Annons

SmärtanEn smärtsam väntan i Duras källare

Carina Boberg som porträttlik Marguerite Duras.
Carina Boberg som porträttlik Marguerite Duras. Foto: Ola Kjelbye

Carina Boberg bär Marguerite Duras smärtsamma efterkrigshistoria om en fred som aldrig riktigt kommer, på en scen som egentligen inte finns.

Under strecket
Publicerad

Smärtan

Genre
Teater
Regi
scenografi, video: Emilie Strandberg
Medverkande
Carina Boberg, Emilie Strandberg
Var
Göteborgs stadsteater
Text
Marguerite Duras

Bearbetning: Lucas Svensson. Ljus: Emily Lavebäck. Kompositör: Hans Appelqvist

Lilla scenen finns vanligtvis inte, så när vi leds ner i underjorden till ett källarrum, belyst som en parisisk kabaré med röda nakna glödlampor, skapar redan det en speciell, utsatt, hemlig stämning.

Vi kan också tyckas vara i ett skyddsrum, vars kala väggar ändå inte skyddar mot kriget, inte ens när tillståndet i landet kallas fred. För inte tar kriget slut när freden sluts.

Regissören Emilie Strandberg har skapat en miljö, ett sammanhang för Marguerite Duras ”Smärtan”, bearbetad för scenen av Lucas Svensson. Hennes dagboksliknande text finns just nu tillgänglig också på film, och den gavs i en oförglömlig uppsättning som ”La douleur” vid den förra Bergmanfestivalen i Stockholm.

Kvinnan, Marguerite, väntar. Hon väntar på att Robert L ska komma tillbaka från koncentrationslägret. Hon vet inte var han är, om han över huvud taget lever, och i så fall i vilket skick. Det är en historia som i sig är så stark att den egentligen inte behöver mer än en skådespelare och en tom scen.

Duras är inte absurd på det viset, men världen skorrar så av missljud att den knappt kan beskrivas.

Annons
Annons

Carina Boberg bär rollen, och historien, i Durasmask. Jag har tidigare mest sett henne i komiska roller, men den som kan vara rolig kan ofta bära en tragedi. Och det kan hon. Föreställningen börjar med en smäll, som en dörr som slås igen, och har mig därefter i sitt grepp. Boberg talar bakom publiken innan hon intar scenen, där det finns tre högar: en med säckar, en med stolar och en med tidningspapper. Associationerna går till Ionesco, som kallas absurd i sina efterkrigsdramer. Duras är inte absurd på det viset, men världen skorrar så av missljud att den knappt kan beskrivas.

Scenrummet och scenljuden är inte direkt verklighetshärmande, men gestaltar ändå den realistiska situationen av outhärdlig ovisshet, följd av lika outhärdlig visshet. Carina Boberg befinner sig stundtals i berättelsens nu, stundtals i ett efteråt, när Duras går tillbaka till sina dagböcker, reflekterar, återskapar. Regissören finns också med på scenen, som en scenarbetare, som en ande, som en andra röst.

På Göteborgs stadsteaters stora scenen fyller en komedi salongen. Det är väl värt att istället följa med ner i underjorden till ”Smärtan”.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons