Annons
Ledare

Tove Lifvendahl:En ny järnaxel är inget att stå efter

Foto: Jerker Ivarsson/TT

Migrationspolitiken kräver en långsiktighet som orkar stå emot opportunistiska folkstormar. Även från andra partier än S och M.

Under strecket
Publicerad

För 20 år sedan föll den så kallade järnaxeln i svensk politik. Uttrycket syftade på den armkrok som Socialdemokraterna och Moderaterna gick i för att upprätthålla en restriktiv invandring till Sverige. Sedan dess har åtskilligt hänt , Sverige har sett både eftertraktade arbetskraftsinvandrare och tiggande komma hit, vilket har skapat spänningar av olika slag. Men kanske den stora flyktingkrisen med kulmen hösten 2015 mest signifikant. Därpå följde påtagliga, och av alla erkända, stora integrationsproblem, samt den exempellösa framgången för ett invandringskritiskt parti.

Sedan ett antal år tillbaka har olika röster talat, eller varnat, för återuppståndelsen av denna järnaxel. Återhållsam kritik mellan M och S när det gäller åtstramningar har fått många att läsa järtecken. Nu tycks stjärnorna stå rätt och de svarta svanarna flockas, så under onsdagen skrevs av både vänster och höger en sådan uppmaning. Lars Stjernkvist, kommunstyrelsens ordförande i Norrköping och partisekreterare för Socialdemokraterna under åren 1999–2004 samt Sven Otto Littorin, partisekreterare för Moderaterna 2003–2006 och statsråd 2006-2010. Argumentationen illustrerar den partiernas frustration bär, både vad gäller sakfrågan och konkurrensen från SD. ”Det är inte rimligt att partier som bara ser problem, alternativt bara ser fördelar, med invandringen ges ett dominerande inflytande”, skriver de i Aftonbladet.

Annons
Annons

Ett svenskt lagom tycks vara budskapet, men konkretiseringar uteblir. Den gemensamma deklarationen “världen blir bättre när människor och idéer tillåts röra sig fritt och vi inser behovet av en välfungerande integration” lär de flesta andra skriva under på också. Det är i konkretionen av de goda ambitionerna och gränsdragningarna som konflikter uppstår, och nu prövas i den parlamentariska kommitté som ska ta ställning till den framtida svenska migrationspolitiken.

Man kan gissa att Stjernkvist och Littorin på god grund anar att någon harmonisk samstämmighet om asylpolitikens utformning inte kommer att uppstå mellan riksdagens åtta partier till i augusti. Det är då kommittéarbetet ska redovisas. De luttrade partisekreterarna förutspår förmodligen ett antal utspel med uttryckt besvikelse från partier som inte får igenom allt de vill.

Deras artikel kan därför läsas som en hjälp med råg i ryggen till de partier som av de mindre partierna från tid till annan har betraktats som ondskans axelmakter i denna fråga.

På detta kan man se olika. Undertecknad var själv med och bände loss skruvar och muttrar i järnaxeln när det begav sig i slutet på 90-talet och början på 00-talet, i gott sällskap med bland annat Moderaternas nuvarande partisekreterare Gunnar Strömmer som var Muf-ordförande 1998–2000.

Inget av argumenten som framfördes mot den dåvarande flyktingpolitiken har minskat i principiellt värde; den brist på rättssäkerhet och transparens i asylprocessen som påpekades då är det ingen som förespråkar. Att det i samhället också bör finnas en övergripande humanitär syn på andra människor är också lätt att hålla med om.

Annons
Annons

Men den praktiska tolkningen av vad som är humanitärt har både under 90-talet och i nutid kommit att perverteras bortom all sans, vilket agerandet kring de ensamkommande är ett gott exempel på.

Migrationspolitiken kräver en långsiktighet som orkar stå emot opportunistiska folkstormar. Sverige behöver det, liksom de människor som överväger vårt land som destination, frivilligt eller av nöd, förtjänar tydliga, konsekventa och förankrade besked.

Politiskt skulle ett samarbete sannolikt gynna både S och M, som skulle återupprätta anseendet som statsbärande i betydelsen beredd att bära beslut som inte bara framställer politikern som givmild välgörare. Att SD-knutna nyhetssajten Samtiden förklarar allt prat om återuppståndna järnaxlar vara romantisk nostalgi ger en hint om att den stora politiska förloraren på en sådan ordning skulle vara SD – hela grunden för dess stora framgångar skulle erodera.

En annan spelteoretisk effekt är att de mindre partierna också berövas handlingsutrymme. När stora elefanter dansar hamnar kaninerna i skymundan.

Så bör man därför oförbehållsamt uppmuntra M och S att bringa ordning på torpet? Den minnesgode tvekar, och av goda skäl. Anledningen till att järnaxeln rostade så till den grad att den gick att bända isär var att den till slut blev korrumperad, precis som all makt har en inneboende tendens att göra. Socialdemokraterna och Moderaterna gjorde upp i dolda rum på ett osmakligt sätt, och resultatet blev därefter.

Ett viktigt restaureringsjobb var att införa en ny och mer rättssäker instansordning. Ett annat var att få ner volymerna i systemet och därmed väntetiderna som försatte människor i ett slags limbo som på inga sätt kan beskrivas som humanitärt.

Ambitionen att fler än M och S ska ta ansvar bör därför inte skruvas ner innan alla partier har fått visa korten. Migrationspolitiken har utgjort en enastående skattkista för opportunister av alla partifärger att ösa självberöm och klander ur, utsagda med de högsta tänkbara moraliska brösttonerna. Så mycket ord, så lite pregnans.

S och M behöver kunna enas om grundslagen, men i sällskap med så många som möjligt. Annars står vi sannolikt inför en rundkörning i spåren av 90-talets färd. Den som ledde oss till den punkt där vi befinner oss i dag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons