Annons
Krönika

Andres Lokko:En av mina starkaste kulturupplevelser någonsin

Lost in translation med Bill Murray och Scarlett Johansson i huvudrollerna.
Lost in translation med Bill Murray och Scarlett Johansson i huvudrollerna. Foto: Mary Evans / IBL
Under strecket
Publicerad

Ben Lurie och Jim Reid från The Jesus and Mary Chain på Sverigebesök 1998. Lurie lämnade bandet samma år.

Foto: Ola Torkelsson / TT Bild 1 av 2
Foto: Mary Evans / IBL Bild 2 av 2

Tessa Hadley skriver inga bestsellers med vare sig stort B eller S. I går läste jag ut den brittiska författarens nya novellsamling ”Bad dreams” och slog försiktigt igen den med just den känsla jag vill ha när jag har läst ut en ny novellsamling av Tessa Hadley.

Jag tycker väldigt mycket om hennes språk, lågmält försiktiga humor och ständigt skarpa observationer om ensamhet; om ensamhet i kärlek och samlevnad lika mycket som i bokstavligt solitär ensamhet.

Kolleger som Hilary Mantel och Zadie Smith lyfter ofta fram Hadley som en förebild. Och vi är också några kritiker utspridda i världen som vill berätta för andra hur läsvärd hon är.

Jag tänkte extra mycket på Tessa Hadley när jag tidigt i morse tog del av en artikel om de svenska musik-startup-entreprenörerna Amuse. Fem mycket tunnhåriga män som med hjälp av ”affärsänglar” – jag tror att det är nytt ord för riskkapitalister – har skapat en app som slutgiltigt ska eliminera mänskliga mellanhänder i skapandet av pophits.

– Vi är på väg mot ett väldigt spännande proof of concept, avslöjar en av Amuse-hjässorna.

Annons
Annons

Ben Lurie och Jim Reid från The Jesus and Mary Chain på Sverigebesök 1998. Lurie lämnade bandet samma år.

Foto: Ola Torkelsson / TT Bild 1 av 2
Foto: Mary Evans / IBL Bild 2 av 2

Jamen, grattis!

Nu må Amuse koncentrera sig på musik, men jag, som vägrar göra skillnad på seriositeteten i popmusik och andra konstyttringar, funderar på vad Tessa Hadleys plats i en alltigenom algoritmbaserad samtid skulle vara?

Hon skriver inga hits. Tessa Hadley är bara väldigt bra och därför fortsatt publicerad.

En av mina starkaste kulturupplevelser någonsin utspelade sig en ensam fredagskväll på Upper West Side. Jag var i New York på något uppdrag, har glömt vad eller för vem, och bläddrande i Village Voice såg jag att en ny film av Sofia Coppola, ”Lost in translation”, gick upp på bio just den kvällen. De flesta visningarna var utsålda, men det fanns biljetter kvar till den sista föreställningen. Jag tror att den började vid halv tolv.

Det duggregnade när jag kom ut från biosalongen mitt i natten. Men luften var mild och känslan i magen och hjärtat var så fin att jag promenerade de säkert fyrtiotalet kvarteren tillbaka till mitt hotellrum.

Inramningen förstärkte förstås, well, allt.

Gör kulturen inte uppror och vill förändra världen, så vill jag att den gör just så: duggregnar på mitt hjärta. Ty någonting outbytbart sker när vi följer andra människor – avsändare som känns som vänner – på deras villkor genom livet och konsten.

1/2

Ben Lurie och Jim Reid från The Jesus and Mary Chain på Sverigebesök 1998. Lurie lämnade bandet samma år.

Foto: Ola Torkelsson / TT
2/2
Foto: Mary Evans / IBL

Den skotska poporkestern The Jesus and Mary Chain, vars ”Just like honey” avslutar just ”Lost in translation”, ger ut ett nytt album om två veckor. Det är deras första verk på två decennier, så, ja, de är väldigt gamla nu. Men när jag lyssnar på albumet ”Damage and joy”, hittar jag till slut ögonblicken som fortsätter att fånga just det Coppola ville att jag skulle ta med mig ut i natten efter ”Lost in translation”.

Och flera gånger påminner The Mary Chains sånger mig så mycket om Tessa Hadleys berättelser.

Men en av Amuse-entreprenörerna kan bara inte sluta skryta om sin verksamhet för potentiella ”affärsänglar” och nätkasino-miljardärer:

– Vi har en otroligt ärlig och transparent affärsmodell. Både vi och artisterna ska tjäna en jäkla massa pengar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons