vittnesbörd om hur litteraturen blir en räddningsflotte för en drunknande. Och som det sägs om drunknande: Frostenson låter stora delar av sitt tidigare liv, i Sverige, i Paris, passera revy i snabba impressioner.

Handlar ”K” om litteraturens sanning kontra de vedertagna åsikternas sanning? Ja, för mig gör den det.

Hon låter en gåtfull berättelse av H C Andersen om generositet, tacksamhet och befrielse bilda kontrapunkt till berättelsen om sin och Arnaults hemlöshet i hotellrum och lånade lägenheter. Hon citerar den visa, ensliga Simone Weil, nämner hur Georges Bataille såg Weil som en avskyvärd puritan fast Frostenson själv älskar både henne och Bataille. Hon citerar Carl Jonas Love Almqvists exildikter, hälsar på Strindbergstatyn utanför Saint Sulpicekyrkan. Aase Berg menade i DN 25 maj att Frostenson tar ”världslitteraturen som gisslan”, och ”åker snålskjuts på de upphöjda landsflyktingarnas kamp mot det ’bondsluga’ Sverige”. Men det är ju just sådana paralleller som gör boken så stark – sanslöst stark. För ”K” är en bok utan tukt, sans och måtta – i ett litterärt klimat (vårt) som ofta präglas av tukt, sans och måtta.

Handlar ”K” om litteraturens sanning kontra de vedertagna åsikternas sanning? Ja, för mig gör den det. För när litteraturen, frizonen för det kompromisslöst individuella, det alla gränser prövande, det extrema, det gentemot all rimlighet ifrågasättande, inte tillåts finnas just som individuellt, orimligt, extremt – då är samhället inte bara litteraturfientligt utan också människofientligt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons