Annons

Inre rumEn relation som lyssnar till flyktiga ögonblick

Koreografen och dansaren Teresia Björk och musikern och kompositören Matti Bye.
Koreografen och dansaren Teresia Björk och musikern och kompositören Matti Bye. Foto: Magnus Skoglöf

Matti Bye och Teresia Björk samtalar i musik och dans på temat godhet. Deras delvis improviserade föreställning är vacker i sin anspråkslösa form.

Under strecket
Publicerad

Inre rum

Genre
Dans
Var
Dansens hus
Koreografi
dans, kostym: Teresia Björk

Musik: Matti Bye. Text: Maria Küchen. Scenografi: Sara Selander. Ljus: Sofia Linde

Vårsäsongen i Dansens hus inleds med ett närmast försynt anslag: spröda, milda toner i diskant som letar sig in i ett susande dunkel på lilla scenen. Det här är ett ”Inre rum” där musik, lyrik och dans gifter sig men samtidigt liksom behåller varsitt rum, en integritet. Det är lite i koreografen Björn Elissons anda när han verkade på 1990-talet, fast utan hans betoning av mystiken.

Koreografen och dansaren Teresia Björk rör sig i andra banor. Efter en omfattande period ägnad åt en scenisk trilogi inspirerad av den progressiva konstnären och debattören Siri Derkert (som även blev film) har hon nu arbetat fram ett verk tillsammans med musikern Matti Bye. Temat är godhet, formen improvisation – ett koncept som kräver lyssnande och lyhördhet, ett givande och tagande.

Det hela är enkelt och avskalat, även om rummet rymmer objekt som stolar, rep i högar och tidmätare i form av en urtavla och ett timglas. I inledningen ser Teresia Björk ut att fånga de toner som Matti Bye sänder ut från pianot, både via tangenter, strängar och en resegrammofon. Det är som ett pågående samtal, en relation där hon så småningom tydligt prövar sin plats i tillvaron, stakar ut repetitiva diagonaler med armbågen som sköld och ledsagare, rastlöst växlar position och perspektiv på olika stolar med fötterna trippande runt stolsbenen. Händerna stryker över knäna. Han är däremot närmast försiktig, lite romantisk, ibland helt tyst.

En dikt av Maria Küchen läses till det vaga ljudet av en stråke som Bye för nästan kärleksfullt mot en xylofon. Orden, om att varje människa är ett kalejdoskop vars rörelser får de ljusa och mörka skärvorna i hennes inre att skapa ständigt föränderliga mönster, hade kunnat bli ett lager för mycket – men Björks sätt att läsa dikten framhäver just hur de inre och yttre uttrycken hänger ihop.

Orden tycks ge henne mod att ta ut pendelrörelserna, att beträda och betrakta de spår av liv, av tid, som de utdragna repen kanske representerar. ”Inre rum” är fullt av tecken men öppet för tolkningar, det är ett verk utan skarpa kontraster – snarare ett slags flytande tillstånd där ögonblick uppstår och förflyktigas likt klangen av den lilla melankoliska melodi som långsamt tonar bort i mörkret. Det är vackert i sin anspråkslöshet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons