Annons

Den europeiska vårenEn simplare dystopi – i väntan på en äkta Houellebecq

”Det var någon som trodde att boken representerar vad jag vill. Men det är som säga att Michel Houellebecq vill införa sharialagar i Frankrike”, sade Kaspar Colling Nielsen i en intervju med SvD:s Malin Ekman (SvD 25/11).
”Det var någon som trodde att boken representerar vad jag vill. Men det är som säga att Michel Houellebecq vill införa sharialagar i Frankrike”, sade Kaspar Colling Nielsen i en intervju med SvD:s Malin Ekman (SvD 25/11). Foto: Staffan Löwstedt

På Lolland äter man ekologiskt och ägnar sig åt konst – medan resten av landet slits sönder av väpnade etniska konflikter och flyktingar förpassas till ett containerläger på en ö. Den är inte direkt subtil, Kaspar Colling Nielsens danska succéroman ”Den europeiska våren”.

Under strecket
Publicerad

Den europeiska våren

Författare
Kaspar Colling Nielsen
Genre
Prosa
Förlag
Mondial

Övers. Helena Sjöstrand Svenn & Gösta Svenn 368 s.

Vår fascination inför det mänskligas gräns formuleras framför allt i två slags frågor, som närmar sig denna gräns från varsitt håll. Den ena ser vi i superhjälteserier som ”Spindelmannen”, filmer som ”Robocop”, böcker som ”Doktor Jekyll och Mister Hyde” eller Jersilds ”En levande själ”. Den lyder: hur långt kan vi manipulera oss själva och ändå förbi mänskliga? Den andra frågan gäller hur mycket manipulation som krävs för att det omänskliga – död materia, andra djurarter – ska korsa gränsen och bli mänskligt. Är människan förmögen att själv skapa en människa, det vill säga kan människan göra sig till Gud? Det är den fråga som framför allt upptar klassisk science fiction – Frankensteins monster, de förbättrade djuren i H G Wells ”Doktor Moreaus ö”, alla robotar och tänkande datorer, replikanterna i ”Blade runner” eller ”Westworld”.

Frågans teologiska aspekt förblir outtalad i ”Den europeiska våren”, som skildrar en nära framtid där privilegierade danskar bygger en fristad åt sig själva på Lolland, en gated community som överträffar allt annat i den vägen. Där skyddas man av drönare, kör bara häst och vagn, äter bara ekologiskt, ägnar sig åt konst och friluftsliv – medan resten av landet slits sönder av upptrappade väpnade etniska konflikter och flyktingar samlas ihop och förpassas till ett containerläger på en ö utanför Afrikas kust.

Annons
Annons

Samtidigt som världen far alltmer illa kostar de lolländska utvalda på sig avancerade biogenetiska experiment som med hjälp av datorer förvandlar sällskapsdjur till pessimistiska filosofer i djurhamn, fångade i sina otillräckliga kroppar, sinnebilder av syndafallet. ”Den europeiska våren” är Kaspar Colling Nielsens tredje dystopiska roman förlagd till en nära framtid. Han fick Danske Banks debutantpris 2010 för ”Mount København” om ett privatfinansierat, 3 500 meter högt artificiellt berg, hans andra roman skildrar ett tänkt danskt inbördeskrig 2018–2024. I sitt hemland jämförs han med Michel Houellebecq, vilket ligger nära till hands: Houellebecqs romaner är också dystopier förlagda i en nära framtid som kombinerar samtidskonst, biogenetik, sex och motsättningar mellan etniska eller religiösa grupper med en neodarwinistiskt färgad maktlära som formuleras i osminkade ordalag. Man kunde rentav säga att det är en genre som bär fransmannens signatur i så hög grad att läsaren här och var får anstränga sig för att läsa Colling Nielsens bok som ett självständigt litterärt verk.

Ambitionen tycks vara att i dystopins uppförstoring visa oss vår egen gränslöst självupptagna njutningslystnad i våra lyxgetton, som när kulturmannen Christian inleder ett sexuellt förhållande med en åtskilliga decennier yngre kvinna och inte ens märker att hon är utvecklingsstörd, bara finner henne ovanligt glad och medgörlig. Titeln ”Den europeiska våren” syftar på ett verk i verket, en performance som uppförs på Louisiana där gamla män diar unga utsatta kvinnor på deras bröstmjölk i stället för de nyfödda som vore betjänta av den. Det är en i grunden relevant bild av hur biologiskt irrelevant och moraliskt stötande resurserna fördelas i vår egen aktuella samtid, där världens åtta rikaste personer tillsammans äger lika mycket som den fattigaste hälften av hela jordens befolkning.

Som framgår av dessa exempel är subtiliteten inte Colling Nielsens främsta verktyg. Han använder milt sagt trubbiga redskap, och läsaren behöver sällan tvivla på vad han vill ha sagt. Den smygande oron i en roman som ”Underkastelse” har Colling Nielsen inte ro för – han trappar upp alla konflikter till max direkt, han är inte lyhörd för människans oerhörda beredskap till självförtryck, han går direkt på de grövsta formerna av njutning, övervåld och maktutövning. Det ljumma intryck ”Den europeiska våren” ändå gör, trots alla grälla effekter, beror just på att det är svårt att läsa utan att tänka på den som en substitut-Houellebecq, en lite simplare och grövre ersättning i väntan på den äkta varan.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons