Annons

#jagEn smiley-balett för vår digitala tid

Maria Påhls, Ninos Josef, Jonathan Sikell, Michelle Persson och Gjertrud Lager Olaussen i ”#jag” på Kungliga Operan.
Maria Påhls, Ninos Josef, Jonathan Sikell, Michelle Persson och Gjertrud Lager Olaussen i ”#jag” på Kungliga Operan. Foto: Markus Gårder

Unga på Operans nya dansverk ”#jag” är en visuellt och musikaliskt påkostad produktion som flödar av intryck. Selfie-generationens världar har blivit ett lekfullt koncept, skriver Anna Ångström.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

#jag

Genre
Dans
Medverkande
Ninos Josef, Björn Nilsson, Gertrud Lager Olaussen, Michelle Persson, Maria Påhls samt Katarina Lindgren och Semmy Stahlhammer
Var
Kungliga Operan, Rotundan
Koreografi
Christina Tingskog

Musik: Daniel Nelson. Scenografi, ljus, video: Markus Granqvist. Animatör: Lois Nygren. Kostym, mask: Anna Kjellsdotter.

I en tid när politiker hetsar varandra till twitterstormar som hotar det mentala klimatet och Google och Facebook tar makten över våra liv – då landar dansföreställningen ”#jag” rätt i samtiden. Sociala medier kan ju både öppna dörrar och stänga in oss i informationsbubblor som bekräftar den egna världsbilden. Där kan vi skapa vårt eget varumärke, ett #jag. Hur påverkar det självuppfattning och samspel med omvärlden?

Kring detta tema utspelar sig Unga på Operans nya dansverk. Koreografen Christina Tingskog med team har fått stora resurser; det här är en visuellt och musikaliskt påkostad produktion som vänder sig till mellanstadiet men som fungerar även för oss äldre. Intrycken flödar, verkligheten tycks upplöst.

Det är dock ingen dystopi utan snarare ett fantasifullt, stundtals drömspelsartat och lekfullt koncept. Dataspelens och den digitala världens rum, bilder, ljud och symboler färgar själva koreografin samtidigt som den akustiska och analoga världen bryter in i form av dansarnas närvaro och de liksom kommenterande inpassen av kontrabasisten Katarina Lindgren och violinisten Semmy Stahlhammer från Hovkapellet.

Annons
Annons

Markus Granqvists rum definieras av lodräta, blinkande av lysrör som samspelar med Daniel Nelsons rytmiska men också skärande elektronmusik. Kvintetten dansare i neutralt grått puffar prövande på varandra och tyr sig till stora hashtag-formade figurer utifrån vilka de skapar attityder med kroppsspråk vars gester för tankarna till like-tummar och andra tecken.

”#jag” har formen av ett kollage. Dataspelsscenerna – upprepade fajter i associativa kostymer bakom transparenta skärmar – har paradoxalt nog en retrokänsla över sig. Mer innovativt är greppet att låta förvrängda akustiska toner samspela med animationer över fondväggen, där även Björn Nilssons och Maria Påhls vågformade rörelser avtecknar sig som eftersläpande, ljusa skuggor.

De fysiska aktionerna lämnar synliga spår, samtidigt som kropparnas konturer löses upp. I ett vackert moment dansar alla i fosforecerande dräkter som påminner om Oscar Schlemmers geometriska skapelser. Även den milt ironiska smiley-baletten blinkar genom musiken till äldre tider. Och som för att knyta ihop dagens jakt på identitet med den tidiga modernismens jagstarka kvinnor, kopierar Michelle Persson pionjären Loïe Fullers serpentindans – snurrande i ett stycke tyg mönstrat med selfiebilder. Ensam och insvept i sig själv. En fantastisk bild av vår tid.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons