Annons

Människor i SolnaEn sorts Aleksijevitj från Solna

Måns Wadensjö, född 1988, debuterade 2009  med romanen ”Förlossningen” för vilken han tilldelades  Katapultpriset.
Måns Wadensjö, född 1988, debuterade 2009 med romanen ”Förlossningen” för vilken han tilldelades Katapultpriset. Foto: Peter Jönsson

Sexårskontroll, dagisflytt, och pappor som deklarerar. I sin nya roman berättar det litterära underbarnet Måns Wadensjö om en ordinär barndom i en av Stockholms mer anonyma förorter. Det dokumentärlitterära greppet får Lina Kalmteg att se honom som Svetlana Aleksijevitjs motsvarighet i Solna.

Under strecket
Publicerad

Människor i Solna

Författare
Måns Wadensjö
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100153878

474 s.

Högen av papper. Räknemaskinen, med långa remsor, de där som jag så gärna ville leka affär med. Det pågick i veckor. Kändes det som.

I ”Människor i Solna” finns en sådan scen, med romanens pappa, det är den som väcker mina barndomsminnen: ”Han satt mitt i en kub av brinnande vitt ljus som strömmade in från fönstret, och runt honom forsade en flod av papper som han tog upp och tittade på, ett i taget, innan han skrev ned några siffror i sin blå skrivbok”. Stycket avslutas med: ”när jag frågade honom vad som hade hänt svarade han bara att han hade deklarerat färdigt för i år.”

Det är en kort bit in i hans tredje roman och Måns Wadensjö har redan fångat mig med sina precisa påminnelser om hur de på ytan högst ordinära sakerna kan bli så stora och mystiska i en liten människas liv.

Måns Wadensjö debuterade 2009, bara 20 år gammal. Romanen ”Förlossningen” var en blott 80 sidor lång betraktelse inspirerad av hans egna arbetserfarenheter på en förlossningsavdelning med en häpnadsväckande, nästan irriterande, mogen blick. Man undrade hur en 20-åring kunde ha registrerat och bearbetat så mycket av omvärlden. Den tilldelades Katapultpriset som årets debut. 2011 utkom ”ABC-staden”, där Wadensjö beskrev Vällingby och en ung man som på samma halvdokumentära vis som i debuten var han själv.

Annons
Annons

Han fortsätter på liknande sätt i sin nya, betydligt mer omfångsrika, uppväxtskildring, ”Människor i Solna”, som liksom föregångarna är dokumentär och litterär – och ännu mer stilistiskt säker. Den handlar som det låter om människor i Solna. Men också om huvudpersonen Måns barndom, författarens egen i fiktiv förpackning, i familjen, på dagis och upp till lågstadiet någon gång under 1990-talet.

Det är tillbakahållet spännande, thrillerartat, till och med stycket om sexårskontrollen blir en bladvändare.

Avskräcks inte! Även om jag misstänker att det här är en bok som kan dela läsarna i en mycket gillande grupp och en som snarast tycker den är händelselös. Visst, i vissa passager om Solna blir det lite segt och det hade överlag kunnat bli alltför långsam vardagslunk. Jag sörjer i stället nästan genast att jag om 400 sidor måste släppa den lille Måns hand. Författarens trygga berättarröst och skarpa blick, där ingen detalj tycks för liten för att tas upp, gör att jag plötsligt minns hur jag kunde uppfatta saker som barn.

Det är tillbakahållet spännande, thrillerartat, till och med stycket om sexårskontrollen blir en bladvändare. Eller som när Måns ser konspiratoriska beslut bakom att hans klass i tvåan tvingas in i en gammal dagislokal, en lek som spinner vidare in i kommunpolitiken. Däremellan finns mörkare inslag, om mobbning och död. Allt utspelas mot en fond där delar av folkhems-Sverige, det slitna uttrycket, fortfarande fungerar.

Det mest anslående är hur Måns Wadensjö tar plats i barnet, är helt lojal med det och på så vis höjer sig över många uppväxtskildringar. Han ser övertygande på världen där nerifrån, från kanske 90 centimer över marken och uppåt.

Annons
Annons

Som i hans förra roman om Vällingby skildras dessutom livet i förorten utanför innerstaden, och hur dessa verkar med och mot varandra. Frågan om hur bostadsorten definierar vilka vi är hänger ovanför berättelsen. Därtill får också vuxnas förhoppningar och förlorade livsillusioner stort utrymme. Det bränner till rejält i några av de intervjuliknande samtal med andra Solnabor som bryter av mot uppväxtskildringen i ramberättelsen. ”Det är alltså ett slags Svetlana Aleksijevitj i Solna?” säger en vän, när jag försöker återberätta. En delvis träffande beskrivning av bokens dokumentära och litterära grepp.

Genom Måns Wadensjös ögon och poetiska ton blir vardagen förhöjd, vackrare och vänligare. Han skapar små diamanter av det enkla. Han berättar om Solna men på samma gång om världen, ger upprättelse åt den ”vanliga” uppväxten och formar den till en laddad samhällsskildring. Även i den här romanen visar han en obegriplig förmåga att se in i människans psyke, som om han hade levt så mycket längre än i 28 år. Människorna i Solna blir människor i solen (som titeln väl är en parafras på). Och efter den här romanen är Måns Wadensjö själv värd en plats i ljuset.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons