Annons

Alva Dahl:En poesi för svärmare och heliga dårar

I en ny antologi har en stor del av Eva-Stina Byggmästars poesi samlats. Den omfångsrika boken formar sig till ett andaktsrum för alla heliga dårar som inte ser världen i svart och vitt utan i ett skimrande färgspektrum. En poesi som besvärjer det onda genom att tala översvallande om det goda.

Under strecket
Publicerad

Eva-Stina Byggmästar.

Foto: Eva-Stina KjellmanBild 1 av 1

Eva-Stina Byggmästar.

Foto: Eva-Stina KjellmanBild 1 av 1
Eva-Stina Byggmästar.
Eva-Stina Byggmästar. Foto: Eva-Stina Kjellman

Bland strama bokryggar i sommarens lyrik­utgivning står en rejäl sak med djungelmotiv i gröna nyanser. Till antologin ”Naturbarn: dikter i urval 1986–2016” (Schildts & Söderströms) har poeten Eva-Stina Byggmästar valt ut ett rikligt fång ur sin trettioåriga, ansenliga och prisbelönta produktion. Tyngdpunkten i urvalet ligger på de senaste åren; ungefär hälften av boken utgörs av dikter från 2010-talet. Utöver utdrag ur hennes många böcker finns sviter som publicerats i tidskrifter, samt enstaka tidigare opublicerade dikter.

En risk med att antologisera lyrik är förstås att man börjar läsa för fort, när dikterna trängs ihop på mindre utrymme – här bara med ett bulligt litet streck som visar var sidbrytningen en gång fanns. Fördelen med antologins form är å andra sidan att den ger överblick. När jag läser en så stor del av Byggmästars verk i ett svep blir det tydligt hur motiv och ord går igen i hennes sceniska poesi: från månar och svanar via snö och mossa till älvor och dervischer. Men också utvecklingen framträder förstås, där det egensinniga landskap som diktjaget strövar runt i tycks ha blivit allt fantasifullare, lustigare och klarare med åren. Som vi ska återkomma till har också dikter och miljöer av ett något mer dämpat slag börjat framträda under de senaste åren.

Annons
Annons

Eva-Stina Byggmästar föddes 1967 i Jakobstad och debuterade som nittonåring med ”I glasskärvornas rike”, utgiven på Författarnas andelslag 1986. Med sin femte diktsamling ”För upp en svan” (1992) gick hon över till det större förlaget Söderströms och fick sitt egentliga genombrott på båda sidor om Östersjön. Sedan dess har hon varit oavbrutet produktiv.

Dikternas form och motiv kan väcka associationer åt olika håll. På min egen alfabetiskt sorterade hylla hamnar Byggmästar lämpligt nog efter Gunnar Björling, vars glatt ödmjuka, sinnliga språkbehandling hennes dikter förstås bär ett släktskap med. Men det rytmiska, färgglada språket vibrerar av lika delar modernistiskt existentiella anspråk och postmodernt lekfulla gränsöverskridanden, där enhörningar lämnar hovspår i form av hjärtan och en pojke ”väljer och vrakar / bland alla vackra klänningar” för att bli ”en riktig supertant”. Det senare i sviten ”Dockhusliv” (2011), som kan föra tankarna till novellen ”Dockskåpet” av Tove Jansson, en annan finlandssvensk författare som Byggmästar och hennes fantasivärldar ofta jämförts med.

Lika gärna kan dikterna dock väcka bibliska associationer: till hur Adam träder i relation till sin omgivning genom att ge namn åt allt skapat, eller till Gamla testamentets många lovsånger. I krönikeböckerna skildras hur sångare och sångerskor innehade ett särskilt ämbete i Israel, med uppdraget att prisa Gud med sång och musik av harpor, lyror och cymbaler. Det är nog få samtida poeter som anknyter lika tydligt till en sådan konstnärsroll som Eva-Stina Byggmästar. Hennes metod att besvärja det onda genom att tala översvallande om det goda kan också föra tankarna till de tre männen i Daniels bok som kastas i en brinnande ugn eftersom de vägrar ägna sig åt avgudadyrkan. Där vandrar de runt bland lågorna, utan att ta någon skada, medan de uppmanar allt skapat, från daggdroppar till vilda djur, att lovsjunga Herren. Mitt bland dem skymtar en fjärde gestalt, kanske en ängel.

Annons
Annons

Ännu oftare tänker jag på medeltidshelgonet Franciskus av Assisi, som i likhet med Byggmästar var mycket förtjust i allt som var litet och oansenligt i världens ögon. Det var också Franciskus som författade den lovsång, populärt kallad ”Solsången”, som betraktas som den första litterära texten på italienskt folkspråk. Där ”förenas hela skapelsen i broderskap och systerskap inför Guds ansikte”, med franciskanpatern och översättaren Henrik ­Roelvinks ord.

Samtidigt som Byggmästar gång på gång anknyter till religiösa bilder tycks dock hennes utopiska universum lite för mångskiftande för att rymmas inom dogmatiken. Här är naturen inte bara besjälad; den kryllar också av fantasiväsen – alla vänliga, vackra och ömsinta. På sina många utflykter möter diktjaget noggrant artbestämda blommor och fåglar, men också sagodjur och hittepåord. Och de religiösa symbolerna varierar. I 80-talsdikterna kan en Buddha eller yogi dyka upp, runt millennieskiftet börjar jaget tilltala Kristus, och efter ytterligare ett decennium träder jaget i dialog med sufidiktarna Hafez och Ibn Arabi och slår följe med kameler över öknens sanddyner.

Byggmästarland är inget territorium att bevaka, utan en vildmark att utforska. Utfärderna kan tyckas hattiga; bara i ”Älvdrottningen” (2006) tematiseras vilan på ett skönt sätt i några dikter. Ändå är det inte tal om någon lönlös jakt, utan om ständiga uppbrott för nya pilgrimsfärder där målet står att finna intill vägkanten. Det andliga sökandet blir till ett evigt finnande. ”Tomrummets hjärta / alltid så prunkande” skriver hon redan i ”Drivkrafter” (1990). Det är också detta hemlighetsfulla rum som för både in i och ut ur antologin. Dess första rad, ur ”I glasskärvornas rike”, lyder: ”Rummet, obegränsat”, och de två sista, ur sviten ”Villa Silenzia” (2016): ”och ett förväntansfullt tomrum – som återstår att fyllas / av andra som söker en tillflyktsort”.

Annons
Annons

Till dem som hävdat Byggmästars betydelse för samtidspoesin hör kritikern Åsa Beckman. I ”Jag själv ett hus av ljus: 10 kvinnliga poeter” (2002) lyfter Beckman bland annat fram likheter med andra kvinnliga lyriker som debuterade på 1980-talet, som Agneta Enckell, Ann Jäderlund och Katarina Frostenson. Inte minst uppmärksammar hon deras gemensamma ansats att bryta upp språkets ordnade, hierarkiska strukturer för att närma sig orden från ett mer sensuellt håll. Det utmärkande för just Byggmästar blir ändå den glada leken i hennes språk och värld, som Beckman jämför med det lilla barnets.

Här visar de senare dikterna en större bredd – Beckmans analys utkom ju bara halvvägs in i den gärning som summeras i ”Naturbarn”. Några av diktsviterna från 00-talet är klart mer vuxna än de tidigare. Jag tänker här inte främst på att den kroppsliga kärleken blir ett tydligt sidotema, utan på ett antal sviter med en mer allvarlig och återhållsam ton, exempelvis ”Arctica” (2014) och ”Malört” (2015), som båda ursprungligen publicerats i tidskriften Presens. Revolten mot språkets ordning ter sig inte heller lika angelägen; ordvändningar såväl som interpunktion och typografi har lugnat ner sig i dessa dikter, där jaget tycks ha återvänt från Byggmästarland och strövar runt på denna vår osäkra jord som ständigt omformas av kontinentalplattor och teknologiska missgärningar.

Någon gång blir stilen nästan essäistisk, som när hon
i ”Sandstorm & Den rosa öknen” (2015) skriver om ”en annan kulturell / solidaritet, vitalitet och jämlikhets­strävan”. Sådana abstraktioner ter sig lite bleka i jämförelse med till exempel den mäktiga dikt som följer direkt efter, där jaget identifierar sig med en tre tusen år gammal akacia. Det kan ses som ett ojämnt drag – men poeten själv kunde nog invända att också de kära skogsstigarna är ojämna, där tassar och klövar nött mot rötter, jord och sten.

Annons
Annons

Byggmästar har sagt att hon skriver för att ge en tröstande motbild till den mörka världsbild som förmedlas i nyhetsrapporteringen. I ”Men hur små poeter finns det egentligen” (2008) dyker fabriker upp i det annars så civilisationsfria fantasilandet, men här står tekniken (i bjärt kontrast, förstås, mot hur det förhåller sig i den faktiska industrialiserade världen) i konstens och glädjerusets tjänst. Hennes trogna läsare – bland dem poeten och bibliotekarien Peter Björkman, som skrivit ett intressant efterord om författarskapet – vittnar också om att de funnit en fristad i hennes diktvärld, som framstår som en ypperlig samlingsplats för de tokiga svärmare och heliga dårar som ännu återstår i vår genomrationaliserade tid.

Här finns kanske ett samband med poetens egen tillbakadragenhet. Prosaboken ”Min amatörbotaniska självbiografi” (2012) är typiskt nog en tunn liten sak som går ner i jackfickan och lätt kan tappas bort. Dessutom skildrar den bara delvis händelser ur den egna livshistorien – och då främst vilka växter hon mött och vad de betytt för henne. Minst lika mycket utrymme ägnas åt kulturhistoriska exkursioner i botanikens värld, samt åt fantasier om vad hon skulle kunna göra av sin vurm i framtiden. Bli maskrosforskare, kanske? Skriva dikter om jordgubbar? ”Jag kommer aldrig att bli något stort och fint, men det bekymrar mig föga”, konstaterar hon. Denna ödmjukhet genomsyrar också hennes poetiska röst, som därmed erbjuder läsaren att själv trä på sig dikternas nävertofflor och traska ut i fantasins paradis. Åsa Beckman skriver om hur läsningen förändrar och frigör något i det egna tänkandet: ”Jag tror att Byggmästar aktiverar varje läsares egna mer sjunkande och nynnande språk.”

Så blir dikten ett andaktsrum – och antologin rentav en skogskatedral – för de stollar som mellan svart och vitt inte ser en gråskala utan ett skimrande färgspektrum. För dem som vågar förundras i stunden och se hur den är invävd i en evighetsvarp. Dessa ”diktens vallpigor” och ”fågelmänniskor” får upprättelse här, som i en dikt ur ”Knoppar blommor blad och grenar” (2005):

Du är blåbäret

som önskar sig sur jord

och tid, fjärran alla

pedantiska trädgårdsmanualer

tar du år på dig för att gro.

Bortom alla snörräta planteringsrader

vandrar du dina poetiska skogspromenader

som du vill i midsommarnatten

med en morkullefjäder i hatten.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons