Annons

Lång dags färd mot nattEn mycket välspelad tragedi om förödda liv

Anna Bjelkerud, Claes Månsson och Fredrik Evers i ”Lång dags färd mot natt”.
Anna Bjelkerud, Claes Månsson och Fredrik Evers i ”Lång dags färd mot natt”. Foto: Ola Kjelbye

Anna Bjelkerud imponerar särskilt som modern i ”Lång dags färd mot natt” – ett urdrama som ekar antiken men också ligger till grund för en modern psykologisk realism. Göteborgs stadsteater gör en traditionell men ståtlig och mycket välspelad version.

Under strecket
Publicerad

Lång dags färd mot natt

Genre
Teater
Regi
Emil Graffman
Medverkande
Anna Bjelkrud, Claes Månsson, Fredrik Evers, Eric Ericson, Josefin Ljungman
Var
Göteborgs stadsteater
Text
Eugene O'Neill

Övers: Sven Barthel. Scenografi: Julia Przedmojska. Ljus: Tobias Hagström-Ståhl. Kompositör: Fredrik Möller

Vissa pjäser är som katedraler där det mänskliga villkoret ekar: att födas, att hoppas stort, att falla tungt och plågsamt dö. ”Lång dags färd mot natt” är ett sådant drama, skrivet med en tyngd som var dess avsikt att skildra själva idén om arvssynden. Om hur vi speglar och skadar varandra – förgiftar och slåss med dem som står oss nära. Kärnfamiljen som isoleringscell.

”Lång dags färd mot natt” är ren och skär teaterhistoria. Skriven av Eugene O’Neill, skänkt till Dramaten. Premiär 1956. En självbiografisk skildring av en familj där livslögnerna med åren blivit epos, förstärkta av det teatrala som hela familjen lever och andas. Pappa James kom tidigt att köpa en pjäs som blev en enorm framgång och som han spelat år ut och år in. Mamma Mary som fått bo på dåliga hotell och levt med James sjukliga snålhet. Sönerna som aldrig kunnat leva upp till pappas storslagna drömmar – och bakom alltihop den fattiga irländska bakgrunden, som färgat deras sociala ställning och liv.

Göteborgs stadsteater iscensätter nu denna pjäs som betytt så mycket för en svensk psykologiskt realistisk tradition men också för enskilda författarskap, läs Lars Norén. ”Lång dags färd mot natt” är en imposant pjäs och man kan iscensätta den på många olika sätt. Man kan göra pappan till en yvig b-aktör som svulstigt skanderar sina repliker, man kan göra mamma Mary till en Maria som sörjer den son som dött, sönerna kan förses med olika nivåer av våldsam oidipal bundenhet och alkoholism. Man kan visa hur rollerna romantiserar sina lidanden. Allt medan dimman väller in och alla längtar efter sann hemmahörighet.

Annons
Annons

Mycket Bibel blir det: fäder och söner, Kain och Abel, Maria och en död son.

Regissören Emil Graffman väljer en – för honom – ovanligt traditionell väg. Scenografen Julia Przedmojska har skapat ett stort grått rum, med få möbler. Det är som om Graffman placerar dramat efter att allt egentligen har hänt – där allt som återstår är aska och repriser. Claes Månsson som fadern är en bitter och karg slocknad stjärna. Hans komiska sparsamhet blir här tvångsmässig. Eric Ericson gör James junior som bor hemma, super hemma och går på horhus – mekaniskt. Fredrik Evers spelar Edmund som får tbc, och tar på sig sjukdomen som en offergärning. Mycket Bibel blir det: fäder och söner, Kain och Abel, Maria och en död son.

Anna Bjelkerud får en huvudroll som mamma Mary. Hon börjar åter använda morfin, sprutorna gör att det blir Mary som – äntligen – får leva ut sin stora tragiska roll. Hon gestaltar sitt eget drama med alla medel: vansinnesskratt, total avstängdhet, patetiska försök att nå vem som helst, till och med pigan. Josefin Ljungman låter jungfrun vara en ung Mary, som redan super och upprepar hennes eviga replik: Vad tittar ni på, är det något fel på min frisyr?

”Lång dags färd mot natt” är en ståtlig uppsättning, och välspelad. Anna Bjelkerud imponerar särskilt, överhuvudtaget växer iscensättningen efter paus och blir ibland plågat tragikomisk. Hennes ”sömngångarscen” är också starkt spelad. Som var livet just bara en evig omtagning av känslan av förlust.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons