Annons

Carl Johan Gardell:En skrämmande rädsla för det främmande

När antisemitismen efter den ryska revolutionen förenades med rädslan för kommunismen fick dessa konspiratoriska föreställningar ytterst tragiska konsekvenser. En ny bok jämför mytbildningen kring ”judebolsjeviker” med vår tids islamofobi och rädsla för invandring och globalisering.

Publicerad
Karikatyr av Lev Trotskij på en propagandaaffisch från 1919.
Karikatyr av Lev Trotskij på en propagandaaffisch från 1919.

Ett spöke går genom västvärlden. Under den uppmärksammade demonstrationen i Charlottesville 2017 viftade amerikanska högerextremister med hakkorsflaggor. Dessutom hyllade de minnet av den konfedererade slavstat som gick under i inbördeskriget 1865. När Judiska världskongressen höll en konferens i Budapest 2013 organiserade nyfascistiska Jobbik ett massmöte för att protestera mot utförsäljningen av landet till utländska judiska investerare. Talarna hjälteförklarade också de ungrare som stupat i kampen mot Sovjetunionen och den så ­kallade judebolsjevismen under 1900-talet. Demagoger från grekiska Gyllene gryning hyllar Hitler och anklagar bland annat sina motståndare för att förstöra det grekiska folkets etniska renhet.

Över hela Europa uppträder högerextrema och nationalistiska partier som gör anspråk på att försvara det egna landets kultur mot globaliseringens nedbrytande krafter och främmande invandrare. Under mellankrigs­tiden förknippades modernism, liberalism och socialism ofta med judar och judebolsjevikiska konspirationer. Idag har perspektivet förskjutits. Hotet om en smygande islamisering av Europa har, som bekant, basunerats ut av många högerextrema partier på senare år.

Begreppet ”judebolsjevism” uppstod hösten 1917 när bolsjevikerna grep makten i Ryssland. Blotta misstanken att krigströtta soldater och missnöjda arbetare skulle ­följa det ryska exemplet utlöste hysteriska reaktioner bland borgare och demokratiska socialister runtom den krigshärjade europeiska kontinenten. Paniken nådde nya höjder i november 1918 när Tyskland kapitulerade och den etablerade samhällsordningen bröt samman över vidsträckta regioner från Rhen till Kina. Högerextrema frikårer kämpade om makten med radikaliserade arbetarmiliser. Till och med i USA, som inte drabbats av någon materiell förstörelse under kriget, utbröt en hysterisk skräck för kommunister och anarkister efter den ryska revolutionen. ”The red scare” dämpades först 1921, när världskonjunkturen vände uppåt igen.

Annons

Myten om judebolsjevismen var ett effektivt mobiliseringsinstrument som spreds med vindens hastighet inom den europeiska extremhögern. Det var alltså en ny form av antisemitism som kombinerade det traditionella judehatet med den nya skräcken för sovjetstaten och inhems­ka kommunister. 

En analys av den dåtida hotbilds­produktionen kan bidra till att kasta ljus över vår tids ­retorik. Om judebolsjevismen handlar den nyutkomna boken ”A specter haunting Europe: The myth of Judeo-Bolshevism” (Belknap Press) av den amerikanske historikern Paul Hanebrink.

Åren 1918–21 iscensattes över 2 000 pogromer inom de regioner som tillhört det kollapsade tsarimperiet. Nästan alla attacker mot judiska samhällen gjordes av vita antibolsjevikiska ryska arméer eller av trupper som kämpade för självständiga stater i Polen och Ukraina. Det finns en förklaring, skriver Hanebrink. Antisemitism och antibolsjevism var de enda faktorer som kunde ena de otaliga krigsherrar som visserligen kämpade mot Röda armén men också motarbetade varandra. Påståendet att alla judar var bolsjeviker och landsförrädare bidrog till att svetsa samman den övriga befolkningen mot en gemensam fiende. Myten om judebolsjevismen spelade, hävdar författaren, en central roll för statsbildningsprocessen i flera av länderna i Östeuropa. Med hänvisning till myten kunde plundringar, folkfördrivningar och massakrer på judar avfärdas som legitim terrorbekämpning.

Ett av Hanebrinks exempel är Polen. Det polsk-litauiska samväldet styckades upp och försvann i slutet av 1700-talet. Den moderna polska staten uppstod i det vakuum som bildades vid första världskrigets slut när samtliga grannländer – Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland – bröt samman. Men det var en instabil statsbildning. Majoriteten i många städer var judar. Landets östra delar dominerades av ukrainare. Klyftan mellan jordproletärer och godsägare var ofantlig. För många katolska präster – och nationalistiska politiker – var judebolsjevismen en inkarnation av Antikrist som kommit för att förstöra den västerländska civilisationen. Andra jämförde bolsjevikerna med hunner och mongoler som plundrat Polen under tidigare sekler. 

En annan stat som Hanebrink ägnar en närmare analys är Ungern. Det habsburgska imperiet, som förenat landet med Österrike och Tjeckoslovakien i 500 år, bröts sönder vid första världskrigets slut. Vid freden i Trianon 1919 förlorade Ungern två tredjedelar av sin areal. Näringslivet bröt samman när råvarukällorna hamnade bakom tullmurar i de nybildade grannländerna. Massor av judiska flyktingar från östra Europa sökte sig till Budapest och andra ungerska städer. I mars 1919 grep kommunistpartiet makten och utropade en bolsjevikinspirerad rådsrepublik. I augusti samma år jagades kommunistregimen bort av rumänska trupper. En högerextrem frikår, med amiral Horthy i spetsen, ockuperade landet när rumänerna drog sig tillbaka. 

Den terror som följde drabbade alla som samarbetat med den störtade regimen, skriver Hanebrink. Precis som i Polen spelade den judebolsjevikiska myten en central roll i statsbyggnadsprocessen under mellankrigstiden. Inflytelserika opinionsbildare, som den antisemitiske biskopen Ottokár Prohászka, jämförde Röda armén med tidigare barbarinvasioner från Asien och förkunnade bland annat att kommunismen är en judisk ideologi. 

På samma sätt var myten om judebolsjevismen en grundbult i det tyska nazistpartiets ideologi. Ropet på ett korståg mot Sovjet kombinerades med drömmen om ett ofantligt kolonialvälde i öster som skulle sträcka sig från Polens gräns till Sibirien. Under de kaotiska åren på 20-talet var myterna att likna vid magneter som skulle ena konkurrerande partifraktioner och locka hela spektret av högerextrema kampgrupper in under nazisternas fanor.

År 1933 förändrades spelplanen, hävdar författaren. När naziregimen satt säkert i sadeln började Hitler uppträda som en europeisk statsman. Ambitionen var att samla fascister och samhällsbevarande krafter över hela Europa i kampen mot Sovjetunionen och reformsinnade vänsterpartier inom de olika länderna. Den judebolsjevikiska myten blev ett utrikespolitiskt instrument. Våren 1936 stegrades den politiska temperaturen när radikala folkfronter först vann massiva jordskredssegrar i parlamentsvalen och sedan bildade regering i både Spanien och Frankrike. På partidagarna i Nürnberg, som hölls i september samma år, fördömde Hitler den sovjetiska interventionen i det spanska inbördeskriget och slog fast att judebolsjevikerna hotade alla Europas länder och hela den västerländska civilisationen. 

När den tyska krigsmakten invaderade Sovjetunionen midsommarhelgen 1941 trodde de flesta på en tysk promenadseger och att kriget skulle vara slut på några månader. Till och med Winston Churchill trodde att Stalinregimen skulle rasa som ett korthus. Över hela Europa började politiker och många intellektuella anpassa sig till de spelregler som skulle gälla i ett tyskdominerat ”Neuropa”. Absurda föreställningar, som att judar var bärare av ett dödligt bolsjevikiskt virus, bidrog till att utlösa en vettlös mordorgie som bland annat ledde fram till Förintelsen.

Tragedin har många dimensioner, konstaterar Hanebrink. Molotov–Ribbentrop-pakten, som undertecknades den 23 augusti 1939, delade upp Östeuropa mellan Tyskland och Sovjetunionen. Under den följande tiden ockuperades östra Polen, de baltiska staterna och Bessarabien av Röda armén. Den nya administrationen slog sönder den etablerade samhällsstrukturen, utplånade den politiska eliten och upphävde alla egendomsrättigheter för bönder och företagare. Cirka 140 000 polacker deporterades, för att ta ett exempel, till Kazakstan och Sibirien. Folk från olika etniska grupper, som såg en chans att göra karriär, anslöt sig till de nya makt­havarna. Men när den tyska invasionsarmén dök upp,
i juli 1941, tvådde samarbetsmännen sina händer och skyllde Stalinregimens brott på judarna. Myten om judebolsjevismen blev en brasklapp för alla andra.

1945 förlorade den judebolsjevikiska myten all relevans i de delar av Europa som befriats av de västallierade. ­Sovjetunionen och de inhemska kommunisterna demoniserades på nytt under det kalla kriget men bolsjevismen förknippades inte längre med judar. I länderna bakom järnridån var frågan mer komplicerad. Den folkliga ­vreden mot de sovjetiska förtryckarna gav nytt bränsle åt de historiska hatmyterna.

Naturligtvis fanns det många judar som blev kommunister. Mest känd är troligen den sovjetiske krigskommissarien Lev Trotskij. Den efterkrigstida ungerske kommunistledaren Mátyás Rákosi, och flera av hans kollegor i landets politbyrå, var judar. Ett annat exempel är Jakub Berman som ledde den hemliga säkerhetstjänsten i Polen från krigsslutet till avstaliniseringen 1956. Men det finns ingenting som visar att judar var överrepresenterade i de kommunistiska partierna, konstaterar Hanebrink. Politruker och vanliga partimedlemmar rekryterades i ungefär lika hög grad från alla etniska grupper. Den springande punkten var judarnas traditionella roll som hatobjekt och syndabockar.

Den nationalistiska och högerextrema svallvågen har gjort ”A specter haunting Europe” rykande aktuell. Mest intressant är måhända Hanebrinks jämförelse mellan den dåtida mytbildningen kring judebolsjeviker och vår tids föreställningar om militanta islamister, talibaner och IS-anhängare. Då anklagades judar och bolsjeviker för att hota samhällsordningen och den kristna civilisationen. Idag florerar föreställningar om att islam är en våldsbejakande religion och att militanta islamister förklarat krig mot västvärldens demokratiska samhällen. Fantasier om en smygande islamisering, och tesen att alla muslimer är potentiella terrorister, gynnar högerpopulister och globaliseringsmotståndare från Grekland till Skandinavien.

Annons
Annons

Karikatyr av Lev Trotskij på en propagandaaffisch från 1919.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons