Annons

Allt jag fått lära migEn misshandlad kvinnas försök att bli hel igen

Tara Westover har doktorerat i idéhistoria vid universitetet i Cambridge. Hennes berättelse om misshandel och kvinnoförtryck är i grunden samma sorgliga historia oavsett om den utspelar sig bland mormoner i Idaho, talibaner i Afghanistan eller i Stockholms kulturvärld.
Tara Westover har doktorerat i idéhistoria vid universitetet i Cambridge. Hennes berättelse om misshandel och kvinnoförtryck är i grunden samma sorgliga historia oavsett om den utspelar sig bland mormoner i Idaho, talibaner i Afghanistan eller i Stockholms kulturvärld. Foto: Donatella Giagnori/TT

Tara Westover misshandlades fysiskt och psykiskt under uppväxten i Idahos obygd. Hennes bok är en motståndshandling, en sann saga om att genom ­litteraturen ta kontroll över sin egen historia.

Under strecket
Publicerad
Fortsätt läsa…

Allt jag fått lära mig

Författare
Tara Westover
Genre
Sakprosa
Förlag
Natur & Kultur

Översättning: Peter Staffansson. 396 s.

Hur mycket misshandel tål en människa innan hon går sönder för gott?

Frågan, som i veckan har aktualiserats av SVT-dokumentären om Josefin Nilsson, är central i Tara Westovers självbiografiska bok om att växa upp i en sektliknande religiös familj som misstror omvärlden och bestraffar varje försök att anpassa sig till den.

Hennes familj leds av en karismatisk och paranoid far som är övertygad om att den onda världen utanför kontrolleras av det hemliga sällskapet Illuminati. I visshet om att Förödelsen snart kommer bunkrar han mat och vapen. Modern försörjer sig som “örtkunnig” barnmorska och blandar helichrysum, ravensara och lobelium i tinkturer vars ingredienser låter som magiska formler. Efter att hon ådrar sig en svår huvudskada – som inte behandlas på sjukhus – kan hon inte längre minnas om hon ätit lunch, men hon är helt säker på att hon kan kanalisera Herrens energi för att bota cancer.

Redan som barn tvingas Tara Westover börja arbeta i pappans skrotverkstad. Pappan kastar kopparcylindrar och bilbatterier omkring sig, och när hans dotter blödande ber honom vara försiktig lägger han handen på hennes axel. Var inte rädd, säger han, “Gud är här och arbetar bredvid oss. Han kommer inte låta något hända dig. Men om det händer dig något, då är det Hans vilja.”

Annons
Annons

Skammen över att utvecklas till en kvinna hänger tung över henne, och den inpräntas i hennes kropp av en storebror som kallar henne hora och misshandlar henne så snart hon visar tecken på självständighet:

“Det var inte så mycket det att jag hade gjort något fel, som att jag existerade på fel sätt. Det fanns något orent i mitt själva väsen.”

Både memoaren och autofiktionen anklagas ofta för att vältra sig i jagets känslor och åsikter, och i att hänga ut mer eller mindre kända personer. Exakt hur rättvis Tara Westover är mot sina föräldrar och syskon är omöjligt att avgöra, men även om det är viktigt för de närmast berörda (föräldrarna har stämt henne efter bokens publicering) så är det irrelevant för läsaren.

Tara Westover ägnar sig nämligen inte åt någon vältrande. Hennes iakttagelser är klarögda, kliniskt fria från självömkan. Delarna om hennes uppväxt är snarast skrivna som en skröna, målande men osentimentalt även när innehållet är nattsvart.

Det är en glimrande glesbygdsfabel, och man riktigt känner hur förläggarna nynnat lyckligt när de prickat av bästsäljarkomponenterna: Livsöde, Klassresa, Bildningsroman. Alltihop inlindat i den trygga förvissningen om att vedermödorna kommer att få ett lyckligt slut: den hunsade flickan blir en firad författare med en internationell succédebut.

Men även om moderns besvärjelser, faderns vanföreställningar och skrotverkstadens faror har sagans sken, så är kvinnoförtryckets mönster allmängiltigt och nära. I grunden är det samma sorgliga historia oavsett om den utspelar sig bland mormoner i Idaho, talibaner i Afghanistan eller i Stockholms kulturvärld.

Det är också den osentimentala skildringen av det som gör boken till betydelsefull litteratur.

Efter att Tara Westover lämnat Idaho för studier vid Cambridge och Harvard konfronterar hon till slut sin familj med de övergrepp hon utsattes för under sin uppväxt. Deras svar är lika ofattbart som välbekant: de försöker tysta henne, få henne att tvivla på sina minnen och övertyga alla hennes närstående att ta avstånd från henne.

Boken i sig är med andra ord en motståndshandling. Ett sätt för i alla fall en kvinna att genom litteraturen ta kontroll över sin egen historia och bli en hel människa – trots att så många som hon älskar vill slita henne i stycken.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons