Annons
Analys

Jenny Nordberg:En riktigt dålig fjärde juli för USA

En liten flicka firar fjärde juli i Baltimore, USA.
En liten flicka firar fjärde juli i Baltimore, USA. Foto: Julio Cortez/AP

Barn i burar och bombflygplan i formation ovanför Lincolns huvud. När var det egentligen romansen med USA började ta slut? Efter en riktigt dämpad fjärde juli måste det sägas: Det kanske har känts ganska över ett tag nu.

Under strecket
Publicerad

Fjärde juli brukar generera de allra bästa bilderna av USA, oavsett nivån av patriotism på de som firar. En skymt av en båtmotor i Maine, en grillfest med lekande barn i någon park, en drink på verandan eller brandtrappan. Med en ståtligt vajande flagga, eller en liten pappersflagga. Kanske en lustig hatt.

Precis som i Sverige firar invandrare lite extra hårt, för att högtidlighålla att de inte själva längre lever där förfäderna en gång plågade sig genom tillvaron. Och i USA är alla invandrare.

I år var det något annat.

I huvudstaden höll presidenten en show för att visa upp USA:s militärmakt, med attackflygplan i luften och stora beväpnade stridsfordon på marken. Sedan pratade han om hur bra USA var på att kriga och krossa och dominera andra, och hur lyckat det kändes.

Jag tror aldrig jag har varit så låg på USA som jag är just nu.

Det är en av årets fjärde juli-bilder. En annan, som är svår att skaka av sig, är bilderna på asylsökande i burar vid gränsen, och förtvivlade småbarn som skilts från sina föräldrar. Där minst sex barn har dött, och myndighetens eget kontrollorgan har kommit fram till att människor förvaras på ett vis som är rent omänskligt och farligt.

Annons
Annons

Detta års fjärde juli var inget bra ögonblick i Amerika.

Det är lite som med ett förhållande man länge anat är på fallrepet, men inte orkat uttala något högt för sig själv. Respekten finns inte riktigt kvar och man vet att det är slut, men är inte redo att gå. Kanske finns det något kvar att rädda; ett sätt att samexistera utan att vidröra det olösliga.

Jag tror aldrig jag har varit så låg på USA som jag är just nu. Det kan givetvis bero på min ålder, mina hormonnivåer och mitt mentala allmäntillstånd. Men att bo på den amerikanska östkusten innebär också att bli påverkad av sin omgivning, där nästan alla runtomkring mig går runt i antingen i just en slags lättsam förnekelse eller ett volatilt tillstånd som pendlar mellan snabb irritation och trött pragmatism.

Det som borde vara energi och politiskt engagemang inför 2020 brinner sällan till, trots att kören av demokratiska presidentkandidater som bäst lägger fram sina planer för hur allt ska bli tvärtom och åt andra hållet. Ingen står ut som en tydlig stjärna för att kraftfullt kunna utmana den sittande presidenten, som har ett järngrepp om sitt parti.

Jag susade genom Bush-åren och ägnade mycket energi och tid åt att undersöka och kritisera terrorlagar och övergrepp på mänskliga rättigheter. En del amerikanska kollegor mörkade sin nationalitet när vi var ute i fält i andra delar av världen. En del andra nationaliteter som tyckte sig ha anledning hatade USA då som nu. Men det fanns fortfarande någon typ av värdighet och stolthet överlag över allt som USA var, och allt som USA kunde göra. Hos amerikaner själva, hos invandrare och hos utländska besökare.

Annons
Annons

Jag deltog inte heller i den peppiga yran kring Obama, utan fortsatte med mitt värv i samma anda. Där fanns också mycket att granska och kritisera och förbättra. Liksom de flesta andra trodde jag mig som journalist arbeta inom något slags grundläggande regelverk där sanning och ett visst mått av hederlighet hade ett värde som de flesta höll med om.

Nu är jag mer osäker på om det finns något alls som de flesta är överens om längre. Eller om USA:s version av demokratisk maktbalans fungerar särskilt bra.

Alla länder har en historia som de berättar om sig själva, för sig själva. Om den berättas tillräckligt effektivt och charmerande fastnar den även hos andra. Som i sin tur roas, lockas och inspireras. USA var alltid särskilt bra på det, och att sätta ord och bilder på, och väva målande berättelser kring frihet, optimism och oändliga möjligheter.

USA har ju också länge varit nedärvd och systematisk rasism, Guantanamo, kroniskt sjuka människor utan tänder och råd att gå till doktorn. Liksom tortyr och felriktade attacker på andra länder. Men så länge den goda sidan av historien berättades tillräckligt väl fanns fortfarande en stabil kulturell romans med utlänningar, med Europa och med de egna invånarna – som kanske inte alla var helnöjda med sin president och sina politiker. Men där de flesta ändå accepterade och nästan respekterade den som för tillfället satt i Vita Huset.

När jag kör rakt in i Georgia O’Keeffe-öknen i New Mexiko eller går uppför ett berg i Colorado känner jag något fortfarande. Det är inte som att se ut över Kanholmsfjärden i en mörkblå Strindbergstorm, men det är något annat. Som vibrerar lite i själen.

Annons
Annons

När jag ser de smartaste, mest förbryllande nya konstnärernas explosioner över hela väggar på Whitneybiennalen händer det också, liksom när ett gäng Broadway-skådespelare bestämmer sig för att klättra upp på ett tak på Long Island och sjunga rakt ut över havet. Jag gråter inte, som när Kungliga svenska balettskolans elever intar scenen för sin terminsavslutning. Men det är något annat.

Tillfällena är dock färre, och den europeiska romantiska fantasin om USA känns stendöd. Det kanske inte har helt med den nuvarande presidenten att göra. Utan mer med att det har blivit ett trött normaltillstånd och allmänt acceptabelt att gå runt och förakta, förnedra och direkt avfärda dem som tros vara på ”andra sidan”. I

För ingen kan någonsin längre överbevisas, ingen vill ge sig, och jag kan inte minnas när någon senast bytte åsikt.

På hemmaplan i USA är folk så extremt förbannade på varandra i varje ögonblick att alla uttryck om “delat land” känns futtiga. Som journalist och europé blir jag omedelbart hånad och aggressivt ansatt i sällskap med republikaner utan att jag knappt ens öppnat munnen. I sällskap med uttalade demokrater och liberaler blir jag så omfamnad som symbolen för hur allt borde vara att jag vill fly tillbaka till republikanerna. Även där utan att jag har sagt ett pip eller hunnit ha en enda åsikt.

Samtidigt går resten av världen runt och har tvingats anpassa sig till en vardag där USA som inte beter sig som någonsin förr, varken utåt eller inåt. Där allianserna med västeuropa är som bäst artiga, och de enda som är riktigt nöjda är bisarra diktatorer som torterar och tystar sina egna medborgare. Där de uttalade rasisterna och extremisterna som alltid funnits i USA men tryckts tillbaka oavsett president nu är inne i värmen och aldrig kommer att köras ut igen. Eftersom den republikan som vill vinna val behöver dem.

Framför allt känner jag mig ibland lite dum.

Kanske var historien om USA något vi berättade för oss själva genom väl valda klipp och scener som passade oss. Men det var aldrig den story som USA berättade för sig själv. Det var aldrig vad det var. Det USA som är nu har röstats fram av fler, enligt det rådande systemet, och det är demokratiskt bestämt och avgjort. Det är såhär de vill ha det, och känslan av att något har svängt för gott och aldrig kommer tillbaka är stark.

För om och när en annan president, oavsett politik och åsiktsriktning, tar plats i Vita Huset, känns det fortfarande givet och självklart att hälften av USA kommer fortsätta hata den andra halvan, och tvärtom.

Så vad återstår för resten av världen? Härda ut? Bara hålla sig därifrån? Eller att fortsätta studera USA så noggrant det går, inför den ihärdiga misstanken om att det som händer där bara är en början och en reflektion över resten av världen och vart vi alla är på väg. Om vi inte gör något radikalt annorlunda snart.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons