Annons

Tove Lifvendahl:En omöjlig ekvation för MP

Samarbetsregeringen. Kan hittills sammanfattas med att Löfven får makten, snuvar MP på konfekten.
Samarbetsregeringen. Kan hittills sammanfattas med att Löfven får makten, snuvar MP på konfekten. Foto: Kicki Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Under strecket
Publicerad

Om bara några veckor ska den ske, nystarten för Miljöpartiet. Det var beskedet på den hastigt sammankallade presskonferensen som de hårt pressade språkrören höll på måndagen. Samtidigt meddelade Gustav Fridolin och Åsa Romson att de söker ett förnyat mandat att leda partiet men ger medlemmarna möjlighet att byta ut dem; det görs genom att valberedningen låser upp nomineringsmöjligheten igen.

Formellt finns inget att invända mot det förfarandet. Beslutet är begripligt. Sittande språkrör har gigantiska intressen att försvara; på spel står både partiets framtid och deras eftermäle som språkrör och regeringspionjärer. Och ansvar kan visas på olika sätt. Att stanna kvar är ibland mer ansvarsfullt än att avgå. Om Fridolin och Romson gör bedömningen att de alltjämt har stöd, är det också mest rimligt att kvarstå och försöka rida ut stormen och föra Miljöpartiet till en bättre position än vad det har i dag. Frågan är bara vilken denna bättre position är, och om det andrum som språkrören försökt köpa sig, räcker till.

Annons
Annons

Åsa Romson sade att det har uppkommit ”kritik mot ledarskapet och hur Gustav och jag har hanterat situationen den senaste veckan”. Det är sant, men utgör blott en skärva av den stora bilden. Den interna kritiken har förvisso varit stark den senaste veckan, men redan innan frågorna runt Mehmet Kaplan och Yasri Khan dök upp (och som ännu inte fått tillfredsställande svar) fanns många missnöjda röster. En icke obetydlig fråga har handlat om hur intakt Miljöpartiets själ är efter ett och ett halvt års regerande.

Grunden för språkrörens aviserade nystart är att kongressen ska se över hur väl vallöftena har infriats. ”Fler tak får solceller”, som Romson upplyste om. Utan att vara överdrivet dyster: det är risk för att den gröna euforin uteblir. För aldrig så många bilder på solcellsbeprydda tak kommer inte att förminska det faktum att båda språkrören offentligt och med synbart stark emotion har beklagat och fördömt den politik som är resultatet av den samarbetsregering de ingår i. Detta särskilt på områden som framhållits som särskilt viktiga för Miljöpartiet att slå vakt om, miljö och migration, och som man satte sin heder i pant på att försvara om man fick möjlighet att vara med och leda Sverige. Det kallas på svenska väljarsvek, och har under ansenlig tid plågat både medlemmar och sympatisörer.

Miljöpartiet ska också hitta legitimitet och ett nytt mandat genom att besluta om ”en ny politik för global utveckling”. Det säger något om den självbild partiet håller sig med. Om man inte ens förmår hitta utrymme att flytta fram positionerna i sina hjärtefrågor i regeringsställning i ett land med tio miljoner invånare, måste man hemfalla åt kolossalt självbedrägeri om man vill trovärdiggöra att voteringen på kongressen kommer att kunna forma den globala utvecklingen.

Annons
Annons

Miljöpartiet är ett parti som under ett antal år åtnjöt en helt unik position i svensk politik och offentlighet. Gustav Fridolin sade under presskonferensen att ”det är jobbigare än vad det ska vara att vara miljöpartist på trefikat eller i lärarrummet eller på föreningsmötet”. Det är en mycket illustrativ kommentar. Ty tidigare har inga obekväma följdfrågor följt av öppna MP-sympatier i fikarummet. Så är det förmodligen inte längre.

Miljöpartiet har också varit det enda parti som det senaste decenniet varit åtråvärda samarbetspartner för partier både till vänster och höger. Grunden för detta har varit partiets dokumenterade förmåga att attrahera unga, trendkänsliga, och även apolitiska väljare som fångats av en upplevd och torgförd progressivitet, modernitet och unik position, ”vi är varken höger eller vänster”. Denna maktbas har nu partiet själv eroderat med ljusets hastighet.

Tidigare språkröret Birger Schlaug uttryckte i Nyhetspanelen förra veckan att ett grönt regeringsinträde under 10–12 procents väljarstöd kommer till ett för högt pris, i synnerhet om det sker med en
socialdemokratisk partner (SVT 22/4). Denna politiska ekvationsteori opponerar sig Romson och Fridolin mot med måndagens presskonferens; de tror sig kunna behålla både makten och paradiset.

Det är ett högt spel. Schlaugs tes är av uppenbara skäl svår att motbevisa och de interna kritikerna lär göra den hårda tolkningen att sittande språkrör prioriterar regeringsmakten före den gröna folk-rörelsen. Det är, till syvende og sidst, detta existentiella vägval som kongressen ska besluta sig för om den vill ge fortsatt mandat och förtroende för.

Det är inte omöjligt för Miljöpartiet att få en nystart. Men det finns inget som talar för att det går att åstadkomma så länge det väljer att kvarstå i nuvarande regering.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons