Annons

Philip Glass & The Philip Glass EnsembleEn ynnest att få vara i Glass flöde

Philip Glass, arkivbild.
Philip Glass, arkivbild. Foto: Balazs Mohai / TT

Det repetitiva till trots i Philip Glass musik – ingen dator kan skapa den organiska kvalitet som kommer av att det är människor som framför musiken.

Under strecket
Publicerad

Philip Glass & The Philip Glass Ensemble

Genre
Konsert
Var
Cirkus

Undrar om någon använt måttband när syntar, pianopallar och notställ placerats ut på scenen?

Det är funderingar som kan uppstå minuterna innan en konsert med The Philip Glass Ensemble kommer igång.

Svaret är nog ja. Med tanke på musikens matematiska precision, både vad gäller komposition och utförande, verkar det troligt att den 82-åriga minimalistens roddare har möblerat scenen med exakthet.

Det är, som så ofta nuförtiden, ett 50-årsjubileum som ska uppmärksammas. Det var i maj 1969, på Whitney-museet i hemstaden New York, som ensemblen gjorde sin debut. Glass har sedan dess använt gruppen som en av flera kanaler att presentera sin musik genom. Den bästa enligt min mening. Senast jag såg honom var på Uppsala Konsert & Kongress, för åtta år sedan. Då var han där som ensam pianist, med sällskap av violinisten Tim Fain. Det var inte så lyckat.

Men nu är han alltså här, två kvällar på Cirkus, med fem män och en kvinna kring sig. Flera av dem, som Michael Riesman och Jon Gibson, har varit med från början. Samtliga distingerat klädda i mörkgrått och svart, fokuserade på sin uppgift.

Annons
Annons

Instrumenteringen är densamma som för 50 år sedan: klaviaturer, träblås och sång. De analoga coola Farfisaorglarna är sedan länge utbytta mot syntar vilket, om vi ska vara petiga, gör ljudbilden lite mer plastig. Det gäller särskilt några av de ljud som frambringas via Mick Rossis synt. Han är, naturligtvis, en virtuos musiker, så ingen skugga ska falla vare sig över honom eller övriga medverkande.

Den organiska kvalitet som kommer av att det är människor som framför musiken är absolut livsnödvändig.

Den notbundna, intrikata och barockt utbroderade musiken ställer stora krav både på musiker och publik. Framförandet måste vara så stringent och exakt som det bara kan bli, annars faller allt. Det går inte att slarva med kontrapunktiken och förskjutningarna. Särskilt inte när överväxeln läggs in.

Samtidigt, och det är poängen här, är det ingen musik som kan programmeras och framföras av en dator. Den organiska kvalitet som kommer av att det är människor som framför musiken är absolut livsnödvändig. Det är den som får musiken att svänga och vibrera.

Som lyssnare måste man hitta rätt våglängd och bara följa med i det repetitiva, men med små förskjutningar och modulationer föränderliga, flödet. När det är som bäst blir det svårt att avgöra de olika styckenas längd och ibland känns det som om musiken lösgör sig från musikerna och blir självspelande.

Publiken på Cirkus jublar och ger stående ovationer, men Philip Glass saknar inte kritiker. Han kan, ibland med fog, beskyllas för att vara platt och tjatig. En tonsättare jag känner ondgjorde sig nyligen över de ”treklanger i enkla triviala kedjor med låga tersfördubblingar” som han tyckte kännetecknar musiken. Detta efter att ha sett ännu ett naturprogram ackompanjerat av Glass-musik.

Men jag undrar om inte också han skulle ha förtrollats av de två satserna ur ”Music in twelve parts”, en komposition slutförd 1974 som i sin helhet kan bli uppåt tre timmar. Här ligger Philip Glass nära Steve Reich i en musik som både skimrar i fler färger och har en mjukare rytmik än övriga framförda kompositioner. Teman kommer och går och skapar olika bilder. Det urbana blir mindre framträdande, ger plats åt musik som skulle kunna vara från Mali och Bali.

I mitt huvud hör jag hur Jon Hassell och Don Cherry skulle kunna kliva in och bidra till magin. Det är hypnotiserande ljuvligt och en ynnest att få befinna sig mitt i detta pulserande flöde.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons