Annons

Olof Ehrenkrona:En statsminister utan krisinsikt

Stefan Löfven (S) höll sitt jultal i Visby.
Stefan Löfven (S) höll sitt jultal i Visby. Foto: Henrik Montgomery/TT

När Stefan Löfven talade i Visby märktes en S-rörelse som förlorat långt mycket mer än bara sina tidigare väljare.

Under strecket
Publicerad

Det låg något symboliskt över att statsminister Stefan Löfvens jultal i Visby föregicks av ett mingel i en kyrkoruin. Den en gång så mäktiga Rörelsen har stadigt minskat sin väljarandel och halverats sedan den fredstida toppnoteringen 1968.
Mindre uppmärksammat men minst lika signifikant är den kontraktion som den övriga maktapparaten har gått igenom. A-pressen finns inte mer, byggföretaget BPA är sedan länge borta från scenen. Kooperativa förbundet som förr var ett så mäktigt konglomerat kämpar för sin överlevnad, och den socialdemokratiska bostadsrörelsen är i dag bara en skugga av sitt förflutna.

LO är inte längre Sveriges största fackförbund. Skogsarbetareförbundets upplösning till följd av medlemmarnas övergång från att vara anställda till fria entreprenörer med självägda produktionsmedel symboliserar hur den teknologiska omvandlingen förändrar fackets förutsättningar.

På många håll finns fortfarande ett Folkets hus mitt i byn, men det är en förfallen byggnad som berättar om en socialdemokrati som lever på husröta.
Det var en partiordförande och en statsminister som, efter att först ha förlorat sitt folk nu också förefaller ha förlorat sin rörelse. En stagnationens anförare som med allt mer uppgivna och modlösa truppstyrkor har försökt organisera en någorlunda ordnad reträtt.

Annons
Annons

Budskapet var helt i enlighet med en samhällsutveckling som under socialdemokratins vakt har lett till ett förstatligande av stora delar av civilsamhället. Det saknades inte stora ord om välfärd, samverkan och stöd till de utsatta, eller löften om mer pengar till nya offentliga insatser.

Men av de ideal om individens utveckling, det personliga ansvaret och självorganiserade gemenskaper som ursprungligen formade socialdemokratin märktes inte mycket. Receptet för att möta medborgarnas frustration var som vanligt mera av skattefinansierad offentlig verksamhet. Ingenting sades om att denna kan effektiviseras för att bättre möta folks behov och önskningar.

Inte heller antydde Löfven med en stavelse att den skattefinansierade välfärden betalas av människorna själva. Det är deras arbetsinkomster och produktionsresultat det handlar om. Varje skattekrona innehåller svetten och engagemanget från en arbetsplats någonstans i Sverige.

Om svenskarnas missnöje berodde på storleken på offentlig sektor skulle socialdemokratin ha vuxit och inte krympt de senaste femtio åren. Rörelsen skulle alltjämt bestå i en ständigt nypolerad glans. Nej, Socialdemokraternas stora misstag är att de har socialiserat den frivilliga gemenskapen och alienerat medborgarna från mycket av det som håller ihop ett samhälle.

Ett annat tema som saknades var hur resurserna skapas. Vi är på väg mot sämre konjunkturer och de svenska företagen får allt svårare att konkurrera på världsmarknaden. Men inga förändringar ställdes i utsikt som förbättrar företagsklimatet. När Löfven talar till sina partivänner handlar allt om hur man ska fördela resurser som andra har skapat, men ingenting sägs om villkoren för den tillväxt som ytterst finansierar välfärden.

Temat för Löfvens anförande var det socialdemokratiska partiprogrammet, vars förtjänster han återkom till flera gånger. Att socialdemokratin har förlorat förmågan att förstå sambandet mellan det fria företagandet och hela samhällets välstånd blev återigen uppenbart.

Närmast episkt blev Löfvens avstånd från verklighetens stämningar, när han närmade sig slutet av sitt tal och uttryckte förhoppningen om att det socialdemokratiska partiprogrammet skulle bli årets julklapp nästa år.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons