Annons

Dom blindaEn thriller om att vara blind för föraktet

Victor Ståhl Segerhagen och Kim Theodoridou Bergquist i ”Dom blinda” på Göteborgs stadsteater.
Victor Ståhl Segerhagen och Kim Theodoridou Bergquist i ”Dom blinda” på Göteborgs stadsteater. Foto: Ola Kjelbye

Den danska dramatikern Astrid Saalbach har skrivit en thrillerartad pjäs om blindhet. Hon fångar en cynisk, mörk värld, fylld av marknadskrafter och hon synliggör vårt förakt för svaghet.

Under strecket
Publicerad

Dom blinda

Genre
Teater
Regi
Sisela Lindblom
Medverkande
Victor Ståhl Segerhagen, Kim Theodoridou Bergquist, Johan Hafezi, Lisa Lindgren, Carina Boberg, Fredrik Evers
Var
Göteborgs stadsteater, Studion
Text
Astrid Saalbach

Övers: Nils Gredeby Scenografi: Kajsa Hilton-Brown

Man kan vara blind på många sätt. Det är inte säkert att den som ser också inser, eller anar och förstår, mest och bäst. Den som saknar ett av våra mänskliga sinnen tvingas ju ofta att skaffa sig en lyhördhet, en uppfattning om världen som har fler nyanser än många andra.

Astrid Saalbach, född 1955, är den danska dramatiker som spelas mest på svenska scener. Jag har uppskatta hennes pjäser sedan jag såg ”Den usynlige by” på Folketeatret i Köpenhamn under mitten av 1980-talet – ett diskussionsdrama om åldringsvården, hur man gömmer undan gamla. Hon skriver genremässigt mycket olika pjäser, översatta till många språk.

”Dom blinda” får nu svensk premiär på Göteborgs stadsteater, originalet heter ”Kaldet”; en finurlig titel som på en gång anspelar på att vara kallad, utvald och att bli uppringd. Det är en thrillerartad pjäs som tar upp flera teman: också här hur en grupp osynliggörs och blir främmandegjorda.

En telemarketing-firma har kommit på att använda enbart blinda för att sälja sina produkter: allt från elabonnemang till partimedlemskap. Inget kan ju distrahera dem, deras röster är fyllda av fokuserad närvaro. Många av dessa blinda som jobbar här älskar också arbetet, att bli del av en gemenskap.

Annons
Annons

En dag får man en ny datasupportanställd, ett tvättäkta svin visar det sig som njuter av den ”överlägsenhet” han tror sig ha. Han missbrukar dessutom hasch och har hallucinationer, tror sig uppleva kosmiska världar och börjar sexuellt trakassera en av flickorna. Han föraktar dessa människor med handikapp men fascineras också av den värld dessa blinda uppfattar, skapar inom sig av dofter, ljud och rum. Saalbach gör det också, som poetisk kvalitet, och låter rollerna säga saker som: ”gult, hur såg det ut” och ”jag tror jag kommer ihåg vad moln är”.

Sisela Lindblom gör sin iscensättning till en skräcklyrisk skildring av en cynisk samtid. Saalbach betonar att ingen ser dessa blinda. Lindblom satsar på ett lågmält spel, men lägger till en dimension där datagrabben och hans science-fictionvärld får bli synlig. Han snedtänder och en kvinna slingrar sig runt honom – som en bild av ett alienmonster eller ett barn med en enorm, symbolisk navelsträng, det är svårt att avläsa.

Victor Ståhl Segerhagen spelar obehagligt bra supportkillen som rent ond och påtänd. Kim Theodoridou Bergquist och Johan Hafezi säljer obekymrat orangutangadoptioner och elektricitet med samma varma hand – och deras roller blir ett välspelat kärlekspar. Epilogen, med sin glädjefyllda absurditet, blir till sist en ironisk katharsis. Datasupportgrabben uppsöker bokstavligen och äntligen sitt eget mörker.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons