Annons
Recension

BrukarenEn ojämn singelsamling

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Brukaren

Författare
UKON
Genre
Poesi
Förlag
154 s. Norstedts

På ett ställe i sin nya diktsamling citerar poeten och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilsson (alias UKON) den franske filosofen Jean Baudrillard. Det korta men kärnfulla citatet är hämtat från en essä om vitsen. Det komiska i vitsen, förklarar Baudrillard, uppstår vid den punkt där ”varje (manifest eller latent) meningsreferens har utplånats”.

Det är ett iögonfallande citat, inte minst för att det så träffande beskriver Nilssons egen poetiska verksamhet. Han som så envetet utforskat det humoristiska i språkets tomhet. Som gjort upprepningen av språkliga klichéer och jargong till originell och oefterhärmligt rolig poesi. Inte minst i uppläst form.

På den punkten lär heller inte ”Brukaren” – Nilssons trettonde diktsamling sedan debuten 1990 – göra läsaren besviken.

Fyndigast är kanske de små ”mikrodialogerna”, en sorts absurda vardagsdialoger i miniformat som gör upprepade återbesök boken igenom:

– Kommer du ihåg mig?

– Den frågan känns väldigt personlig.

Titeln ”Brukaren” är en lika självbelysande titel. Den sätter fingret på vad Nilssons poesi alltid gör: han ”brukar” språket, använder det. Källorna i nya samlingen är allt från annan samtida poesi till läkarjournaler och textmaterial funnet med hjälp av Google.

Annons
Annons

Dikten ”Mitt liv” är ett exempel på det senare, ett potpurri av en mängd sökresultat på titelorden. Ur det förment individuella växer ett kollektivt och schablonartat språkmontage av såväl film- och boktitlar som självutlämnande rader från bloggar.

Det som ger Nilssons poesi dess särskilda nerv är egentligen inte humorn, utan det sätt på vilket ironierna och absurdismerna ofta brottas med ett existentiellt allvar. När dikten är som bäst gjuter komiken och bråddjupet liv i varandra till något lysande svart.

Som i Augustnominerade ”Synopsis” (2007). Där är språkanvändningen bitvis brutalt enkel, men den närs av en mångbottnad underström. Den nakna, träffsäkra blicken på språkets utsida genomsyras av någonting djupt suggestivt. På den punkten är ”Brukaren” något av en besvikelse. Den saknar ofta just den där underströmmen. Påfallande lite känns dessutom som nytt och oprövat. Igenkänningsfaktorn är högre inför själva poesin än det den beskriver.

Boken känns mycket som ett kompilat av spridda dikter, en ojämn singelsamling snarare än ett helgjutet album. Det jag tar med mig från läsningen är just enskildheter – som dikten ”Fadern” eller den tragikomiska historien om ”återfallsmannen” Bobo. Som helhet har den svårare att visa sin angelägenhet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons