Annons

Anna KareninaEn sönderslagen och stelbent Anna Karenina

Andreas Rothlin Svensson och Livia Millhagen.
Andreas Rothlin Svensson och Livia Millhagen. Foto: Sören Vilks

Att iscensätta ryska mastodontklassiker är inte lätt. Livia Millhagen är magnifik som kvinnan som faller för passionen men helheten är ändå tung.

Under strecket
Publicerad

Anna Karenina

Genre
Teater
Regi
Tobias Theorell
Medverkande
Livia Millhagen, Per Svensson, Andreas Rothlin Svensson, Emma Österlöf, Erik Borgeke, Emma Broomé, Danilo Bejarano, Bengt CW Carlsson, Pierre Wilkner, Inga-Lill Andersson m fl
Var
Dramaten
Text
Lev Tolstoj

Manus: Helen Edmundson Övers: Eva Ström Scenografi: Magdalena Åberg

Romanen om Anna Karenina är en tegelsten, nästan tusen sidor av noggranna redogörelser för och emot olika typer av kärlek: den äktenskapliga, den småsjaviga otroheten, den dionysiska utlevelsen och så besattheten: smittad av en extatisk tro på passionen som den enda, sanna meningen med livet.

Det är ett jubel att läsa Tolstoj med alla små ironier och cynismer, alla olika subtila åsikter som fräter på personerna vilka vacklar mellan hybris och självförakt, mellan skilda val. Det är mycket Kierkegaard.

Dramaten iscensätter nu en engelsk bearbetning, av Helen Edmundson. Romanen består av två stora linjer med var sin huvudperson. Manus för omedelbart ihop dem: godsägaren Levin med dålig självbild och som älskar jord under fötterna och den vackra, gifta Anna Karenina som under stycket faller, faller – och faller.

Edmundson gör det inte lätt för den regissör som ska följa hennes bearbetning. Manus består av ytterst korta, nerklippta scener och så den distansering som följer på samtalen vilka Levin och Anna för tvärs genom handlingen. Strukturen gör det svårt att bygga spelscener och stämningar. Det är som om alla på scenen får bygga upp sin egen energi och smärta, likt små enskilda kraftverk. Alla är var och en sitt eget exempel på ärrad kärlek. Det är en verklig utmaning.

Annons
Annons

Stora scenen har fått en rad ridåer av genomskinligt tyg, vridscenen kommer till användning. Några mycket livliga ljuskronor av lysrör hänger över scenen. En Tjechovgunga. Så gott som inga kostymbyten. Ensemblen turas om att spela smårollerna.

En rad skickliga och sympatiska aktörer sliter med materialet. Livia Millhagen är en av våra största och hon är förstås magnifik, liksom iscensättningen som med sitt stora anslag nog får kallas ståtlig. Jag antar att regissören Tobias Theorell vill belysa skillnaden mellan synen på manlig och kvinnlig sexualitet. Hur en kvinna kastas ur en social gemenskap när hon egentligen bara betett sig som en man – som raskt blir förlåten.

Att tycka att vissa romanfigurer har mer rätt än andra är egentligen meningslöst, det är ju det intrikata spelat av konsekvenser vilka krockar med moraliska ståndpunkter som är intressant. Här blir dock lätt att gilla Per Svensson – som spelar herr Karenin – en man som under lång tid väntar att få tillbaka sin hustru. Fint gestaltat, med en tung uppgivenhet. Också Andreas Rothlin Svensson som Levin imponerar med sin fysiska blandning av eufori och ångest.

Tobias Theorell och ensemblen har svårt att skänka bearbetningen liv. Publiken får vara med om en guidad snabbtur genom romanen – som ändå blir statuarisk, och verkar oändligt lång. Helheten är på en gång för högtidlig och för fragmentarisk för att beröra, eller få mig att på djupet vilja grubbla över den romantiska kärleken och dess outgrundliga väsen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons