Annons

Torgny Nordin:En passionerad insats för Sápmis historia

I en omfattande antologi på två band tecknar över 70 forskare, fotografer
och kulturskribenter en rik och varierad karta över Sápmis historia och
samtid. I sitt utförande blir verket en modern vägledning för den som vill
fördjupa sin kunskap och förståelse för den samiska kulturen. 

Under strecket
Publicerad

En av Anna Riwkins bilder från Lappland, tagen omkring 1950, som finns med i ”Sápmi i ord och bild”.

Bild 1 av 2

”Sápmi i ord och bild”  I-II (On Line Förlag, 2015, 2017) omfattar bidrag av 73 författare och utgör både ett betydande verk om Sápmis historia och en utmärkt ingång i samtida samisk kultur.

Bild 2 av 2

En av Anna Riwkins bilder från Lappland, tagen omkring 1950, som finns med i ”Sápmi i ord och bild”.

Bild 1 av 1
En av Anna Riwkins bilder från Lappland, tagen omkring 1950, som finns med i ”Sápmi i ord och bild”.
En av Anna Riwkins bilder från Lappland, tagen omkring 1950, som finns med i ”Sápmi i ord och bild”.

En karta kan säga så mycket. Ta ­exempelvis Geddas karta som tillkom under en tre månader lång expedition sommaren 1671. Det var landshövdingen över det väldiga området Väster- och Österbotten, Johan Graan, som uppdrog åt lantmätaren Jonas Persson Gedda att utforska och noggrant kartlägga inlandet på den svenska ­sidan, närmare bestämt älvdalarna längs Umeälven, Vindelälven och Öreälven. Myndigheternas kunskap om området var synnerligen begränsad vilket emellertid inte betyder att älvdalarna var obebodda eller utgjordes av orörd vildmark. Samer levde och verkade i området sedan lång tid tillbaka och tillhörde de två historiska lappbyarna Umbyn och Granbyn. Den förra omfattade ungefär ­dagens Lycksele och Storuman, medan den senare i princip täckte det område upp mot norska gränsen som i dag omfattas av Sorsele kommun. Dessutom hade svenska bönder nerifrån kusten bedrivit fiske i traktens sjöar sedan slutet av medeltiden.

Annons
Annons

Med på färden följde notarien Anders Olofsson Holm som ansvarade för land- och terrängbeskrivningen medan Jonas Persson Gedda ritade själva kartan. De tog sig fram till fots genom väglöst land men utnyttjade även roddbåtar när sådana fanns tillgängliga. Vi kan utgå ifrån att samiska vägvisare var ­behjälpliga och att Holm och Gedda övernattade i deras visten när tillfälle erbjöds.

Skälet till expeditionen var att myndigheterna ville utröna möjligheten för etablering av nybyggare i området och man önskade alltså ett underlag för en kolonisering av älvdalarna. Någon storskalig inflyttning av bönder var det knappast tal om, därtill var de ­naturgivna förutsättningarna väl knappa. Snarare handlade det om olika slags blandbruk där småskalig boskapsuppfödning torde ha varit viktigast. I sin landskapsbeskrivning noterar följaktligen Holm var möjligheterna för myrslåtter och goda fiskevatten är bäst. 

Att locka med frodigt gräs och fiskrika sjöar var en sak, men för att få igång en inflyttning var myndigheterna tvungna att agna med bättre bete. Några år efter det att Geddas ­karta låg färdig presenterades därför ett kungligt plakat angående lappmarkernas ­bebyggande. Det brukar kallas för lappmarksplakatet och utfärdades av Karl XI på hösten 1673. Det kronan önskade att folk skulle hugga på var löftet att den som flyttade till lappmarkerna och tog ett nytt boställe i anspråk skulle erbjudas 15 års skattefrihet och därefter en skattenivå som inte var högre än samernas. Dessutom utlovades att nybyggarna skulle slippa knektutskrivning, militär tjänstgöring, i alla tider.

Annons
Annons

Geddas karta är unik. Det är inte bara den allra första kartan över vad som bäst kan ­beskrivas som ett traditionellt samiskt kulturlandskap. Den är även enastående i flera ekonomisk-historiska och ekologiska aspekter. Särskilt intressant och viktig är kartan ­eftersom den tycks visa hur de så kallade lappskattelanden avspeglar en uppdelning av markerna som existerade långt före samernas inordning i det svenska skattesystemet. För spörsmål om sedvana och andra rättighetsanspråk torde det vara centralt. Dessutom erbjuder kartan en inblick i hur samerna utnyttjade markerna och fördelade den sinsemellan.

Genom att studera kartans anteckningar om fjällappar och granlappar, det vill säga fjällsamer och skogssamer, framträder en bild av hur landskapet togs i anspråk. Med fjällsamernas renrajder drev familjerna ­under våren sina tamrenar upp till fjällen – vilket numera sker med långtradare – medan skogssamerna stannade i skogslandet året runt; de senare använde sina tamrenar som mjölk- och transportdjur samt levde på jakt och fiske. Eftersom vildren förekom i det ­område som Holm och Gedda genomfor var det ett eftertraktat byte för samerna. Vild­renarna utgjorde emellertid också en svårartad utmaning för såväl fjäll- som skogssamernas tamrenar eftersom de lätt lockades att ansluta sig till sina vilda fränder. Liknande problem finns för övrigt beskrivna hos renskötande folk som exempelvis nenetserna i Sibirien. Således jagades vildrenen hårt och en bit in på 1800-talet hade den slutligen ­utrotats i vårt land.

Annons
Annons

Geddas karta fungerar i dag som en nyckel till kunskapen om hur samerna delade upp landet mellan sig, hur den inledande koloniseringen söderifrån såg ut och – nog så viktigt – vad som på sikt blev följden. Kartan har varit föremål för flera analyser, nu senast av Gudrun Norstedt som på ett skarpsinnigt sätt använder den för att öppna dörrar till vår förståelse av en lika central som minst sagt omdiskuterad epok i Sveriges historia. Gudrun Norstedt skrev ­redan 2011 en intressant bok om Geddas karta och lappskattelanden och i det nya storverket ”Sápmi i ord och bild” återkommer hon med en uppslagsrik text i samma ämne.

”Sápmi i ord och bild” är inte en utan två rejält tjocka böcker på nästintill 1 400 sidor. De bägge volymerna är ett slags antologier skrivna av en lång rad författare – närmare bestämt 74 stycken – som har det gemensamt att de är intresserade av samisk historia, ­samisk kultur och samisk politik. Några av dem forskar på samiska ämnen, Gudrun Norstedt är bara ett exempel i raden, och flera är samer eller har samiska rötter. Ansvarig för det herkuliska redaktörsarbetet har Kajsa Andersson varit som är docent i franska. ­Ursprungligen utkom huvuddelen av texterna i antologiserien ”L’Image du Sápmi” vilken först publicerades i tre volymer i Örebro universitets skriftserie ”Humanistica Oerebroensia. Arte et linguae”.

Böckerna undandrar sig kortfattad beskrivning. Trots omfånget är texterna ofta relativt korta vilket gjort bredden anslående med ­avseende på den häpnadsväckande mängd röster som därigenom ryms mellan pärmarna. Bidragen pendlar mellan högt och lågt och från tesdrivna uppsatser och politiska pamfletter över argumentrika och angelägna bidrag till bilder av samisk kultur ur flera ­olika synvinklar. Väsentligen är det kultur­frågor som står i centrum, endera i form av beskrivningar av samiska författare och konstnärer eller av icke-samiska forskare, ­fotografer och författare vilka på ett eller ­annat sätt arbetat med samiska teman. Med beaktande av hur böckerna först publicerades är det inte överraskande att ett flertal ­texter är skrivna av franska akademiker vars ­intresse främst riktas mot franska expeditioner i Lappland och på Nordkalotten under 1700- och 1800-­talet.

Annons
Annons

”Sápmi i ord och bild”  I-II (On Line Förlag, 2015, 2017) omfattar bidrag av 73 författare och utgör både ett betydande verk om Sápmis historia och en utmärkt ingång i samtida samisk kultur.

Bild 1 av 1
”Sápmi i ord och bild”  I-II (On Line Förlag, 2015, 2017) omfattar bidrag av 73 författare och utgör både ett betydande verk om Sápmis historia och en utmärkt ingång i samtida samisk kultur.
”Sápmi i ord och bild”  I-II (On Line Förlag, 2015, 2017) omfattar bidrag av 73 författare och utgör både ett betydande verk om Sápmis historia och en utmärkt ingång i samtida samisk kultur.

Som ingång i samisk kulturhistoria och samtida samisk kultur är ”Sápmi i ord och bild” utmärkt och en av verkets stora förtjänster är att det verkligen lever upp till titelns löfte om både ord och bild. Viss förförståelse av historien och inte minst naturen och den traditionella renskötseln är en fördel, men alls inget krav. Fast när den svenska rovdjurspolitiken emellanåt åker på stryk i texten hade det nog varit på sin plats att redogöra för att riksdagen faktiskt beslutat om att renskötselområdena – 40 procent av Sveriges yta – ska hållas fria från varg, med ytterst komplicerade konsekvenser som följd. Men det är
i sammanhanget en randanmärkning.

Inte minst genom Kajsa Anderssons många inkännande porträtt av samiska filmskapare och författare, musiker och konstnärer tecknas en värdefull kartbild över samtida ­samiskt kulturliv. Hon skriver även väl om våra mest kända fjällfotografer, som Borg Mesch, Ludvig Wästfelt och Nils Thomasson – samt de i sammanhanget möjligen mindre bekanta Lotta von Düben, Anna Riwkin samt den skickliga dokumentär- och porträttfotografen Marja Vuorelainen som främst arbetade i finska Lappland.

I några inledande texter tecknas den historiska bakgrunden och inte minst hur samerna påverkats av att Finland, Norge, Ryssland och Sverige fört sin egen politik och dragit upp sina egna gränser vilket, utifrån samiskt perspektiv, inneburit en svårartad balkanisering av det samiska landet, Sápmi. Hårdast var förhållandet länge i Norge där politiken gick ut på total assimilering; alla samer skulle obönhörligen tvingas bli bofasta och förnorskas. Föga överraskande var det också i Norge konflikterna var som allra hårdast. I Sverige drevs länge ett annat slags paternalistiskt ­politik som gick ut på att samerna var ett hotat folk som måste skyddas för att inte förlora sin egenart: ”Lapp bör vara lapp” var credot som sannerligen inte saknade rasistisk ­underton. En social ingenjörskonst med de bästa intentioner, som inte sällan fick hiskliga konsekvenser, gav upphov till reformer utifrån en normativ bild av så kallade äkta samer, det vill säga renskötare. Konsekvenserna av denna politik är tydliga än i dag och märks även inom den samiska gemenskapen.

Annons
Annons

Argument mot statsmakternas strävanden att definiera samiskt liv och kultur artikulerades tidigt av inte minst Elsa Laula som var en pionjär inom den samiska rörelsen. Mest känd i dag är hon nog som en av de ansvariga bakom samernas första landsmöte som hölls i Trondheim 1917, men hennes bok ”Inför lif eller död? Sanningsord i de lappska förhållandena” (1904) framstår idag som en klassiker. Laula bestred uttryckligen synen på samer som renskötare och argumenterade i stället för att de borde få nyttja sina egna marker så som de själva önskade oavsett om de valde renskötsel eller inte. Laulas betydelse framhålls i ”Sápmi i ord och bild” bland annat ­genom en utmärkt text av Anne Woulab.

En annan central röst tillhör samen Johan Turi vars liv påverkades högst väsentligt när norsk-finska gränsen stängdes för renskötseln och många nordsamer blev nödda att flytta till Sverige. 1910 skrev ­Johan Turi ”Muittalus samid birra”, en bok som först översattes från nordsamiska till svenska med titeln ”En bok om lapparnas liv”, för att därefter översattas till åtskilliga av de stora världsspråken. I dag räknas den som ett standardverk och har kommit att prägla ­synen på samisk kultur, såväl nationellt som internationellt. Såvitt jag vet är Johan Turis bok den allra första där en urfolksförfattare själv berättar om sina erfarenheter och sitt liv. 

En av Turis förhoppningar med ”Muittalus samid birra” var att den skulle fördjupa ­omvärldens kunskap och förståelse för samisk kultur. Det aktuella tvåbandsverket ansluter till samma förhoppning – och gör det väl. 

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons