Annons

Tove Lifvendahl:En match utan riktigt resultat

Det här är ingen riksdagsdebatt. Divock Origi sparkar in det fjärde målet i semifinalen i tisdags.
Det här är ingen riksdagsdebatt. Divock Origi sparkar in det fjärde målet i semifinalen i tisdags. Foto: Peter Byrne / TT
Under strecket
Publicerad

Ledare | Partiledardebatt

Det handlar nog om förväntningar. Under tisdagskvällen kunde man på den anrika fotbollsstadion Anfield se Liverpool göra en historisk returmatch mot Barcelona i Uefa Champions League. Trots frånvaron av sina två toppspelare Mohamed Salah och Roberto Firmino, vann hemmalaget med förkrossande 4-0, vilket tar dem till final. I teorin borde det inte ha hänt, men hände ändå. Det var definitionen av en skräll, sådana som gör idrottens värld så evigt och andlöst fängslande. Det som inte kan hända, händer, och man vet aldrig när eller hur.

Dagen efter, på onsdagens förmiddag, tvangs man konstatera att det inte är riktigt samma rafflande sak med svenska riksdagsdebatter. De är så gott som skrällfria, och sköts så regelmässigt att det nästan blir parodiskt. Partiledarna känner varandras steg så väl i denna repeterade dans att de utan någon ansträngning möter sina motparter. Vi panelhönor känner igen varenda ankelsträckning.

Jag lyssnade faktiskt en halvtimme på den simultantolkade versionen också. Man brukar säga att allt låter bättre på engelska. Det är inte en sanning som gäller för svenska partiledardebatter. Pikant nog lät översättarna bli att översätta ordet ”lagom” till engelska. ”A lagom EU” hördes därför Ebba Busch Thor förespråka genom översättarens försorg. I sig en ganska god illustration till viljan att malla omvärlden efter svenska uppfattade storheter.

Annons
Annons

Isabella Lövin tycktes ha lagt mest krut på att förbereda snärtiga formuleringar. ”We can make the world Greta again” sade statsrådet med tillägget “som barnen säger”. Just så. Hennes rimmande rad “Vi väljer klimatet före hatet” blev emellertid inte lika svängig i översättning: “We go for the climate, not hate”.

Som konsumentupplysning inför EU-valet vete väl sjutton om debatten var så effektiv. Detsamma gäller för SVT Agendas debatt i söndags. De båda debatterna utgör sammanlagt cirka fem och en halv timme, men det är få situationer där olika partiernas syn på EU:s utveckling verkligen tydliggörs. Vill man få hjälp att särskilja dem är det nog bättre investerad tid att se Marcus Oscarsson i TV4 spalta upp partiernas positioner i olika sakfrågor.

Formen har förstås viss betydelse. En partiledardebatt i riksdagen är som en skotsk folkdans där alla har sina bestämda turer, och var och en ska göra sina varv i tur och ordning med olika motparter. Det blir tradigt. Timme tre börjar till och med den mest yrkesmässigt härdade betraktare att krokna. Men att det inte kommer mer ut av debatterna har främst att göra med vad deltagarna fyller dem med innehållsmässigt.

För även om de flesta partiledare nog kunde bocka av alla sina sakmässiga argument efter debatten i kammaren, märktes tydligt att hettan låg någon annanstans. Den ömma nerven handlar om identitet och sammanhang. Inte ens miljöpartisten klarade av att argumentera för klimatfrågan i sin egen rätt, utan var tvungen att försöka måla upp en konflikt mellan klimatet och hatet.

Annons
Annons

Mycket tid lades, som i de nationella valdebatterna, på att debattera SD och deras rötter, liksom olika partiers samhörighet med de inom EU som driver sina länder mot det håll där demokratiska värden inte värderas särskilt högt. De som fick kritik för att inte städa framför egen dörr svarade med att ge igen med samma mynt, vilket lätt låter sig göras. Det ligger skit i många hörn, för att uttrycka sig burdust. Många har anledning att ägna sig åt både självreflektion och konkret handling, men det finns också en balanspunkt när de perspektiven äter upp allt annat utrymme.

PJ Anders Linders varning för några år sedan i Borås Tidning (5/9-16) om att konfliktlinjen GAL-TAN snarast höll på att omvandlas till ett slags GOD-OND-spektrum tycks i efterhand ha varit alltför mild. Det vi såg i riksdagen eller i SVT var inte främst en debatt om sakfrågor eller framtidsperspektiv, utan mer om partiledarnas och deras partiers karaktärer och mått av anständighet. Den fick Annie Lööf att känna att hon behövde berätta att hon både kört traktor och bärgat hö, och Jan Björklund att vittna om hur han överlevt turnerande debattrundor med Jonas Sjöstedt utan att korrumpera sin själ.

Själv tyckte jag att Ulf Kristersson var den som bäst hedrade devisen vuxen i rummet. Ingen skräll det heller. För som sagt, hur man uppfattar något är väl en fråga om förväntningar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons