Annons

En motståndshandling att skrivandet får ta tid

Karolina Ramqvists nya roman är en fristående fortsättning på hyllade ”Flickvännen”. SvD sammanförde henne med författaren Negar Naseh för ett samtal om yta, ensamhet och vikten av att skriva långsamt.

Under strecket
Publicerad

Karolina Ramqvist, född 1976, är författare och journalist. Hon har varit chefredaktör för tidsskriften Arena, medverkade i den epokgörande antologin ”Fittstim” och bokdebuterade själv 1997 med ”När svenska pojkar började dansa”. Romanen ”Flickvännen” (2009), om Karin som lever med en grovt kriminell , blir i höst teater på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Uppföljaren ”Den vita staden” finns ute nu.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 1 av 3

Negar Naseh, född 1984, är författare, läkare och litteraturkritiker i SvD. Hon romandebuterade förra året med ”Under all denna vinter”.

Foto: STAFFAN LÖWSTEDTBild 2 av 3

Karolina Ramqvist.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 3 av 3

Karolina Ramqvist, född 1976, är författare och journalist. Hon har varit chefredaktör för tidsskriften Arena, medverkade i den epokgörande antologin ”Fittstim” och bokdebuterade själv 1997 med ”När svenska pojkar började dansa”. Romanen ”Flickvännen” (2009), om Karin som lever med en grovt kriminell , blir i höst teater på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Uppföljaren ”Den vita staden” finns ute nu.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 1 av 3

Negar Naseh, född 1984, är författare, läkare och litteraturkritiker i SvD. Hon romandebuterade förra året med ”Under all denna vinter”.

Foto: STAFFAN LÖWSTEDTBild 2 av 3

Karolina Ramqvist.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMANBild 3 av 3
1/3

Karolina Ramqvist, född 1976, är författare och journalist. Hon har varit chefredaktör för tidsskriften Arena, medverkade i den epokgörande antologin ”Fittstim” och bokdebuterade själv 1997 med ”När svenska pojkar började dansa”. Romanen ”Flickvännen” (2009), om Karin som lever med en grovt kriminell , blir i höst teater på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Uppföljaren ”Den vita staden” finns ute nu.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN
2/3

Negar Naseh, född 1984, är författare, läkare och litteraturkritiker i SvD. Hon romandebuterade förra året med ”Under all denna vinter”.

Foto: STAFFAN LÖWSTEDT
3/3

Karolina Ramqvist.

Foto: MAGNUS HJALMARSON NEIDEMAN

Karolina Ramqvist: När ”Flickvännen” kom ut 2009 fick jag frågan om det skulle komma en fortsättning och då svarade jag att det aldrig skulle ske.

Negar Naseh: Blev du provocerad av frågan?

KR: Ja, lite tror jag. Kanske mest för att jag tyckte att den hörde hemma i ett nytt litterärt landskap som jag upplever som väldigt bokbranschigt. En typ av författarskap som handlar om franchise och att leverera.

Hon påbörjade ”Den vita staden” under vad som skulle vara en lugn sommar på landet, punkterad av enstaka intervjuer relaterade till utgivningen av romanen ”Alltings början”.

KR: Men det blev ganska olidligt att bara prata om det jag hade skrivit, att inte skriva. Jag började skriva om Karin i ”Flickvännen”. Delvis för att hon var så tillgänglig för mig. Men också för att jag hade ett starkt behov av att vara en som skriver. Den där författarrollen är så stark nu, att man inte bara får vara den som skriver böckerna utan också författaren – som pratar om böckerna och visar upp dem. Vintern därpå bestämde jag mig för att fullfölja det här projektet.

Annons
Annons

Just vintern, den nådelösa årstiden, är något som gör ett starkt intryck genom hela läsningen av ”Den vita staden”. Huvudpersonen Karin lever nu ensam tillsammans med sin några månader gamla dotter Dream i den stora villan vid vattnet. Det är vinter. Hon är skuldsatt och har inte råd att betala elräkningarna. Hennes yrkeskriminelle man är ute ur bilden och svårigheterna har, liksom snön, hopats i drivor runt henne.

NN: Något jag tänkte på var miljöskildringarna och den ständiga grånaden. Jag läser det som en dödsönskan för huvudpersonen, att hon ville bli upptagen av naturen.

KR: Jag tror att det absoluta som finns i naturen står i skarp kontrast till hennes liv. Det finns en tröst i naturen; att den bara pågår. Det handlar mycket om motstånd och jag vill ofta erövra något jag inte har gjort. Med ”Alltings början” ville jag erövra det monumentala; den köttiga Stockholmsskildringen; det mustiga som jag själv inte har hållit så högt. Och bygga monument över en flicka. I den här boken fanns ett motstånd i att skriva miljöskildringar. Men också i att skriva om amning.

NN: Jag upplever att huvudpersonerna i dina böcker har svårt att anknyta till omvärlden. Från den namnlösa huvudpersonen i debutboken ”More fire” till Saga i ”Alltings början”. Men Karin tvingas till det i ”Den vita staden”. Det är hela tiden väldigt basala behov som ska tillgodoses i och med att hon har ett litet barn att ta hand om.

KR: Det var skönt. Ett sätt att dra ned de här kvinnorna.

NN: Ändå bibehåller hon den dissocierade personligheten som de alla har.

Annons
Annons

KR: Hon befinner sig i någon sorts passivitet. Men jag tror att jag har en stark dragning till det. Det handlar om den här intimiseringen man särskilt kopplar till yngre kvinnor: att de ska sträcka ut en hand, vilja ha närhet och ge av sig själva. Jag tror att jag har ett behov av att skapa personer som inte ger det där. Och det handlar väl om en lust hos mig, att få umgås med dem.

NN: Jag tänker att de är fruktansvärt ensamma människor. De förväntar sig ingenting.

KR: Jag uppfattar dem som en sorts produkt av en idé om självständighet. Just det här att de inte räknar med någon annan. Samtidigt är de väldigt osjälvständiga och det finns en märklig dubbelhet i det. De är utslängda i sina liv. De är ensamma och de har nog inte varit så omhändertagna.

NN: Har du läst Madame Bovary? Jag tänkte på Emma Bovary när jag läste ”Den vita staden”.

KR: Ja, jag läste nyligen nyöversättningen. Jag tror jag fick den av det skälet att de hade tänkt på likheten.

I ”Den vita staden” tvingas Karin agera. Hon gör det för att överleva, som en sista utväg. Från att ha varit en bisittare i ”Flickvännen” kliver hon in och försöker skapa styrriktning i sitt och barnets liv.

NN: Jag gillade att Karin visade musklerna.

KR: Jag tänkte mycket på svaghet. Det var viktigt för mig att utsätta henne för vissa saker, dels för att hon skulle börja agera och å andra sidan kanske bli ännu mer passiv. Men jag ville också att hon skulle vara i en väldigt utsatt position. ”Flickvännen” försökte jag skriva under många år och det gick inte förrän jag kom på att jag skulle skriva om lusten efter det materiella och yta. Och nu så ville jag ta bort det och skriva om. Jag ville att hon skulle bli tvungen att be om hjälp. Jag ville detronisera henne.

Annons
Annons

NN: Ja.

KR: Jag ville lägga ned henne på botten.

NN: Ja.

KR: Och att hon skulle vara svag och utsatt.

NN: Ja.

KR: Det var väldigt viktigt. Det var en ingång i hela projektet.

NN: För att återkoppla till det du sade fanns en strävan efter flärd i ”Flickvännen”, ett slags medelklasssträvan uppåt. Gör du upp med det?

KR: Nej. Just när jag skrev ”Flickvännen” hade jag nog ett behov av att skildra det ytliga och längtan efter det för att det är ett skuldbelagt fält för mig själv. Längtan efter konsumtion driver den kriminella och den icke-kriminella världen. Man förenas i det men det är också någonting som man ständigt moraliserar över utifrån olika positioner. Då var det ett starkt tema i mitt liv. Då, på 00-talet, men också i omvärlden. Medan nu är det hjälplösa och det svaga och det utsatta en tydlig position.

NN: Är du trött på ditt språk?

KR: Jag är alltid lite trött på det. Jag ifrågasätter det ganska mycket. Framför allt har jag ifrågasatt språket över huvud taget väldigt mycket.

NN: Hur menar du då?

KR: Alltså det jag har uppfattat som standardmässiga formuleringar. Vissa ord är för konventionella eller besmittade med en viss präktighet. När jag skrev ”Alltings början” läste jag många uppväxtskildringar som var mustiga.

NN: Kan du ge något exempel?

KR: Ernst Brunners ”Där går han”. Och jag ville omfamna det som jag kände motstånd inför. Men det innebär inte att man gör sig av med en viss rädsla. För mig var många ord belastade med en patriarkalisk idé om rätt och fel.

NN: Jag har tänkt på en sak som rör mitt skrivande – att jag står främmande inför mitt språk. Att jag tror att jag har skrivit något mustigt eller belastat men så läser jag det och upptäcker att det är stramt.

Annons
Annons

KR: Jag känner igen det du säger men särskilt när det gäller min blick på det jag har skrivit. Att jag inte alls vet vad det betyder. Det kan lika gärna betyda något annat. Det är det som är svårigheten. Att ta sig igenom trots det. Jag tror att jag har lust till ett visst språk, snarare än att jag har olust till ett. Det är också en fråga om stil. Det var en period när jag ville att allt skulle vara stramt och strängt. Jag har inte analyserat det så mycket. Jag är tillräckligt förlamad som det är.

NN: Jag läste nyligen ett citat av Aris Fioretos, något om att man inte får nöja sig med det första ordet, att man måste ”söka efter det andra – det vill säga ordet inuti eller bakom ordet”. Kan du känna igen dig i det?

KR: Ja, jättemycket. Jag tänker nog att det finns ett annat ord inuti det första. Det olika krafter som drar i mig. Mitt eget sätt är att ifrågasätta varje ord medan jag är utsatt och influerad av en annan impuls som är att bara ta det första ordet, ha en deadline och skriva färdigt. Det är ett ideal som finns nära mig: det om det naturliga skrivandet som ska komma om man bara sätter sig ned några veckor. Det är en utmaning att försöka freda sig mot det där som drar i en, att hela tiden skriva snabbare och att det inte är så noga. Att leta efter andra, tredje eller fjärde ord finns inte.

KR: För mig är det en motståndshandling men det finns nog en populistisk idé om att det är något elitistiskt. Och det kanske jag har hemfallit åt, ”okej, jag ska vara lite snabbare”. Det naturliga för mig är långsamt och trögt. Jag inser ju att jag inte kommer att förändras. Jag kommer inte att skriva en bok snabbt och jag är mer trygg i det nu. Om man vill vara författare så finns det en idé om att det måste komma en bok.

NN: Ja, vad handlar det om?

KR: Haha, ja du.

**Text: Negar Naseh Foto: Magnus Hjalmarson Neideman **

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons