Annons

Enade vi stå, enade kan vi falla

Foto: Malin Hoelstad
Under strecket
Publicerad

Gäst | Sverige i Europa

Unionen Sverige-Norge från 1814 upplöstes 1905. I en folkomröstning i Norge hade 368 200 röstat för upplösning, blott 184 röstat mot. Ingen opinion finns i dag för att återuppliva unionen. Få tror att de två länderna skulle ha klarat sig allmänt bättre efter 1905 om unionen funnits kvar – även bortsett från om det tyska angreppet mot Norge den 9 april 1940 inte skulle ha skett. Det är ändå sannolikt att det skulle ha inträffat och då också inneburit tysk ockupation av Sverige. Det var nära. I södra Sverige uppmanades till mörkläggning av kontor och bostäder för att försvåra för Luftwaffes bombplan att hitta sina mål.

Ingen talar i dag om de två länderna som ”splittrade”.

Även förlusten av den östra rikshalvan 1809 – som kom att ersättas av den nyanlände kronprinsens Norgeäventyr 1814 – var en välsignelse. Antag att Finland i början av 1900-talet inte hade varit ett ryskt storfurstendöme utan fortfarande en del av Sverige. Tiden hade då varit mogen för den finsktalande majoriteten i Finland att kräva allmän och lika rösträtt och självständighet för landet från Sverige.

Annons
Annons

Den svensktalande minoriteten, en traditionell och meriterad överklass, hade varit emot. Den västra svensk-talande rikshalvan hade sannolikt frestats att politiskt och militärt intervenera. Osannolikt? Nja, de svenska regementena var fulla av extrainkallade under de kritiska delarna av unionskrisen 1905.

En jugoslavisk situation hade kunnat uppstå, där den svensk-talande majoriteten inte kunde svika. Finlandssvenskarnas sak hade kunnat bli Sveriges långt före vinterkriget 1939-40, då Finlands sak blev vår.
Vem kallar Norden i dag för splittrat? Lika få som säger att Sverige är ”splittrat” i 290 kommuner och 20 landsting/regioner. Det nutida europeiska ödesdramat har en grund i talet om Europas splittring, och att Europas länder måste enas. Enighet blir liktydigt med enhetlighet och lyfts fram som krav på politisk enhet.

Enighet ger styrka, heter det. Enade vi stå, söndrade vi falla. Men om enighet är bra beror självfallet på vad parterna blir och är eniga om. Ett misstag blir inte bättre för att alla är med från början i full enighet.
Många krig startas med folklig förankring. Det går en fin gräns mellan lågande entusiasm och blind fanatism, som historikern Harald Hjärne formulerade det.

EU-projektet, med alla dess goda syften, har lurat sig själv med sitt språkbruk. ”Splittring” är ett exempel, ”harmonisering” är ett annat, som kan motivera centralisering och likriktning – fjärran från den ursprungliga subsidiaritetsprincipen om beslut så nära av och med de berörda som möjligt.

Ett annat språkfel är det återkommande självberömmet om att EU är alternativet till nationalismen. Men Europanationalism behöver inte vara, och är inte, mindre nationalistisk än svensk eller belgisk eller tysk – åtminstone inte i Bryssel. Europa behöver inte mer enhetlighet utom när det gäller säkrare yttre gränser och praktiska ting som till exempel trafikregler.

Annons
Annons

Ett ständigt pågående mer politiskt enhetligt Europa är ingen självklar framgångsformel. Däremot måste det bästa ur den europeiska och västerländska kulturen bevaras och främjas. Ett kulturellt, etiskt och ekonomiskt framgångsrikt Europa är av yttersta och yppersta värde inte bara för européerna utan för hela världen – inte minst när USA twittrar och den kinesiska geopolitiska instinkten blandas med en pseudomarxistisk skrud och teknologisk fingerfärdighet.

”Demography is destiny” – demografin är ödet – är ett uttalande som troligen felaktigt tillskrivits den franske samhällsfilosofen Auguste Comte (det låter bättre på engelska än på franska och svenska). Ett Europa som slår vakt om mångfald med kvalitet, det vore ”mänsklig utveckling i sin rikaste mångfald”, som Berlin-universitetets grundare Wilhelm von Humboldt satte som mål, och som John Stuart Mill upprepade. Att som stat och samhälle bejaka all ökad mångfald utan urskiljning är däremot mångfaldsflum; att underkänna sitt eget värde, en kulturell självförnekelse.

Demografi och demokrati hör ihop, och kan utvecklas tillsammans med lycka eller olycka. För dagens européer, och för framtidens, bör ledare i politik, näringsliv och kyrkor i Europa lyfta blicken bortom brexit, Trump och annat dagsaktuellt till högre värden – och sedan lyfta budskapet så att eftervärlden kan säga, att detta var Europas viktigaste exportprodukt i en i övrigt motsägelsefull tid.

CARL-JOHAN WESTHOLM är fil dr.
carl-johan@westholm.biz

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons