Annons

Wolf’s heartEn popstjärna för dem som avskyr alla popstjärnor

Henrik Berggren.
Henrik Berggren. Foto: Adam Ihse/TT

Andres Lokko: Henrik Berggrens ”Wolf’s heart” är en skiva för alla som kräver kolsvart romantik och poetiska drömmar på desperat svengelska.

Under strecket
Publicerad

Wolf’s heart

Artist
Henrik Berggren
Genre
Pop
Musikbolag
Woah Dad

Betyg: 4 av 6

Det är en händelse som bara råkar se ut som en noggrant genomtänkt tanke: 

Två medelålders män med karakteristiskt tunna gotiska pojkluggar och, tror jag tvärsäkert, i princip samma målgrupp återkommer exakt samtidigt. Författaren Per Hagman med en ny självbiografisk roman och Broder Daniels röst och ideolog Henrik Berggren med sitt första och sedan tidernas begynnelse utlovade soloalbum. 

Båda har de i en era av ständigt stegrande digital transparens gjort sitt yttersta för att – på fler sätt än bara det – bete sig tvärtemot sin samtid. I varsin evighet har Berggren och Hagman gjort sig medvetet osynliga någonstans på den svenska västkusten. 

Det här är i sig en smula imponerande. 

Att inte lämna några spår i snön – inte på Twitter eller, herregud, ens Instagram – är något av en bragd. Men framförallt är det nog att betrakta som en mild protest mot, well, det mesta. 

De senaste veckorna har både Per och Henrik gjort lite som man gjorde förr: använt media till att faktiskt berätta om något de har gjort, texter de skrivit och ny musik tillverkad i slöjden. Inte för att ge sken av framgång och visa upp sina nya Dries Van Noten-sandaler. 

Annons
Annons

På gott och ont har de levt sina liv, tampats med sina demoner och medan ännu ett decennium flytt har de lyckats undvika att medverka i ett enda tv-program lett av Sanna Lundell. 

Henrik Berggren innehar idag ett ämbete och en ansvarsfull uppgift som popstjärna för dem som avskyr alla andra popstjärnor. 

Hagmans ”Allas älskare, ingens älskling” och Berggrens ”Wolf’s heart” vänder upp och ner på gängse normer och man kan, beroende på vem du frågar, avfärda dem båda som djupt omoderna eller imponeras av deras metodiska integritet. Men att (vilja) vara den som viskar försiktigt när ens omgivning skriker och gestikulerar hejvilt är ju också en form av försäljningsargument. 

Trots olika lärdomar och slutresultat i deras respektive nya verk har de båda ända så mycket gemensamt. På ett utmärkt och tilltalande vis. 

De uppfyller samma gapande hål i, eh, marknaden: det som formligen skriker efter ett till synes genuint utanförskap, excentricitet, någon som beskriver och fångar ensamheten på sin egen bekostnad och också erbjuder något som ger intrycket av att konsten faktiskt är viktigare än ens banksaldo – till och med än ens entreprenörsanda. 

De här komponenterna är mer centrala än huruvida ”Allas älskare, ingen älskling” eller ”Wolf’s heart” är obestridbara mästerverk i sina valda uttrycksformer. 

Thåström verkar idag genuint lycklig, Morrissey växte upp till en sur och svårälskad rättshaverist. Olle Ljungström och Freddie Wadling är borta.

Men varje tid behöver snarlika uppenbarelser, våra behov av identifikation förändras inte så fundamentalt som vi ibland vill tro. 

Henrik Berggren innehar idag ett ämbete och en ansvarsfull uppgift som popstjärna för dem som avskyr alla andra popstjärnor. 

Det är ingen funktion som på något vis bör underskattas. Berggren är dessutom väldigt bra på det just här: patetisk och sorglig för det fördomsfullt otränade ögat men viktig som luften man andas för de som vägrar och står emot. För de som kräver kolsvart romantik och poetiska drömmar som på desperat svengelska försöker sträcka sig lika högt som någonsin Mount Everest.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons