Annons

Erika Vallin:En ung, neurotisk och oförglömlig kvinna

I år fyller J D Salinger, en av USA:s mest mytomspunna  författare, 100 år.
I år fyller J D Salinger, en av USA:s mest mytomspunna författare, 100 år. Foto: Maurey Garber / TT

J D Salinger blev mest känd för sin kultförklarade roman ”Räddaren i nöden”. Ändå är det inte romanens huvudperson Holden Caulfield, utan den hypersensitiva Frances från novellsamlingen ”Franny och Zooey”, som har fortsatt att göra intryck på läsarna genom att ständigt återuppstå i nya variationer. 

Under strecket
Publicerad

På en kylslagen tågperrong står universitetsmannen Lane Coutell och väntar på sin flickvän Frances. Han röker en cigarett och tänker på poeten Rilke. Tåget glider in och hon stiger ut. Hon är, slank, kortklippt och iförd tvättbjörnspäls, i Lanes ögon helt rätt, det vill säga ”ej för mycket kashmirtröja och flanellkjol”. Han tar henne till Sicklers, en restaurang där skolans intellektuella äter sniglar och dricker martinis. Hon intar rollen som uppmärksam åhörare medan han ältar sina akademiska missöden och anstränger sig för att se attraktivt uttråkad ut. Hon äter ingenting men röker oavbrutet. Och mellan två cigaretter börjar hon till hans stora förtret ifrågasätta meningen med … allt. Hon tycker engelskinstitutionen och akademisk utbildning i allmänhet är en fars. Hon är trött på hans kompisar, sina kompisar och på poesi utan avtryck. På folk i allmänhet, i synnerhet dem som åker på semester i Europa, hyr en lägenhet i New York eller jobbar reklambyrå. Hon har hoppat av teatern eftersom skådespeleriets självupptagenhet gör henne generad: ”Jag är trött på alla som vill komma någonstans, göra något ­lysande, vara en intressant person eller så.” Under lunchen blir hon allt blekare. Svettdropparna glittrar. Ögonen är febriga. Hon skallrar tänder, hon börjar gråta. 

Annons
Annons

”Jag är bara trött på allt ego, ego, ego.” 

Sedan kollapsar hon. 

Frances, mer känd som Franny, är det yngsta syskonet i den hyperbegåvade och sårbara familjen Glass och en av huvudpersonerna i J D Salingers dubbelnovell ”Franny och Zooey”. Den gavs ut 1961 och består av två noveller som skildrar en ung kvinna på och över gränsen till sammanbrott. I likhet med Esther Greenwood i Sylvia Plaths ”Glaskupan” från 1963 är Franny fast i den amerikanska efterkrigstidens glättiga kvinnosyn och strukturella järngrepp, förtvivlad över livets generella meningslöshet och mänsklighetens vulgära egoism.

Novellerna publicerades var för sig i ”The New Yorker” och slogs senare ihop i bokform. Tillsammans utgör de en märklig och ostrukturerad blandning av universitets­novell, kärlekshistoria och filosofiska historier-i-historien om zenbuddism och kristen mystik. Handlingen rör sig framåt och bakåt i en tankeströmmande myriad av inre konflikter, familjetragedier och syskonbråk. Allt inbundet i det bländande språkfilter som är Salingers sätt att skriva: lätt, flytande och komiskt men med en mörkläggande precision mellan varje rad.

Man kan läsa ”Franny och Zooey” för vad den är. Man kan också se den som ett porträtt av konstnären som ung kvinna. I ett brev till Ernest Hemingway, som Salinger träffade i Paris strax efter befrielsen, skriver han om att han befinner sig i ett nästan konstant tillstånd av förtvivlan. Bakom den språkliga perfektionismen döljer sig en författare som landsteg i helvetet på en strand i Normandie, bevittnade koncentrationslägren och drabbades av ett nervsammanbrott. Men istället för att skriva om sina faktiska upplevelser från andra världskriget, lät han ångest, trauma, självmord, antisemitism och depression, flytta in i novellerna om syskonen Glass. 

Annons
Annons

I den följande delen åker Franny hem till sin mamma och storebror Zooey i våningen på övre Manhattans östra sida. Hon barrikaderar sig på vardagsrumssoffan och fortsätter att matvägra. Det enda hon gör är att plocka loppor från katten och be Jesusbönen non-stop. ”Herre Jesus Kristus, förbarma dig över mig”: hon ber för att synkronisera bönen med sina hjärtslag, för att vända föraktet för mänskligheten till frid.

I år är det 100 år sedan Salinger föddes och i vintras ­bekräftade hans son, Matt Salinger, att det kommer att ske en postum utgivning av de mytomspunna manuskript som kom till under de år Salinger skrev utan att publicera sig. Fansen blev galna men också lite oroade. Den sista ­novellen ”Hapworth 16, 1924” ansågs närmast oläslig och visade inga tecken på att han skulle röra sig tillbaka mot ”Räddaren i nöden”, debuten som gjorde honom till litterär rockstjärna. Det är främst på den som Salingers kändisskap vilar men också på det för samtiden obegripliga faktum att han självmant klev av litteraturscenen och valde att inte längre leva i offentligheten. Den litteratur han faktiskt lämnade efter sig hamnar ofta i skymundan. Man väljer att fokusera på att och varför han drog sig undan, och vad han kan tänkas ha haft för sig under sina år på den anonyma landsbygden istället för att dyka ner i intressantare frågor som: varför tar han egentligen livet av Seymour i ”Bananfisken hugger i dag”, vad sker mellan mor och son i ”Nere vid båten” – och hur kan Frannys andliga livskris hjälpa oss att förstå någonting om oss själva i världen i dag?

Annons
Annons

Kanske är det så att du precis som jag, identifierade dig så starkt med Franny Glass när du läste boken första gången att du undrade om Salinger på något sätt – genom något slags bisarr, science fictionliknande manöver – grävt sig in i din hjärna, skriver Joanna Rakoff i ”My Salinger year”.

Det är lätt att få Franny på hjärnan. Identifikationen är varken särskilt bisarr eller komplicerad. Om man någon gång blivit utsatt för mansplaning. Om man någon gång upplevt vakuumet mellan polerad yta och inre tomhet. Om man någon gång hamnat i otakt med människorna runt omkring, undrat vad i hela helvetet de håller på med. Om man i efterhand skämts för arrogansen och illviljan.

Det är existentiella kärnfrågor, det är ett återkommande tema i litteraturen. Ofta gestaltat genom unga, ­sökande män (tänk Sartres Antoine Roquentin, Camus Meursault och Salingers egen Holden Caulfield) men lika förekommande bland kvinnliga protagonister, även om de sällan fått samma litterära hjältestatus. Inom varje kvinna rasar en strid, och därför ansåg de Beauvoir att frågan om hur det är att vara en kvinna var det existentialistiska problemet par excellence, som Sarah Bakewell skriver i ”Existentialisterna”. 

Det finns gott om Franny-variationer, i böcker och på film. Hon finns i Saga Sandler i Gun-Britt Sundströms ”Student -64”. Hon finns i Margot Tenenbaum i ”The royal Tenenbaums”. Hon finns i ”Prozac nation”, ”Girl, interupted” och ”Reality bites”. Och hon återuppstod nyligen i Frances från författaren Sally Rooneys ”Samtal med vänner”. I en intervju med magasinet ”The cut” berättar Rooney om att hon efter att ha läst ”Franny och Zooey” både ville vara och skriva som Salinger; vid lanseringen av sin debutroman såldes hon in som en ”Salinger för Snapchat-generationen”. Det är framförallt smart pr-paketering men det finns spår av Salingers neurotiska, vältaliga och välutbildade elitister på spaning efter sin plats i det (vuxna) samhället i både ”Samtal med vänner” och ”Normala människor”, Rooney nya roman som Albert Bonniers förlag ger ut på svenska i höst.

Annons
Annons

Intellektuell huliganism i all ära, det som knyter ihop dem, åtminstone i min läsning, är dualismen kärlek och kapitalism. Hur ska en person vara och älska i samhällen som i så stor utsträckning kretsar kring individen? Det finns en rad samtida berättare, från kanadensiska författaren Sheila Heti till regissören och manusförfattaren Lena Dunham, vars verk rör sig kring samma fråga. Deras huvudpersoner är fria att forma sin egen tillvaro och de dukar på olika sätt under av de oändliga valmöjligheterna. De sätter existentialismen i en samtida kontext och speglar den eviga frågan om hur en person ska vara, i relation till samhället och sig själva, genom de unga och begåvade. De hyllas men kritiserats lika ofta, till exempel för att vara navelskådande och banala i sina skildringar av en bortskämd och gnällig medelklass. 

När författaren Joan Didion recenserade ”Franny och Zooey” avfärdade hon den som självhjälp för Sarah Lawrence-flickor. Samma år – i Vogue-essän ”Om självaktning” – skriver hon om sitt egna neurotiska sinne som ”noggrant förde bok över dess varje skälvning”, om att sluta vara en ögontjänare och hur man bäst skaffar sig äkta självaktning: genom att bli autentisk. Det är en Frannyvariation om något. Men kanske hade den stilmedvetna existentialisten, med sval ironi, dömande samhällsblick och överspända nerver, övertygad om att just hon är en unik snöflinga, grävt sig lite för nära hennes egen hjärna.

”Jag har kommit för långt ut. Jag förstår inte riktigt hur det har gått till, men jag märker att jag inte kan leva här. Jag måste försöka hitta inåt igen”, skriver i Gun-Britt Sundström i ”Student -64”. Att skriva om diskrepansen mellan den yttre och inre världen är något hon och Salinger delade, liksom glappet mellan det offentliga författarskapet och den hemliga skrivprocessen. Samt kärleken till flickor som kommer loss med en bok i handen, vare sig det handlar om filosofi eller teologi.

Annons
Annons

Didions syrliga självhjälpskommentar är inte osann. Bakom den stiliserade jargongen i ”Franny och Zooey” gömmer sig en själslig sprängkraft. Vid första blicken oansenlig, en kall liten limaböna, men den sätter igång tankar som förändrar ens vision av världen. I slutet hittar Zooey en kartongskiva där deras äldre bröder samlat religiösa, litterära och filosofiska visheter, bland annat om hur man bygger karaktärsstyrka. När han begrundat citaten lägger han ifrån sig kartongen och ger sin lillasyster en sträng lektion om i-världen-varo, som till slut får Franny att komma till ro och rätta mellan de rosa bomullslakanen.

Som människa: stanna kvar i världen. Möt blickar, vänd dig utåt, med odelad kärlek.

Som författare: det enda som angår en konstnär är att sikta mot någon slags perfektion på sina egna villkor, ingen annans.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons