Annons

Håkan Lindgren:Enda syftet var att hänga Houellebecq – jag blir orolig

Michel Houllebecq är ful, hatar sin mamma och hans böcker duger bara till att förstå hur fascister tänker. Det är vad som kom ut av det som skulle vara ett litteratursamtal, men visade sig vara en rättegång.

Under strecket
Publicerad

Michel Houllebecq.

Foto: Nick Zonna/IBLBild 1 av 1

Michel Houllebecq.

Foto: Nick Zonna/IBLBild 1 av 1
Michel Houllebecq.
Michel Houllebecq. Foto: Nick Zonna/IBL

Den 10 oktober gick jag till Kulturhuset i Stockholm för att lyssna till något som jag trodde skulle bli ett helt vanligt litteratursamtal: tre personer på scen, ett författarskap ska diskuteras. Denna gång Michel Houellebecq. Man har varit med förr, man vet vad man kommer att få, tänkte jag. Men det visste jag inte alls. Snart upptäckte jag att jag satt som publik på en rättegång med tre åklagare.

Houellebecqs böcker kan bara användas för en enda sak, nämligen för att förstå hur fascister tänker, fick vi veta. Dessutom fastslog panelen att han var ful och att han hatar sin mamma. Författarskap måste inte alltid läsas medhårs, som man gör i SVT:s ”Babel”, men det som pågick hade ingenting gemensamt med analys eller litteraturkritik. Det handlade enbart om att hänga Houellebecq. Jag önskar att samtalet hade spelats in; i så fall hade jag kunnat citera några fantastiska repliker.

Annons
Annons

Hade det suttit tre politiska kommissarier på scen hade jag inte blivit förvånad. Nu satt tre författare där: Kajsa Ekis Ekman, Tone Schunnesson och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Ekis Ekman var huvudåklagare, medan CRFN protesterade mot de grövsta anklagelserna utan att få något gehör.

Jag skriver inte det här för att angripa de tre författarna på scenen, utan för att försvara en princip: kvaliteten på det offentliga litterära samtalet. Oförmågan att hantera skönlitterära texter som inte bekräftar vår tids perfekta åsikter gör mig orolig.

Den som är intresserad av fascistisk psykologi kan förresten studera den på närmare håll än i Houellebecqs romaner.

I publiken satt också regissören Linus Tunström, som har satt upp Houellebecqs roman ”Underkastelse” som monolog på Stadsteatern. Det görs en hel del teater som enbart är bekräftelseskapande, säger han:

– Vi bekräftar att vi alla härinne tycker rätt, och det förväxlas med att ta ställning. Det jag ville åt med att göra pjäsen är teater som inte får publiken att tänka ”Vad skönt att vi tycker rätt”, utan ”Vad är det egentligen som pågår?” Det där extrema behovet av att markera tycker jag är knepigt med vår tid. Krigandet om definitioner och markeringar, avstötandet och avgränsandet, att den som inte tycker exakt så är ond, är en idiot. Det verkar väldigt kontraproduktivt.

För egen del vill jag tacka massmedier för mina fördomar om Houellebecq. De försvann genast när jag började läsa honom. Jag mötte en lågmäld, illusionslös, lätt deprimerad författare. I ”Underkastelse” skildrar han Front National och islamism avslappnat, närmast lättjefullt. Svenska författare skriver om årstidsväxlingar med större passion.

Det är konstigt att han kan skriva så mycket om människor som använder sex som kompensation, utan att någon frågar sig vad allt det där sexet ska kompensera för. Här börjar den misstänksamma läsning som jag saknade under rättegången. Panelen tog romanpersonernas ord bokstavligt. Det är en sällsynt naiv läsning.

Hur många litterära rättegångar behöver vi hålla innan rättegångar har blivit det normala? Den som är intresserad av fascistisk psykologi kan förresten studera den på närmare håll än i Houellebecqs romaner. Är man modig kan man börja med sig själv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons