Annons

En mycket fin upptakt till en mycket fin roman

Pia Mariana Raattamaa Visén är född 1962 i Muodoslompolo, Tornedalen, men bor nu i Hälsingland. Hon är lärare och disputerade 2015 på en avhandling i språk­didaktik.
Pia Mariana Raattamaa Visén är född 1962 i Muodoslompolo, Tornedalen, men bor nu i Hälsingland. Hon är lärare och disputerade 2015 på en avhandling i språk­didaktik. Foto: Sofia Runarsdotter

”Ædnan” visade att släktkrönikor inte måste vara mustiga och täta. Nu kommer ”Där rinner en älv genom Saivomuotka by” som i skarpa bilder berättar om livet i norra Sverige – och skildrar en släkts vindlande komplexa historia på bara ett par hundra nätta sidor.

Under strecket
Publicerad

Där rinner en älv genom Saivomuotka by

Författare
Pia Mariana Raattamaa Visén
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag

232 s.

Allra längst upp i norr rinner Muonioälven, Torne älvs största biflod som sedan 1809 utgör riksgräns mellan Sverige och Finland. På svenska sidan, längs älven och intill riksväg 99, ligger byn Saivomuotka. Det är väsentligt att veta var vi befinner oss, att orientera oss på kartan och rota oss på platsen. För det är platsen, och älven, som är konstanterna här. I rörelse och föränderliga under tidens gång, visst, men de förblir mittpunkt, något att ständigt återvända till; fysiskt och själsligt. 
”Det här är ett slags berättelse om en plats”, inleder Pia Mariana Raattamaa Visén sin debutroman ”Där rinner en älv genom Saivomuotka by”, och fortsätter lite längre fram: ”En plats formas av sitt vatten, och människorna  på en plats kan läsas ur platsens vatten. Som vattnet är, är människorna.” Det är en mycket fin upptakt till en mycket fin roman.

”Där rinner en älv…” är en lågmäld berättelse, orden sparsamt och omsorgsfullt använda. Det är en släktkrönika som sträcker sig från slutet av 1800-talet och fram till 2015, där stora skeenden och stora känslor skildras med små medel; det är en berättelse som rinner genom tiden som en älv. De långa tidsperspektiven, skildringarna av livet vid en älv i norr och kraven på svenskhet under det moderna samhällets framväxt är alla saker som kan leda tankarna till en jämförelse med Linnea Axelssons versepos ”Ædnan”.

Annons
Annons

Men det är faktiskt mest i det luftiga, lätta och lågmälda som romanen påminner om ”Ædnan”. Släktkrönikan är inte längre – nåja, åtminstone inte nödvändigtvis – den mustiga, långa, täta berättelsen vi känner den som. Istället är den koncentrerad, med skarpa bilder och toner som sticker ut, som höjer sig över älvens brus. Det går att berätta en släkts vindlande, komplexa historia på drygt 200 nätta sidor.

Vi får till exempel följa Maija från trångt och mörkt pörte, via elektricitetens ankomst, ända in i den moderna villan där alla blir på oförklarligt dåligt humör.

Israel Raattamaa från Saivomuotka by och den mycket yngre Maija från Ruodosniemi gifter sig i Karesuando 1918, och skapar därefter sitt gemensamma liv i Saivomuotka. De får åtta barn, ett av dem – en pojke – dör när han är några veckor gammal. Pia Mariana Raattamaa Visén följer Israel och Maija, deras barn och barnbarn, genom åren; hon gör sina nedslag i olika årtal, vid avgörande tidpunkter i familjens historia liksom i Sveriges. 

Vi får till exempel följa Maija från trångt och mörkt pörte, via elektricitetens ankomst, ända in i den moderna villan där alla blir på oförklarligt dåligt humör. Och vi får följa barnen längs vägen från självklarheten i att försörja sig av jord- och skogsbruk hemmavid, till nödvändigheten i att flytta dit arbete finns; Kiruna, Luleå, Enköping rentav.

Platsen, älven, som lämnas, men aldrig helt och hållet, och här berättar Rattamaa Visén något grundläggande om hemmets och hemlängtans villkor: ”Ett hem som kräver att de lämnar det och som för alltid ropar dem tillbaks på språk de aldrig når in i. Och de fogar sig i flyttandets logik.”
Den koncentrerade berättelsen med sina nogsamt utvalda nedslag har naturligt sina begränsningar. Jag irriterar mig till exempel på att vissa personer försvinner obemärkt ut ur berättelsen, att författaren med sina hopp i tiden också kan hoppa över en familjemedlems frånfälle. Samtidigt, paradoxalt nog, träder de stora händelserna, födslar och dödar, med nödvändighet fram på bekostnad av de mindre dramatiska vardagsbestyr som utgör människors liv. Glimrande undandag finns dock, som den sommardag 1951 då hela syskonskaran plockar hjortron tillsammans.
Är detta en personlig släkthistoria som pockat på att få bli berättad? En kursiverad epilog tyder på det, men ”Där rinner en älv genom Saivomuotka by” har mycket lite gemensamt med samtida autofiktion. Den är helt och hållet romanmässig. Pia Mariana Raattamaa Viséns debut är både välkomponerad och välskriven, och från början till slut stadigt förankrad på den plats som är dess centrum.

2015, slutkapitlet: ”Mitt emellan älven och sjön, byn och Raattamaa-pörtet och bortanför dem skogen och myrarna, jokkarna, fjällen, och ännu längre bort städerna, äppelträden.”

Jag hoppas på fler berättelser från Saivomuotka by.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons