Annons
Gäst

Thomas Gür:En samtidstydning eller en drömspaning om Sverige

Nytillträdda partiledare (2011, 2011 respektive 2015)
Nytillträdda partiledare (2011, 2011 respektive 2015) Foto: Pontus Lundahl, Erik Mårtensson, Janerik Henriksson / samtliga TT

När alla partiledare kommer från ungdomsförbund.

Under strecket
Publicerad

Det slog mig för några år sedan, när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och Gustaf Fridolin och Annie Lööf året därpå blev sina respektive partiers, Miljöpartiets och Centerns, partiledare, att nu hade vi åtta partier i riksdagen och samtliga dessa partiers ordförande hade en bakgrund i sitt partis ungdomsförbund.

Då var fortfarande Håkan Juholt ordförande för socialdemokraterna. Sedan valdes Stefan Löfven till partiledare, och alla lyfte fram hans yrkesbakgrund som svetsare och att han varit fackligt aktiv. Men också Löfven har en bakgrund i partiets ungdomsförbund. Och mönstret ändrades inte av att moderaterna under tiden bytte partiledare två gånger, 2015 och 2017, och bägge två – Kinberg Batra och Kristersson – också kom från ungdomsförbundet.

Och samtidigt med Kinberg Batra blev också Ebba Busch Thor, Kristdemokraternas, ordförande. Hon, Fridolin och Lööf var alla 28 år när de fick jobbet.

Nu hade inte bara samtliga partiledare sin bakgrund i sitt partis ungdomsförbund; några av partiledarna var dessutom i samma ålder som medlemmarna i ungdomsförbundet. Sara Skyttedal, som då ledde kristdemokraternas ungdomsförbund, KDU, var ett år äldre än sin partiledare.

Annons
Annons

Trots tusentals aktiva medlemmar, många seniora politiker med lång livserfarenhet och från yrken utanför politiken, menade sålunda samtliga tre partiers beslutande organ att en ung person, utan yrkeserfarenhet utanför politiken var den lämpligaste ledaren för partiet och potentiellt också för vårt land. Ty varje partiledare ska ju också kunna bli landets statsminister (oavsett hur litet partiet må vara). Folkpartiledaren Ola Ullsten var Sveriges statsminister 1978–1979, trots att hans parti i valet 1976 bara fick 11 procent av rösterna. Ullsten var då 47 år.

För mig säger ett sådant mönster mer om politiken och partierna än deras deklarerade ideologier – att miljöpartiet är ett ekologiskt och grönt parti, att centern är gröna liberaler eller att kristdemokraterna är konservativa.

Vad är det då detta mönster säger?

På ett första plan, givetvis, att politiken blivit ett värv till vilket man fostras från unga år.

Här har också det sakförhållandet betydelse att såväl rösträttsåldern som valbarhetsåldern gradvis kommit att sänkas till 18 år. Då måste givetvis partierna också ha företrädare som förstår och appellerar till väljare i de åldrarna.

Därmed är vi också i den makabra situationen att en 18-åring kan anses ha omdöme nog att kunna utse vem som ska leda landet och att till exempel stifta lagar om alkoholmonopolet eller till och med bli statsminister, men inte att köpa en flaska champagne för att fira sin födelsedag och sitt myndigblivande som medborgare. Skulle han å andra sidan begå ett brott i myndig ålder, (det är oftast en han) kan han få strafflindring upp till 21 års ålder, eftersom han samtidigt ändå inte anses vara vuxen nog att stå för sina handlingar och bära det fulla ansvaret för dem.

Annons
Annons

På ett andra plan visar fenomenet med tre olika partier med sina 28-åriga statsministerkandidater, att också det politiska systemet har fallit till föga för den tilltagande ungdomskulten i Västvärlden.

Den kulten och kulturen har olika drivkrafter, så som snabbare kommunikationer, kortare modecykler, tekniskt allt snabbare utveckling, vilka tillsammans förstärker de sämre sidorna av den demokratiska politiken, så som kortsiktiga beslut, korta mandatperioder (i Sverige hade vi treåriga mandatperioder fram till 1994) massmobilisering via medier – som alla gynnar en yngre politikerkår framför en äldre.

Yngre personer har lättare att följa den snabbare utvecklingen, de behärskar de nya medierna bättre, anses göra sig bättre i Tv.

Men de har å andra sällan någon längre tidshorisont beträffande hållbarheten i fattade beslut och deras återverkningar och bieffekter.

Just detta med hållbarheten i fattade beslut och deras återverkningar, och icke avsedda konsekvenser, har intresserat mig sedan länge. För snart tjugofem år sedan skrev jag en bok, som handlade om invandrarpolitikens uppkomst och stadfästande – Staten och nykomlingarna. I det sammanhanget stötte jag på ett uttalande av den dåvarande invandrarministern, socialdemokraten Georg Andersson, från 1987 om att man kunde beteckna ”utvecklingen av vårt land till ett invandrarland som ett enormt socialt experiment”. 

Om man inte uppfattar ordet ”experiment” som en metafor, utan som ett bokstavligt företaget försök att belägga en hypotes av något slag – så ställde sig också frågan vad det var för hypotes man prövade och hur det gick med experimentet. Var det lyckat? Och om det inte var lyckat, hur skulle det omprövas? Går det att rulla tillbaka parametrarna och göra om experimentet med ändrade förutsättningar?

Annons
Annons

Dessa frågor finns det inget svar på.

Experiment används ofta i det politiska språket som något positivt. Men de av oss som har sett eller läst om andra politiska experiment under 1900-talet, eller är uppvuxna med berättelser som Dr Jekyll och Mr Hyde, Frankensteins monster, Doktor Moreaus ö, får sannolikt något mindre positiva associationer när politiker talar om sociala experiment.

Det är också därför jag har kallat denna betraktelse för Samtidstydning – en hybrid mellan en samtidsspaning och drömtydning, eftersom en hel del av det vi nu ser i samtida svenskt samhällsliv och politik bär på sådana absurda element som mest hör drömmarna till; som just omfattande samhällsexperiment utan återvändo, lagstiftande 18-åringar utan vuxet straffansvar och 28-åriga landsfäder och landsmödrar in spe.

Hur det samhälleliga experimentet med immigrationen till Sverige kommer att slå ut socialt vet vi inte än. Men politiskt har vi redan ett facit. Faktum är att vi lever i detta facit nu i dag.

Så här ser det ut:

Året efter Georg Anderssons uttalande om invandringen till Sverige som ett socialt experiment grundades Sverigedemokraterna. Budskapet var att man kraftigt motsatte sig Anderssons experiment. Samma år, 1988, ställde partiet upp i riksdagsvalet. SD fick då 1 118 röster – det var 0,02 procent eller två tiondels promille av rösterna. Det betyder att på 5 000 väljare var det en enda som valde att rösta på SD.

Tio år senare hade det proportionellt hänt en del, men i absoluta tal var prestationen fortfarande tämligen blygsam. Valet 1998 fick SD 19 624 röster – det var 0,37 procent av rösterna. Det betyder att 1 av 250 personer röstade på SD. Och ungefär så ser det ofta ut bland de utomparlamentariska partierna – de brukar samla någonstans mellan ett par tiotal till ett par tiotusental röster. Inte så mycket mer. Där brukar de flyta runt, val efter val.

Annons
Annons

Men det senaste valet, 2018, fick SD 1.135.927 röster, eller 17,5 procent. Nu röstade alltså mer än var sjätte person på det partiet.

Denna stegring på 20 år, rubrikordet brukar vara ”kometkarriär”, är oskådad i svenskt partiväsende i modern tid. Man måste gå tillbaka till andrakammarvalet 1896, då socialdemokraterna fick 0,15 procent av rösterna och följa det partiet till valet 1908, tolv år senare då det fick 14,6 procent av rösterna och till 1911, då det under Hjalmar Branting fördubblade sin andel av rösterna och fick 28,5 procent.

SD:s intåg i svensk politik är alltså av denna magnitud, även om partiet inte har nått samma genomslag som socialdemokraterna under Branting. Huruvida SD gör det eller inte beror givetvis lika mycket på hur de andra partierna hanterar denna tillväxt. Eller snarare och rättare sagt, de fortsatta samhällsförändringarna i den omfattande migrationens kölvatten och de etablerade politiska partiernas, förmåga (eller hittills oförmåga enligt en växande del av väljarkåren) att hantera dessa förändringar.

Ett paradoxalt historiskt fenomen är att i samband med omfattande eller omstörtande samhällsförvandlingar är det ofta ett yngre ledarskap som förmår att genomföra de förändringar som måste till. William Pitt den yngre hade inte fyllt 24 år när han förstå gången i mars 1783 rekommenderas att av kungen utses till premiärminister och hade fyllt 24, när han i december samma år intog den posten. Mart Laar var Estlands premiärminister första gången 1992 när han var 31 år. Hans försvarsminister (och senare utrikesminister) Jüri Luik, var 27 år.

Annons
Annons

Genomgångar som denna påminner mig om den turkiska historien om gymnasisten som kommer hem med sitt terminsbetyg från första året och visar upp den för sin far, för målsmans underskrift. ”Vad ska det här föreställa”, säger pappan. ”Vad är det här för ett medelmåttigt betyg? När Mustafa Kemal Atatürk i din ålder var han kursetta i kadettskolan.” ”Pappa”, svarar sonen, ”när Atatürk var lika gammal som du, var han Turkiets president.”

Men då ska man också komma ihåg att i dessa omvälvningar som frambringade dessa unga ledare, var det både det gamla samhällssystem och det gamla partisystemet som vältes över ända. I det perspektivet bådar det unga och ungdomsförbundsliga ledarskapet i de etablerade partierna inte så gott för framtiden – för dessa partier, först och främst.

Om jag ska göra en drömtydning tillika samhällsspaning av denna hybridbetraktelse, inte minst med tanke på de danska och norska förändringarna i det partipolitiska landskapet som fond, kan jag säga att hårda tider väntar de gamla partiernas ledningar, oaktat ledarskapets ålder, och att fältet kommer att vara fritt för partipolitiska förnyare, innovatörer och entreprenörer, också oaktat deras ålder.

Den politiska turbulensen kommer att öka i den redan turbulenta tid vi lever i.

Detta är manuskriptet till ett framförande på föreställningen Lunch med ledarredaktionen från i onsdags på Playhouse Teater.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons