Annons

Henrik Sahl Johansson:En värld utan minne – men överfull av frågor

Endast den första delen i J M Coetzees Jesustrilogi har hittills kommit ut på svenska, översatt av Ulla Danielsson (Brombergs). Tredje delen har i år utkommit på engelska, men publicerades redan 2019 på spanska i Latinamerika.
Endast den första delen i J M Coetzees Jesustrilogi har hittills kommit ut på svenska, översatt av Ulla Danielsson (Brombergs). Tredje delen har i år utkommit på engelska, men publicerades redan 2019 på spanska i Latinamerika. Foto: M Frassinetti/TT

Nobelpristagaren J M Coetzee har med sin Jesustrilogi skrivit sina kanske mest svårtolkade böcker. Ännu mer än i tidigare romaner anar man en bearbetning av sorgen efter den son som dog i en olycka i ung ålder.

Under strecket
Publicerad

J M Coetzees roman ”Jesus barndom” inleds med en förvandling. Två resenärer, en femårig pojke och en fullvuxen man, anländer med båt till en främmande kontinent. Liksom sina medpassagerare har de inga tydliga minnen av sina tidigare liv: allt som föregått resan är dolt i glömska, likt det som utspelat sig innan man är född. Hos den äldre finns endast en förnimmelse kvar, en intuitiv övertygelse om att han ska känna igen pojkens försvunna mor någonstans i det nya landet. I ett läger för nyanlända tilldelas de sina namn: David och Simón. I staden Novilla får de bostad, arbete, pengar – kort och gott ett liv. Slutligen finner de också en mor åt pojken, Inés, en kvinna som av allt att döma inte är hans verkliga mor, men som fyller Simón med en känsla tillräckligt stark för att han villigt ska lämna över David i hennes famn.

Sådan är upptakten till den första boken i Coetzees trilogi om Jesus, följd av ”The schooldays of Jesus” och nyligen fullbordad med ”The death of Jesus” (Ulla Danielsson har översatt den första boken, de andra två finns ännu inte på svenska). Med romanerna om Jesus, eller om vi ska kalla honom David, har den sydafrikanske Nobelpristagaren skrivit sina hittills mest svårtydda böcker – tillsammans utgör de en gåta, inte så mycket på grund av berättelsen i sig, som är påfallande enkel, utan genom de märkliga idéer som ryms i den.

Annons
Annons

Vad är det för en främmande kontinent som Coetzee har fört oss till, dit alla människor kommer med blanka sinnen?

Här finns Coetzees adelsmärke: prosans förbluffande exakthet, som om varje mening, varje tanke satts samman inuti romanens glasflaska med hjälp av finkänsliga instrument. Men tematiskt tillåter sig berättelsen en ovanlig vaghet, ett sökande tonfall där uppmärksamheten hoppar från det ena till det andra motivet. Coetzee, som även i sina mest labyrintiska romaner brukar ge läsaren bekanta platser och årtal att orientera sig efter, ger sig ut i ett landskap där premisserna är svävande och tillvarons fundament vibrerar.

Vad är det för en främmande kontinent som Coetzee har fört oss till, dit alla människor kommer med blanka sinnen? De dödas rike, möjligtvis, eller en hållplats där man väntar godmodigt på att färdas in i det verkligt okända. Men staden Novilla med omnejd är inget purgatorium, dess invånare tycks inte ha anlänt för att renas från synd. De liv som levs där liknar våra, med den enda skillnaden – förutom den glömska jag nämnt – att människorna tycks ovanligt passiva; de möter varandra med sval välvilja, framlever tålmodigt sina dagar men har inget intresse för lidelsefulla passioner. Platsen i sig finns inte på kartan, den existerar i tanken eller på sin höjd som en vag reflektion av Latinamerika (språket som talas är spanska, valutan kallas real, som i Brasilien). En värld, noterar man med viss förvåning, utan religion.

Simón finner den bleka tillvaron frustrerande. David, däremot, blomstrar med ett allt självständigare förnuft. Pojken attraherar sin omgivning och visar sig begåvad i allt han prövar på – han kan få ett mynt att falla med samma sida nedåt gång efter gång, han besegrar erfarna schackspelare efter att bara ha spelat ett par partier. Simón får fatt i en bok, ”Don Quijote”, och med dess hjälp vecklar David ut en egen sagovärld som trollbinder hans åhörare. I dialog med sin fosterfar kastar han ur sig barnets många undrande frågor, den ena mer omöjlig att besvara än den andra. ”Vad gör jag här?”, frågar han gång på gång – inte här i rummet eller här i staden, utan här, i detta liv?

Annons
Annons

Om ”Jesus barndom” i huvudsak beskriver den relation som träder fram mellan en pojke och de två människor som tar sig an föräldrarnas roll är den andra romanen mer undflyende. Familjen har då begett sig norrut till en fruktfarm utanför staden Estrella. De tre systrar som äger odlingarna noterar pojkens begåvning och erbjuder sig att betala för hans utbildning. Desillusionerade av Novillas byråkratiska skolväsen vill Simón och Inés inte att han ska gå på en traditionell skola. Man placerar honom istället på Akademin för dans, en välrenommerad läroanstalt under ledning av den tilldragande (och, naturligtvis, enigmatiska) Ana Magdalena.

Dansen, visar det sig, är dock inte avsedd som estetiskt ämne i vanlig bemärkelse: den ingår i och utgör själva uttrycksmedlet för en lära om de matematiska talens verkliga skepnad, de skepnader som döljs bakom naturvetenskapens stränga aritmetik. Eleverna lär sig, nedifrån och upp genom den numeriska skalan, att nedkalla dessa ”verkliga” siffror ur skyn genom sin dans. Även på det här området excellerar den unge David, till den grad att han snart överträffar sina kamrater och lärare. När Simón ber honom visa hur det går till sluter han sina ögon med ett hemlighetsfullt leende: Titta, nu dansar jag.

Som läsare undrar man förstås vad som pågår. Kanske vill Coetzee leda tankarna till de platonska formernas sfär och få oss att begrunda de svindlande frågorna om matematikens fundament. Men varför? Vad ska vi med dessa magiska danser till, som kallar ned siffrorna tre, fem och sju från natthimlen? Man kommer att tänka på teorin om erinran i Platons ”Menon” – att vi föds med en nedärvd kunskap som vi avtäcker bit för bit under livets gång. Men i kulisserna anar man hur författaren ler åt läsarens gissningar.

Annons
Annons

Någon klarhet ges inte. I stället samlar sig handlingen kring ett fruktansvärt mord och den man som utför det, en enslig museivakt vid namn Dimitri, som erkänner sitt dåd och befinns vara sinnesförvirrad. Mellan honom och David uppstår ett starkt band, trots att den döda, Ana Magdalena, är den kvinna pojken hållit sig allra närmast. Så skiftar romanernas fokus återigen, liksom David, som rastlöst fattar det ena tvärsäkra beslutet efter det andra. Man följer med, som i en ström, allt mer förvissad om att inga svar kommer att utkristallisera sig på berättelsens yta.

Även om anslaget i romantrilogin skiljer sig från Coetzees tidigare verk är motiven delvis bekanta. I Simón ser man konturerna av den asketiska, nästan komiska gestalt som återkommer såväl i de biografiska romanerna ”Barndomsår” och ”Ungdomsår” som hos konsuln i ”I väntan på barbarerna” eller professor Lurie i ”Onåd”. En enslig figur, en karikatyr av författaren själv, med huvudet fullt av frågor och kroppen som ett lealöst bihang. Han cyklar med sänkt blick genom Coetzees författarskap, så även här.

Coetzees son avled i ung ålder efter en tragisk olycka, och man anar att det är saknaden efter honom som format delar av författarskapet.

Det andra motivet är mer framträdande och vackrare, för det föreställer, tror jag, minnet av en död son och en önskan om att genom litteraturen kunna nå fram till honom med ett ord eller en smekning. Coetzees son avled i ung ålder efter en tragisk olycka, och man anar att det är saknaden efter honom som format delar av författarskapet. I ”Mästaren från Sankt Petersburg” följer Coetzee Dostojevskij i den ryske författarens förtvivlade sökande efter sin döde svärson, i ”Mr Foe” låter han Susan Barton resa till Brasilien för att få fatt på sitt bortrövade barn. Även i böcker som ”Onåd” och ”Den långsamme” finns spår av en grundläggande förlust, ett barn som är på väg bort eller aldrig blivit till. Sitt namn delar David för övrigt med den bibliske konung som i djup förtvivlan tar emot beskedet att hans älskade son, Absalom, dödats på slagfältet. (Ur andra Samuelsboken: ”Han gick upp i kammaren ovanför porten, och han grät och ropade: 'Absalom, min son, min son! Absalom, min son! Om jag ändå hade fått dö i stället för dig!'”)

Annons
Annons

Så kan man läsa Jesustrilogin, inte som ett evangelium i kristen tradition, utan som uttrycket för en sorg som med tiden djupnat och fått sin slutgiltiga form. En het glasmassa som blåsts upp och stelnat. Pojken må vara en frälsare, men möjligtvis inte för människorna utan för de föräldrar han valt ut, de som annars skulle vandrat likt sömngångare genom tillvaron utan att kasta någon skugga efter sig.

När den tioårige David i trilogins sista del insjuknar frågar han sig vad som ska ske med hans person när han inträder i nästa liv. Vad blir det av hans jag om han inte längre är sig själv? På den frågan, liksom så många andra, saknar Simón svar. Pojken slås av en tanke: om han skriver om sig själv på en lapp och i dödsögonblicket sluter sin hand kring den kommer han att vakna upp och kunna läsa vem han varit. ”En utmärkt idé, den bästa idén jag hört under lång tid”, utbrister Simón: ”Håll fast vid den, låt den inte komma undan. När du är en mycket gammal man, om många många år, och tiden för din död har kommit, kom då ihåg att skriva ned din berättelse och bära den med dig in i nästa liv. Det är verkligen en god idé! Förvissa dig bara om att handen som håller pappret inte släpar i vattnet, för kom ihåg, vatten tvättar bort allt, även skrift.”

Med ett frågetecken inleds romansviten och med ett frågetecken avslutas den. Däremellan reser de sig tusenfalt, likt träd med täta lövverk. Frågetecknet: om Kafka för alltid kommer att förknippas med bokstaven K, är Coetzees kännetecken ingen initial, utan det skiljetecken som avslutar en fråga.

Bland kritiker har Jesustrilogin mötts med förundran, för att inte säga tvivel. Den räknas sällan bland Coetzees främsta verk och kommer möjligtvis aldrig att göra det. Trots det är det en romansvit som jag tror kommer att åldras bättre än flera av hans andra böcker, eller åtminstone åldras på ett annorlunda sätt. Trilogins sista del kom ut på engelska några veckor innan författaren fyllde 80 år. Med tiden tycks han skriva med lättare penna, dra sig bort från politikens allvar och arbeta med större skisser. Möjligtvis är Coetzees hittills mest magiska romaner också de som ligger hans eget sinne närmast: en osentimental, ibland nästan lekfull, klagosång under resan genom ett okänt landskap.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons