Annons

Lars Andersson:En son korsar sin pappas spår

I år är det 60 år sedan Aksel Sandemoses roman ”Varulven” gavs ut – av många ansedd som hans mästerverk. Hur står sig ­romanen idag och hur ska man egentligen betrakta sonen Jørgen Sandemoses hatiska biografi över sin far? Det frågar sig författaren Lars Andersson.

Under strecket
Publicerad

Aksel Sandemose (1899–1965) på ett fotografi från 1934.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Aksel Sandemose (1899–1965) på ett fotografi från 1934.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Aksel Sandemose (1899–1965) på ett fotografi från 1934.
Aksel Sandemose (1899–1965) på ett fotografi från 1934. Foto: IBL

En varm sommardag för 20 år sedan kom jag för första och enda gången till Aksel Sandemoses Kjørkelvik, i Søndeled härad på norska Sørlandet. Det såg ut precis som det hade gjort i min inbillning alltifrån sena tonåren. Fastighetens ägare, sonen Jørgen Sandemose, var inte där, säkert turligt. Vi kom objudna, hade inte alls där att göra. Det ­badades från bryggan i Dalsvannet. En författarstudentska från den vackra staden Kragerø klädde av sig ­naken och steg ner i det brunblå, trollsländespeglande sjövattnet. Med en annan kom jag överraskande i samtal om den pakistanske sufiern och qawwali-sångaren Nusrat Fateh Ali Khan, en bit längre fram i livet blev hon min hustru.

Samma 20 år har visst gått sedan det senaste, tung­viktigt akademiska arbetet om Sandemose gavs ut: Anna Forssbergs avhandling ”Kollisioner. Aksel Sandemose som outcast och monument” (1998). Det ”monumentala” ekade då ännu kvar efter författaren. Samtidigt ville Forssberg med det ordet ringa in sin tvekan, för att inte säga frustration, inför hans sista stora roman ”Varulven” (1958) – inför reception och eftermäle, men också inför verkets inbyggda suggestionsframställning av sig självt som en mästares livskrön, utsiktskrön.

Annons
Annons

Så hade romanen tagits emot när den kom: som mästerverket, i fullförd succession från ”En flyktning krysser sitt spor” (1933) och ”Det svundne er en drøm” (1946) – många skulle också dit räkna ”Vi pynter oss med horn” (1936) och kortromanen ”Tjærehandleren” (1945). Det började talas om Nobelpris, en tanke som Sandemose själv inte var främmande för, han var också som man nu vet bland slutkandidaterna vid åtminstone något tillfälle. För första gången blev en bok av honom en försäljningsframgång. Klaus Rifbjerg ville skriva filmmanus. Översättningar gjordes, pengar rullade in och klingade bort i Sandemoses labyrintiska ekonomi av pantbrev och förlagsuppgörelser.

Möjligen hade vissa yngre författarkollegor börjat känna att han stod dem upp i halsen. Jag minns att Göran Tunström berättade för mig hur det norska stjärnskottet Axel Jensen – det bör ha varit på Hydra och det kan ha varit själva utgivningsåret 1958 – läste upp ur ”Varulvens” inledande stycken för honom: ”... gjorde hon ett kast med huvudet som en unghäst. Hennes klacklösa skor klapprade rappt, hva er dette for noe dritt!”, och kastade boken i väggen.

Anna Forssberg menar i sin studie att denna roman förklär sig som en ”Sandemoseroman” av samma slag som de nämnda, men i själva verket skrivs av en Sandemose som har övergett sina tidigare, jagande drivkrafter. I stället gör han sig oåtkomlig i en just ”monumental” självbild via sin huvudperson, den med honom själv jämngamle och mycket samsynte författaren Erling Vik.

Många har försökt klarlägga den trekantsdynamik som romanen ritar upp mellan Erling Vik, Felicia Venhaug och Felicias man, den orubbligt förståndige lantmannen Jan Venhaug. Triangeln omformas och stabiliseras som i en mytsaga i berättelsens slut när Felicia är död, Jan omgift med Erlings dotter Julie (hon har vuxit upp på Venhaug och är alltså i realiteten Jans och Felicias fosterbarn), och Erling efter alla års ambivalens blivit infogad i gårdens livsform som minnestecknare. Men där finns också på ­andra sätt omvridna, trehörniga konstellationer. Sandemose ­romaner lånar sig ovanligt väl till René Girards ­teori om ”det mimetiska begäret” och offerlogikens våldsmönster, men här är det svårutrett: vem offrar vem i ”Varulven” och vilken sorts tragisk insikt är det som turerna på den märkligt arkaiska bondgården Venhaug rör sig fram mot?

Annons
Annons

Forssberg hade som den första av exegeterna tillgång till ”originalmanuskriptet” av ”Varulven” (tidigare fanns det hos en privatperson i Danmark). 

När jag nyligen öppnade locket på den kartong med Sandemosedokument som följt mig genom livet – cirka en ordinär flyttkartong som mest upptas av kopierade pressklipp som jag en gång fick av Sandemoseforskarnas nu döde nestor Johannes Væth – var det första jag såg ett ­urklipp ur Morsø Folkeblad från 1985. Då hade manuskriptet köpts in av biblioteket i Sandemoses födelsestad Nykøbing Mors för 50 000 danska kronor. Det bestod av bortåt 3 000 sidor i hustrun Eva Borgens utskrift och med Aksels ändringar och klotter kors och tvärs, allt hoplagt i en stor mängd buntar med gem i hörnen. Men manuskripthögen, länge med titeln ”Djevelen går ombord”, ­visade mest hur gestalterna Erling och Felicia förändrats och fördjupats alltmedan en tänkt trilogi med tyngdpunkt i krigsårens Stockholm gått sina egna vägar.

(I annan låda återfann jag också ett vänligt brev som jag fick 1979 från Jörn Donner, då chef för Svenska Filminstitutet. Jag hade övermodigt lanserat tanken att skriva filmmanus utifrån ”Varulven”, och hört ryktas om originalmanuskriptet. Jag var inte den förste, kunde Donner upplysa, en av dem som varit inne på tanken var han själv.)

Men handlar romanen om Erling Vik, ­eller om Sandemose på Kjørkelvik, ­eller om mordgåtan kring Felicia? 

I viss mening har ett åsyna vittne gett sig tillkänna, sonen Jørgen Sandemose. Han utgav 2004 sitt monumentalverk, en dikt-och-sannings-analys av fadern som hör till det mest egendomliga och djupt fascinerande jag har läst: ”Flyktningen. Aksel Sandemose – en biografi” (Aschehoug). Ingen som har träffats av Sandemoses författarröst, tankeblixtar, hans masker eller myt har kunnat komma förbi den. I övrigt är sonen akademisk filosof av ultramarxistiskt märke, specialist på David Ricardo och Piero Sraffa likaväl som på Spinoza och Kierkegaard, samt fruktad för att han alltid skriver genmälen ...

Annons
Annons

Hans bok skulle kräva liknande djupanalyser som ­faderns romaner. Två saker genast: han sätter Sandemoses författarskap mycket högt, i synnerhet ”Det svundne er en drøm” och ”Vi pynter oss med horn”. För det andra: han hatar upphovsmannen som bara en son kan hata sin far. 

Jag måste alltså återvända till min ungdoms ”Varulven” belyst underifrån av sonens berättelse, nidstång och anatema. Han var barn när boken skrevs på Kjørkelvik, hans mor renskrev manuskriptet version för version. Hans tvillingbror hade dött kort innan romanen skrevs. Boken ­genomsyras av att ha vuxit upp med faderns inre skuggteater som en närmast fysiskt förkvävande livsluft. Ett av barnet dunkelt uppfattat fantasiarbete satt i väggarna så att de bågnade. 

Den upplevelsen har väl många konstnärsbarn haft. Men hos Sandemose fanns en stor gränslöshet. Det leder i sin tur sonen till att läsa in drivkrafter och ominösa sammanhang i varje liten händelse liksom i varje ord på en papperslapp. Faderns verk blir utläst som en encyklopedisk irrlära. Å andra sidan har sonen sett privatmannens svagheter och förödmjukelser som ingen annan nu levande. Och mycket är sett med egna ögon, men mycket har han av övertygelse sett framför sig, och då inte mindre tydligt. Av det uppstår litterärt sett mästerliga scener, som när en restaurangvagnsberusad Sandemose krälar under tåget på Hjukebu station på jakt efter sin tandprotes. Det framgår inte om en ohygglig beskrivning av den slagrörde diktarens sista tid – ”flämtande kompost”, ”gläfsande som ett djur” – är något som sonen själv såg på plats på Rigshospitalet i Köpenhamn. 

Annons
Annons

En grundsats för Jørgen Sandemose är att varje konstnärligt sökt förståelse ytterst handlar om ”en social rebus”. Säreget för konsten, till skillnad från vetenskapen, är det samtidiga begäret efter insikt och skräcken för denna insikt. Den måste fram, samt döljas. Vilken är då den rebus som kan utläsas i ”Varulven”? Den som har ögon bör se, menar sonen. 

Triangeln på Venhaug (Erling–Felicia–Jan) är ett bländnummer, en gillrad fälla för läsarnas fascination. I så ­mening underbygger han Anna Forssbergs misstanke: i romanen suggereras det fram ett slags utopisk relationsvärld, men den är konstruerad kring en författarpersona som har satt sig i säkerhet bakom sitt eget monument. 

”Det finns inget mera banalt än trekantshistorier”, skriver han. För att utvinna litteratur ur dem ”är man tvungen att inte bara gå på djupet, utan också finna nya djup”. Den verkliga triangeln i romanen är den som Felicias död öppnar för: en i symbolisk mening incestuöst stabiliserad ­familj (Erling–Julie–Jan) där två män förenas med varandra genom att den ene ger den andre sin dotter. Därmed, säger sonen, har ett ovanför samhällslagarna höjt blodsförbund av självutnämnda övermänniskor reproducerat sig självt! Han ser spåret av denna familjefantasm ha korsats många gånger i Sandemoses verk och gå ända till­baka till ”urlögnen” om mordet på Newfoundland. (Den 17-årige, svårt förödmjukade sjömans- och skogshuggarrymlingen fick gömställe hos en far och dotter Shece i Fogo eller möjligen St. John’s.) Men här känns till slut rätt mycket hos spåraren själv gå i kors.

Annons
Annons

Medan ”Varulven” koncipierades fanns en italiensk yngling inneboende på Kjørkelvik. Sonen anser att denne äldre ”ersättningsbror” hade skaffats dit av fadern för att ladda huset med den psykosexuella atmosfär som krävdes för att boken skulle ta form. Han skulle alltså spela rollen av inadopterad gigolo visavi hustrun/modern. Man kan förstå att åtskilligt därhemma trädde, som här sägs, en förvirring över sonens huvud. Men enklare psykologiska orsaker till den ”stämning” han här återkallar hos sig själv föresvävar honom visst inte. 

Själv ska jag erkänna att den sexualutopiska trekanten på Venhaug aldrig fascinerade mig särskilt mycket. Det var stämningen, ekot från ockupationstid nyss och psykets urtider, och naturligtvis också attraktionen i Erling-gestalten, hans egensinne och gnistrande livsreflektioner som trollband mig.

Vad känner jag inför romanen i dag? Fortfarande mästerverk. Och romandiktaren själv, var han det enastående svin som sonen biograferar? Vad vet jag. Två av hans livslånga vapendragare var Sigrid Undset och Eyvind Johnson. Om de i Sandemose fann, som Eyvind Johnson en gång sa till honom, ”en bra människa” (han glömde det aldrig), då är jag böjd att tro att även den människan fanns, ja även på Kjørkelvik.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons